Detta är inte utan att jag skäms över att erkänna mina bristfälliga engelskakunskaper.

Till skillnad från kemiska formler, mattematiska kurvor, hur man manglar, densitet, vad grävlingar heter på latin och vilket år Karl XI kröntes är engelska något som ständigt återkommer.

Kan man inte förstå engelska blir man inte bara socialt handikappad utan stämplas som lite efter (nåja...det kan ju vara mina egna fördommar som spökar för ingen har uttryckligen sagt: "du snackar inte engelska så du måste ju vara lite dum i huvudet" ).

I skrivande stund är det mindre än en vecka tills jag ska till England och medan andra oroar sig över ekonomin, hur de ska hitta, hinna med allt, att flyget går som det ska och så vidare sitter jag och funderar på hur jag ska lyckas kommunicera.

Nu kan det verka lite lustigt att någon påstår att den har stora brister i engelska när folk kan lära sig ett helt nytt språk på några månader - och vi dessutom pluggar engelska i sju åtta år. Lägg därtill att vi amerikanska filmer och serier vi översvämmas med. Engelska borde således vara det ämnet vi borde ha bäst koll på. Då lutar det väl snarar åt att jag antingen är feg eller jävligt lat.

För att vara helt ärlig kan jag inte ge något bra svar på det. De första två åren var inga problem.
Däremot sackade jag efter i högstadiet och kom aldrig i fatt. Jag har inga större problem med något annat ämne men jag har fruktansvärt svårt att ta till mig språk. Ge mig glosor så sitter jag och pluggar på dem i timmar tills jag nött in dem.
Sedan kommer jag i bästa fall ihåg dem tills jag blir förhörd, varpå de fötrsvinner - eller i alla fall liggerlatent och kurar någonstans. Grammatik är ungefär på samma sätt där allt nollställs under natten och alla preportionerna är som bortblåsta nästa dag. 

I en mer praktisk situation blir det fullständigt TILT i skallen. Även de enklaste orden är som bortblåsta och det blir omöjligt att sätta ihop en enkel mening. Samtidigt kan jag spontant slänga ur mig enstaka ord när någon undrar vad det heter på engelska så det verkar ju finnas något där...bara inte tillgängligt när jag behöver det.

Flera gånger har jag hört muslimer som beklagar sig över att de måste stå till svars för allt elände som sker i islams namn.
En tjej tog det säkra före det osäkra och bad om ursäkt för allt som islam, arabvärlden, Sverige, kvinnor, västvärlden och så vidare kan ha ställt till med. Samtidigt kommer motfrågan varför aldrig kristna behöver stå till svars för någonting.
Anders Btreivik var ju uttalad kristen och genom historien har kristna nationer varit involverade i korståg, kolonisering och slaveri. Nu verkar det dock som om vissa missuppfattat det hela för det handlar inte om att be om ursäkt för vad islamister gör utan att våga ta avstånd och markera att det rör sig om isolerade grupper med fanatiska knäppskallar.

Eftersom jag ogillar diskriminering så tycker jag att även kristna ska vara beredda att ta avstånd i de fall det blir relevant. Det vill säga när:

• Präster och andra religiösa ledare uppmanar till våld och piskar på hatet mot andra grupperingar.

• När kristna familjer firar när kristna terrorister genomför attentat.

• När kristna börjar använda sig av terror.

• När kristna kan ge direkta hänvisningar där Jesus uppmanar till våld mot andra grupper.

• När kristna åker iväg och mördar, kidnappar och våldtar.

• När SÄPO klassar kristna grupperingar som ett hot mot samhället.

• När inget kristet land klarar av att införa ett demokratiskt system och värna om allas rättigheter.

• När korståg, slaveri och koloniseringen ligger så pass nära i tiden att folk fortfarande minns det.

Är all musik med syntar synt? 
Är all musik som innehåller stråkinstrument klassiskt?
Är all elektronisk musik techno?

På samma sätt är inte all musik med distade gitarrer metal. 
Dock hör det till vanligheten att stilar gärna klumpas ihop tämligen vårdslöst.
För någon som inte lyssnar på något tyngre än Justin Beiber lär det antagligen
inte vara någon större skillnad.
   I själva verket kryllar det av olika typer av hybrider och det är ingen oskriven lag att
det per automatik är metal även om det stundtals kan vara hyfsat hårt. 
ta till exempel:
Industrial Rock/Metal som trots namnet härstammar från syntmusiken.
Grunge kommer från punk och alternativerock.
Nu-metal ligger nära hardcore och hiphop. 
Metalcore är melodisk hardcore.
Hardcore i sig är en vidareutveckling av punk.
Sleaze är en mix av bland annat glamrock, punk och blues.
Funk Metal är en mix av funk, alternative rock och ibland även hiphop.

Några stilar som däremot accepteras som metal är:
Heavy Metal som är en vidareutveckling av den klassiska hårdrocken.
Thrash som är en blandning av heavy metal, punk och garagerock.
Death Metal som är en vidareutveckling från thrashen med fokus på tyngd och döden som ett tema.
Black Metal som härstammar från thrash men med fokus på den lite elakare sidan.
Doom Metal släpig och nerstämd musik inspirerad av tidig hårdrock
Power Metal kommer ur heavy metal men är mer melodiös och ett fantasytema.
Neo-Classical Metal är en blandning mellan heavy metal och klassisk musik. ofta med fokus på sologitarrer.

Några stilar ligger lite mitt i och kan i vissa fall accepteras beroende på var de har sin tyngdpunkt.
Grindcore toksnabb musik som härstammar från hardcore, blandas ofta med Death Metal.
Gothic Metal kan vara precis som det låter goth med metalinslag men det kan även vara slö Death Metal med synar.
Viking/Folk/Pagan Metal folkmusik i symbios med metal. har ofta vikingateman och liknande.
Progressive Metal är jazzinspirerad heavy metal som ibland söker sig åt alternative rock.

Enligt någon undersökning ägnar vi 14 minuter per dag åt att laga mat, sex minuter att verkligen prata med våra barn och sex timmar med att slötitta på TV och surfa på nätet.

SEX TIMMAR!!!!
Det är alltså 2/3 arbetsd ag. 

I höstas började jag plugga och jag hade stora ambitioner inte baara inom skolarbetet utan även inom andra saker som jag tyckte jag kunde jobba med. Det finns rent skolarbete som uppgifter som vi jobbar med, det finns saker som underlättar skolarbetet som att lära sig programmen ordentligt och se hur det ser ut i verkligheten.
Samtidigt såg jag världens chans att kunna ta itu med min träning, liksom att lära mig spela piano, bas och gitarr.
Sedan kanske det även skulle finnas lite tid över för att vara social eller nåt.

Efter en avklarad termin har jag insett att det inte gick något vidare.
Periodsvis har jag sackat efter i skolarbetet (förvisso även av skäl som inte rör tid), träningen har landat på kanske fem pass totalt. Andra relevanta saker har det blivit lite sådär med.

Folk må ha anklagat mig för att ligga åt aspbergershållet emellanåt men jag är mer av en dampmänniska när jag gör något. Dock fungerar det inget vidare att göra en research för ett projekt, köra Photoshop, skriva protokoll, lyssna på lite nya grupper, spela gitarr och vara inne på Facebook. I slutändan har en halvdag försvunnit utan att jag egentligen har så mycket mer att komma med än att jag antecknat någon schysst grupp.

Jag nämnde Facebook. Detta är Satan personifierad om man inte bara vill ha ihjäl dödtid ty oräkneliga är de gånger jag fått för mig att unna mig några minuters paus och inser att det plötsligt gått två timmar.
Orsaken är att det finns så många sidospår. Det är länkar till grupper, artiklar, bloggar, tester och efter ett tag har jag surfat igenom halva internet. Youtube och Google är två andra bovar som är livsfarliga.

Åtgärderna för den här terminen är att bannlysa både Facebook och Youtube, och i den mån jag inte måste använda det - även Google. Jobben ska jag ge mig på ett i taget och hålla på tills jag kan säga att jag verkligen gjort något.
Ska man ha energi nog att palla med måste man få unna sig några pauser. Dessa kommer att heta träning eller något som har någon relevans till de ämnen jag pluggar (blogga går bra då det handlar en del om att skriva).
Musiken är viktig för mig men spelandet bör hållas på ett minimum och jag har numera bara en gitarr och en bas på mitt elevrum. 

Nu är det bara hoppas att tidsvampyrerna svälter ihjäl.

Ok! Så här ligger det till.
Flickvännen fick ta hand om sin systers hund för något år sedan och med hot om stryk eller nåt fick hon även mitt motvilliga godkännande. 
Förra nyår var vi iväg en sväng varpå jycken fick panik när folk började skjuta raketer så i år har vi suttit hemma för oss själva och inte rört något starkare än Herrljunga äppelcider 0.7%
Naturligtvis var kräket (hunden alltså) lugn som en filbunke och med en avlägsen doft av öl och krutrök närapå grät jag mig själv till sömns -  så 2014 fick sämsta möjliga avslutning vilket ger mig full legimitet att gnälla över vad jag vill slippa se i år igen.

SD
"Se min bebis" "SD är nazister" "Jag åt vikålsstuvad bäver till lunch" "En muslim kör bulldozer i gamla stan - SD 2118"
"Se mig...se mig..SE MIIIG" "Löfven kissar i kors med Jimmy Åkesson" "SD, SD, SD, SD....".
-
Ungefär så ser det ut varje gång jag loggar in på facebook. SD har antagligen sparat in PR pengar motsvarande ett mindre lands BMP bara i år. Med tanke på att detta är ett parti som egentligen inte borde finnas utan lever på andra politikers inkompetens och tjurskallighet samt vurmar för något som vare sig funnits eller kommer tillbaka är det otroligt hur mycket de hörs och syns. Tyvärr lär vi nog få leva med det ett tag till då få politiker fattar någonting och att de numera även är den egentliga opositionen. 

LCHF
LCHFs  glansdagar må vara över men det förekommer fortfarande en del sektmedlemmar som envist håller sig kvar.
Yepp...SEKTMEDLEMMAR!!!! Något annat går knappast att kalla alla dessa rabiata personer (förvånadsvärt ofta medelålders kvinnor) som inte bara tror sig få en smal sund kropp av att sleva i sig grädde utan det finns fan inget som inte går att bota med LCHF. Är du fet? ät Smör! Lite snorig? ta lite mer smör! Huvudvärk? Magkattarr? Finnar? Mässling? HIV? Mensvärk? Koncentrationssvårigheter? Spasmer? ja men låt bli kolhydrater då din dumme jävel!
Bjuder du någon av dem på sandwich eller smörgåstårta får du snart tillbaka ett fat med bröd för det är ju DU som inte begriper bättre och tror att vi är gjorda att äta spannmål och potatis. I jämförelse är ju 5:2orna som en ljummen vårvind.

Rockabilly
Nu är jag egentligen rätt likgiltig till andra stilar och tycker att folk kan få lyssna på vad de vill.
Det jag däremot stör mig på är att folk fortfarande går runt och tror att rockabilly är detsamma som att gilla Elvis och tatuera in stjärnor på röven. Vissa går ju längre än så och verkar tro att alla som spelar på en Gibson ES eller på en ståbas är rockabilly. Eftersom jag inte är något större fan av äkta rockabilly heller nöjer jag mig med att bara nämna aytt det är en lite mer lantlig lillebror till rock n roll och inte någon allmän beteckning för det folk rör ihop med 1950-talet.
2014 ficj jag dessutom höra att den tjejer inom genren kallar sig "rockabella" *suck & stön"

Sådär ja...nu hinner jag inte mer för några småungar skjuter raketer på min tomt och ska strax få smaka vattenslang.

  -Hur känns det att bli gammal? frågade jag en bekant härom året då han precis firat sin 30:e födelsedag.

  -Man märker att en del i umgångeskretsen har blivit rätt tråkiga...fast de var de å andra sidan även när de var 20.

En annan bekant fyllde nyligen 40 och utbriste glatt att han är 18 med inte mindre än 22 års erfarenhet.

Båda dessa herrars åsikter ligger rätt nära mina egna tankar kring ålder.
Jag är äldre än de flesta jag umgås med idag men jag KÄNNER mig inte äldre...i alla fall inte innan man börjar prata barndomsminnen.

Varför frågar man egentligen om åldern? Vad vill man veta?
Vore jag runt myndighets- och systemåldern hade jag kunnat fatta. Kan ju vara lite pinsamt att gå ut och upptäcka att en i sällskapet inte kommer in.

Är det den fysiska statusen som är intressant? Även om ingen kan komma ifrån att kroppen förfaller med åren så har livsstil och gener en enorm betydelse. ROFFE på gymmet bänkar/böjer tresiffrigt. Inget speciellt häpnadsväckande i sig om man bortser från att han är 82 år. Samtidigt känner jag folk som var i dåligt skick redan i 20 årsåldern. 

Mer troligt är det antagligen att folk vill veta lite vart i livet man står.
STÅR!? Skojar du eller?
När farsan var lika gammal som mig hade han byggt ett hus med sina egna händer, satt två barn till världen, avverkat ett par bilar samt haft ett fast jobb sedan flera år tillbaka. Själv hänger jag med långhåriga drägg i 20 årsåldern och tittar på andra långhåriga drägg som spelar för oss. 
Det där med att uppfylla vissa vuxenpoäng bara för att man kommit upp vid en viss ålder känns förlegat.
Jag avskyr verkligen tankesättet att man inte längre får ha kul bara för att man är i en viss ålder. 
Att jag roar mig på ungefär samma sätt som om jag vore 18 ska dock inte uppfattas som att jag förespråkar någon slags oansvarighet. Tvärtom, jag är övertygad om att dessa går att kombinera och jag hade garanterat varit en bättre farsa än min egen trots att jag inte på långa vägar är lika "vuxen" som han var.
Ansvarstagande OCH sympatisk är det nya svarta!!

När det gäller erfarenheter så kan jag berätta en liten historia:
Det var en gång en pojke som blev sjuk i 10-11 års åldern och levde isolerat fram till slutet av tonåren.
När han började komma ut i världen trodde han att allt skulle bli frid och fröjd men insåg snabbt att det är ett jävligt stort steg att hoppa nästan tio år. Bara det att lära sig umgås igen kan ju låta enkelt men det är faktiskt något som man måste öva på -  även om folk överlag sällan reflekterar över det.
Så redan här hade jag...ops!...POJKEN menar jag, sackar efter i utvecklingen. 
Åren började gå men utan kontakter, utbildningar eller speciellt mycket social kompetens blev det svårt att få jobb och därmed komma iväg och träffa folk. Så idag är glappet ca 10 år om inte mer mellan hmm...pojken och hans jämngamla.
Det innebär att om de har tagit sina högskoleexamen, köpt hus, skaffat sitt andra barn, är inne på sin andra eller tredje bil så planerar jag själv körkort och att plugga färdigt på en folkhögskola.
Men detta ska inte tolkas som att jag gnäller utan att det känns ovesäntligt att prata om ålder, för en siffra kommer inte säga så mycket i det här fallet.

Snackar vi minnen eller personlig mognad är det ju däremot en annan femma.
Till skillnad från många av de jag umgås med idag har jag ju minnen från den tiden hårdrocken ansågs vara pasé, förlegad och barnslig. Jag var också med innan alla människor satt bakom en dator och hade mobiler.
På mognadsfronten har det ju hänt en del. Idag är jag ju inte lika naiv eller enkelriktad som när jag var 18 och gärna såg allt i svart eller vitt. Tonårsfrustationerna har lugnat ner sig och jag är mer pragmatisk idag...vilket innebär att jag kan snacka med dig även om vi inte tycker likadant. Tidigare hade det istället handlat om att argumentera ner den andra och gömma sig bakom sitt skyttevärn.
På kommunikationsfronten har det hänt en hel del. Jag erkänner bittert att jag var en av alla dessa idioter som dömde ut hela kvinnosläktet en gång i tiden på grund av egna taskiga erfarenheter. Inget perspektiv och defenitivt ingen empati.
Kanske är det helt enkelt så att det framförallt är empatin som utvecklas efter att man fyllt 20...kan ju bara tala för mig själv. Lovar att världen kommer att bli fan så mycket trevligare när man vågar rasera sina emotionella skyddsvallar.

Nu känns det som att det räcker med åldrar för ett tag...här under är jag förrsten 13 fyllda.
 

Om föregående inlägg handlade om skillnaden mellan TRUE metal och mer kommersiell dito så kan vi lägga lite fokus på själva hårdrockaren.

Det kan låta lite elitiskt och nördigt att dela upp folk som äkta eller inte...då det för de flesta som lyssnar på tyngre musik handlar om själva musiken. Men som jag tidigare varit inne på så är det antagligen själva kärnan till att hålla genren levande. Det är lite som att ha en politisk åsikt eller att ha ett brinnande engagemang.

För egen del har det aldrig handlat om att klä upp mig för specifika tillfällen.
När jag går runt på festivaler med MC-jacka och patronbälte är det ingen teater utan det är JAG och inte något slags halloween jag är på. Hela livet har egentligen gått åt det hållet då mina intressen alltid kretsat kring oika ingridiencer som förknippas med extremmetal. Skräck, ockultism, våld och självfallet ett en intresse för extrem musik.
Utan att ha något direkt belägg för det tror jag de flesta som identifierar sig som hårdrockare har en liknande bakgrund.

Engagemanget kan man se på flera sätt. Ett av de tydligaste är att det knappast råder någon blygsel angående vilka band man gillar. Bandtröjor är stapelvara, liksom även plattor (är man riktigt seriös kör man på LP...är man überseriös jagar man rariteter och kassetter och det finns ingen hejd på hur mycket en del kan lägga på vissa släpp).
Patchar är vanliga de också, liksom pins. Tatueringar är knappast sällsynta och det är ofta bandrelaterade saker eller demons som gäller. 

Spelningar är vanligt att man träffar sina polare på. Att gå på spelningar är förvisso rätt vanligt även utanför metal-kretsar med den skillnaden att det är en mycket tunn linje mellan fans och artister.
Orsaken är till stor del för att det fullkomligt kryllar av musiker i metalkretsar och chansen och folk växlar att stå på scenen eller i publiken.

Som jag nämnde i förra inlägget tar dedikerade hårdrockare avstånd från en del band som de inte anser har något med scenen att göra. Å andra sidan är folk oerhört hängivna till de artister som respekteras. Att ett band legat lågt i decennier är sällan några problem för de tas emot med öppna armar om folk gillar dem.
När det gäller band finns det en nördighet som knappt överträffas av Star Wars-fans för metal-fans inte bara lyssnar på banden...de vet i stort sett allt om dem också och har ofta respektabla samlingar med sina favoriter.

Härom dagen läste jag en krönika skriven av en tjej som menar att hon inte blir tagen på allvar i metalkretsar.
Att folk inte tar hennes musikaliska intresse seriöst och kallar henne possör var enbart utifrån hennes kön -
och hon tvingades ofta få ställa sig i försvarsställning och rabbla Slayers diskografi.

Jag tror att det är sant - utifrån hennes perspektiv. 
Problemet är nog mer komplext än så då en bekant till mig ifrågasatte henne och menade att det snarare var det att hon nämnde att hon vuxit upp med Slipknot som var boven i dramat. Han blev självfallet idiotförklarad men det intressanta är att jag tror det är två skilda världar som möts. Dels folk som GILLAR metal, samt folk som LEVER metal.

Visst det kan ju tolkas som lite tufft intetsägande  snack men tänk efter lite...hur har det gått med olika musikstilar genom tiderna? 1970 brukar fara det årtalet de flesta kan enas om var då hårdrocken födddes. Sedan kom punken och hårdrocken dömdes ut som förlegad. 15 år senare var det dags för grungen och hårdrock blev något som återigen ansågs vara förlegat och blev dessutom ofta förlöjligad. Idag 44 år efter Black Sabbaths självbetitlade debut är det utom allt tvivel att hårdocken lever och mår bra. Bara det att vi har ett flertal stora festivaler som utgår från den.
Har någon hört talas om en new wave eller grunge-festival på den här sidan milleniumet?

Ska jag dra egna slutsatser så tror jag att det är HÄNGIVELSEN som räddat hårdrocken. Folk som ömt vårar dess rötter men även inovativa människor som provar nya saker. Just de där två senare har en tendens att krocka emellanåt och leda till diskussioner. Ibland verkar en del glömma bort att de metalbanden som på något sätt skrivit in sig i historien vågat tänja på gränserna och provat nya saker. 

Vad är det då som skiljer ÄKTA metal från FALSE metal?

Svaret är bandets hängivelöse, intregitet, erfarenhet och inte minst fansen.
Att sälja stora kvantiteter kan bli problematiskt för liksom många andra genrers är få mer avskydda än de som "sålt sig". Sålt sig innebär i det här fallet att medvetet ha ändrat musik och/eller image för att ha som preliminärt syfte att locka till sig nytt folk. Att Iron Maiden kan sälja enorma kvantteer förklaras genom att de varit konsekventa, har låtit ett brett spektrum av fans komma till dem och inte tvärtom. Medans ett band som Metallica anses ha skaffat sig en radiovänlig profil för att nå ut till sina nya fans.

Det kan ibland kännas som att hårdrockare är ett rätt inskränkt släkte som bara sitter och tittar på Motörhead och Venom vinyler och knappt vet vad som händer i resten av världen. Detta är en sanning med viss modifikation då det faktiskt förekommer en hel del influenser som är allt annat än ren metal. 
Många av metalgenrerna är crossovers mellan olika hårdrocksstilar eller genom att man plockat influenser från helt annat håll. Även om 99% av min skivsamling kan sättas under METAL/HÅRDROCK så är det en hel värld av nyanser.
Jag kan höra klassisk musik, jazz, blues, folkmusik, ambinent, opera, rock, punk m.m. 
Står man stadigt i sina Underground-kängor går det även fint med att våga sig på att löyssna på helt andra saker. Ingen halshugger dig för det....MEN, gud nåde den som vågar skylta med att den lyssnar FALSE METAL!!!

Är du uppväxt med radiomusik och lever ett tryggt idylliskt svenssonliv kan kontakten med t ex Marilyn Manson eller någon NU-metalakt bli omtumlande. Kontrasten blir påtaglig och detta blir ju jävligt tungt och ger föräldrarna huvudvärk. Problemet kommer den dagen du springer på hängivna hårdrockare som inte blir det minsta imponerade.
Dessa band betraktas som några vars preliminära publik är svenssonungar som vill vara lite extra tuffa. 
När ett band har en publik som består av fler korthåriga datanördar och kappvändare än hårdrockare är det praktiskt taget omöjligt att komma in i värmen. De betraktas som en cansersvulst som kanske kan ha en del gemensamma celler med hårdrocken men som muterats till något som vare sig blir helt rumsrent på radion men samtidigt inte accepteras i den mer hängivna fåran. I ren självbevarelsedrift stöter hårdrocken bort dessa då de riskerar att urvattna och implodera hela genren.