Ibland känner jag att jag skryter vilket känns fel i min värld. Att informera eller visa att man är kompetent inom något ligger ibland på gränsen. I min familj så var skryt knappast något som uppskattades och således har jag försökt att inte slå mig för bröstet.Ett exempel på att jag känt en stor motvilja till skryt har med min skolgång att göra.I gymnasiet skulle min klass sända TV på en liten skidort.Vi hade scheman där de5t stod vilka som skulle sköta disk och städning. Vissa var dock lite sega så de tog inte hand om det på kvällen. Vid ett sådant tillfälle satt jag uppe med en klasskamrat. Plötsligt påpekar han så mycket disk som fanns kvar. Sedan fråhar han mig om vi inte ska fixa det. Jag tycker att det är inte mer än rätt att de ansvariga får mötas av disken på morgonen om de inte orkat bry sig på kvällen.Plötsligt börjar han ta itu med disken i den gruppen som vi tillhör. När han är färdig så undrar han om jag inte kan ta disken som hör till den andra gruppen. Jag motiverar med samma svar som tidigare och han ger sig på den högen också.Morgonen därpå så rycker och sliter han i lärarna så att de absolut inte ska kunna missa att det är han som gjort fint. Samtidigt säger han att jag vägrade hjälpa honom vilket resulterar i en tillsägelse från läraren om att jag är taskig som låter en ensam kille sköta två gruppers disk.