Trots att detta är ett rätt utbrett socialt handikapp så förvånas jag ständigt över folks okunskap om det.

Framför allt är det synen att det antingen är svart eller vitt som brukar dyka upp. Har man social fobi ska man antingen vara isolerad dygnet runt och knapra tabletter eller så är det en liten bagatell.

Till skillnad från agrofobi som är rädsla för andra människor så handlar social fobi snarare om svårigheter att tackla ovana eller jobbiga (i regel sociala) situationer.

Detta innebär i praktiken att jag kan sitta på fester och babbla på utan att någon i närheten misstänker att jag skulle ha några problem.

Orsaken är att jag känner mig trygg i den situationen.

Jag har även hållit föredrag eller spelat teater inför folk utan att vare sig känna eller visa minsta tecken på obehag eller oro. 

Detta på grund av att jag har haft allt klart för mig hur det ska gå till väga.

I regel rättfärdigat genom någon roll jag tar på mig för stunden.

  

Sedan handlar inte allt om just själva situationen utan även hur jag mår och känner mig för tillfället. Saker och ting är ju betydligt lättare att genomföra om man är varm i kläderna än om man ger sig på dem efter lång tids passivitet.  Saker går även lättare om man har ett konkret mål.

Listan över saker där den sociala fobin gör sig påmind är tyvärr vare sig trevlig eller kort.

I stort sätt alla situationer där man har folk runt sig är mer eller mindre jobbiga. Det kan vara att promenera i tätbefolkade områden. Gå i affärer, gå på bio, gå på museum osv. Dessa saker brukar dock höra till den mildare nivån och brukar gå att genomföra utan större problem, såvida jag inte varit isolerad ett tag.

Desto värre är det i de situationer man måste ta kontakt med yrkes folk.

Speciellt där man själv tar på sig en viss auktorisk roll.

Det kan vara att beställa mat, beställa taxi, uppsöka en doktor. Gå till tandläkaren, börja plugga, ge sig in i auktioner, ta kontakt med myndigheter. Anlita hantverkare, ta konkakt med support eller en reklamations avdelning. Boka hotell/resor, ta körkort m.m

Att ta kontakt med privatpersoner brukar inte vara lättare. Bland yrkes folk brukar man kunna vänta sig en viss proffsionallitet då man i regel är kund.

Situationer där man tar kontakt med privatpersoner kan vara när man behöver fråga om vägen eller hur mycket klockan är.

Det kan även vara om man behöver låna saker eller i värsta fall ska framföra klagomål. Att ragga folk brukar ligga på en nivå som inte är att tänka på.

En typ av situationer som ligger i en klass för sig och som inte riktigt passar in i någon av ovanstående är när man söker jobb eller på något annat sätt utsätts för en granskning.

Som om det inte räcker med problemen i sig så är även folk reaktioner allt för ofta lika otrevliga. Jag har varit med om att få sluta på ett arbete på grund av mina problem. Någon spred nämligen rykten om att jag hade psykiska problem och sedan var jag inte så populär längre.

Eftersom jag bara var vikarie så brydde sig ingen om att kolla upp vad det egentligen handlade om. 

Har även fått höra att jag inbillar mig, är lat, gnäller över småsaker samt är egotrippad då jag ignorerar andras problem på grund av "hjärnspöken".

På senare tid har det även kommit anklagelser om aspbergers.

Aspbergare har svårt att tolka och lära sig osynliga regler som hur man beter sig samt ger ofta ett skumt intryck. Detta är dock något helt annat.

För en som har social fobi handlar det snarare om ovana eller obehag.

Folk kan acceptera att folk som är rädda för hundar kan bete sig som om de vore trängda när de ställs inför det de har problem med, men tydligen är det inte lika självklart om man har social fobi.

Fördelen är att det går att bearbeta problemen.

Framför allt handlar det om att inte sjunka mer än nödvändigt och försiktigt rucka på sina gränser. Däremot är det ingen ide att slänga sig rakt in i något som ligger på en för hög nivå då det bara resulterar i en massa obehag.

Lever man med social fobi så får man kämpa med det hela tiden då inaktivitet gör att man backar. Bästa sättet som jag ser det är att ha lite rutiner att utgå ifrån som t ex jobb eller skola samt att man försöker få kontakt med sympatiska människor som man kan umgås med.

Bor man i en stad så kan det vara en idé att se till att verkligen vara ute bland folk varje dag. Inte så att man ständigt utsätter sig för direkt påfrestande situationer utan för att få in en vana av att ha folk runt sig.

Det kan även vara smart att göra fler saker i en följd om man känner att man har ett visst flyt. 

Mediciner kan hjälpa en del men personligen avstår jag då jag vill känna att jag både har kontroll över situationen samt helt och hållet kan ta åt mig äran för alla framsteg.  

Fick tag på en sida för ett tag sedan där någon lovar att man ska kunna fixa 100 armhävningar om man följer hans program.

http://hundredpushups.com/

Jag känner en viss skeptism men är trots det sugen på att prova.

Framför allt är jag nyfiken på om jag kommer att kunna öka min med åren allt för obefintliga styrka samt min sviktande uthållighet.

En gång i tiden klarade jag 65 stycken...förvisso vet jag inte hur pass godkända de sista var men det är utom allt tvivel att det funkade bättre på den tiden.

När jag testade hur många jag klarade för någon dags sedan så blev det bara 14.  Jag hade förmodligen kunnat klämma några till om jag bara hade motiverat mig men det hade i vilket fall varit en stor skillnad med tidigare resultat.

Ska dra igång nu på måndag och sedan blir det tre pass i veckan framöver där det kommer att trappas upp vart efter som. Funderar även att plocka med lite sit-ups och stång curl efter samma schema, och naturligtvis hålla tummarna för att jag inte kommer att behöva avbryta i förtid på grund av allt för jobbig tränings värk.