Att vara neger i 1800-talets USA var knappast någon drömtillvaro.

Några rättigheter fanns knappt och man fick slita hela dagarna på någon sydstatares plantage.

I en sådan situation är det fullt förståeligt att man vänder sig till högre makter såsom Gud.

Men det innebar inte att alla gjorde samma sak utan det fanns även de som menade att det fanns bättre utdelning på den andra sidan.

För att komma i kontakt med djävulen använde man sig av bluesen.

Senare blir jazzen en stor musikstil som idag kan framstå som lite mossig men som under de tidigare åren var rena orgierna i synder som Jesus knappast predikade för.

Några tiotal år senare kommer rocken som spinner vidare på jazzens synder. Men man jobbar fram lite mer konkreta saker som att man ger djävulen en gestalt.

Om Gud står för moral så måste ju Satan representera uppror.

Med "sex, drugs & rock n roll" som honörsord passade djävulen perfekt in.

Detta i samma veva som Church Of Satan bildas och där djävulen inte längre representerar konkret ondska som ond, bråd, död utan snarare människans naturliga instinkter och begär.

Under 70-talet fortsätter man på samma bana.

Under 80-talet ändras en del. Tidigare har djävulen inom musiken antingen varit något man ska passa sig för eller så har han varit en symbol för människan själv. Men nu börjar det komma grupper som hyllar Satan som en konkret varelse. Förvisso kan man diskutera hur seriösa de flesta av dessa band var. I efterhand har det visat sig att många bara hade en image och att en del av de som hade djävulsdyrkande texter faktiskt var rätt kristna när man väl kom till krita.

Under 90-talet snurrar det på igen.

En man vid namn Glen Danzig är trött på all sliten och tråkig blues som handlar om vardagliga ting och börjar skriva låtar som går tillbaka till bluesens rötter. Samtidigt kommer det fler och fler band som påstår sig hylla djävulen. En ny genre börjar även ta fart.

Black Metal skiljer sig från vanlig metal genom att själva musiken ska vara ond och destruktiv och självklart sitter djävulen högt uppe på en pidestal.

Det bör även nämnas att det även dyker upp en del metalband som i motsatts till de flesta andra lovordar Gud.

Några exempel är Dream Theatre, Stryper, Helloween och även ett black metal band (även om det råder skilda meningar om de verkligen kan kalla sig det), Crimson Moonlight.

Men motpolen leder med hästlängder och har flera tunga namn som t ex Venom, Slayer, Deicide och Mayhem.

Samtidigt har band som Megadeth, Sepultura och Alice Cooper lämnat flirtandet med djävulen.

Kritiken mot kristendomen börjar med åren dela upp sig i lite olika delar.

Dels finns rebellerna som tycker att djävulen symboliserar allt som är roligt, symboliserar frihet och inte hycklar i samma grad som kyrkan.

Det finns även de som är misantroper och verkligen vill se mer elände.

De menar i regel att Gud finns men är för svag för att vara något att följa.

Dock är det mest tomt snack och ren image när man kommer in på den här typen av satanism.

Den tredje delen är ny-hedningarna.

De menar att Gud är en ologisk varelse som går mot naturen.

Det riktas även kritik mot hur kristendomen har spridit sig i världen.

Ibland kryddas det även på med lite nationalism och argumenten är att kristendomen är en främmande religion som inte har något i deras land att göra.

I natt drömde jag att jag tittade ut genom ett fönster och fick se en gigantisk fågel flyga iväg över en sjö.

Eftersom det lyste om fågeln fick jag helt enkelt anta att det rörde sig om något slags flygplan.

Plötsligt tappade den kontrollen och försvann bortom horisonten.

Dagen därpå passade jag och en kompis på att det kunde vara ett intressant projekt att leta reda på resterna av fågel-flygplanet.

Men vi åkte ingen båt som några andra mesar utan vi började istället vada på någon platå-väg som löpte genom vattnet.

Att det bara var 4 grader i vattnet rörde oss inte i ryggen...det var ju trots allt en rätt fin dag.

På vägen berättar kompisen att hans farsa har tecknat en prenumeration på Kalle Anka för att få tag på en billig spegel som premie.

Tyvärr kommer vi aldrig ända fram men vi tar en paus i en liten stad som är byggt i sjön.

I ärlighetens namn hade jag gärna stannat kvar och plaskat runt i staden ett tag till då den verkliga världen välkomnade mig med migrän och illamående.

"Du vi drar...jag står inte ut på det här russin discot"

Denna mening fälldes av min glade följeslagare igår när vi hade hamnat på ett uteställe med 25 års gräns. Medelåldern var tillräckligt hög för att jag med mina 28 år skulle känna mig som rena lammköttet.

Några tiotal minuter senare var det snarare det omvända då vi var ett par gamlingar bland en hoper pubertala wannabee-hårdrockare (även om en och annan såg seriös ut).

Innan vi gick ut hade vi värmt upp tillsammans med ett lass studiekamrater.

Bärs, chips och elchocker kombinerat med karookie hade fått igång de flesta och även irakierna som var med var rejält tankade (tidigare hade jag varit fördomsfull nog att tro att muslimer inte dricker).

Fast värst var värdinnan själv som vinglade så man blev sjösjuk av att bara titta på henne. Dagen därpå kommer hon inte ens ihåg att vi hade följt med till samma pub som henne.

Men det hela blev rätt trevligt. I af på förfesten.

Dock var jag lite orolig för hur det skulle gå då jag hade börjat må illa redan innan festandet. Min flickvän erkänner att hon också mått dåligt och ett tag funderade jag på om jag skulle skita i alltihopa.

Hade det bara funnits lite mer sittplatser på ena utestället sån hade det förmodligen ha gått att skaffa sig lite nya bekantskaper.

Men det får bli en annan gång.