Ibland undrar jag om inte åldrandet gör saker och ting krångligare på gott och ont.

När man var yngre var man i regel strikt idealistisk med en benhård tro på att man satt inne på alla svar.

Således handlade aldrig diskusioner om hur man ska lösa saker och komma överens utan snarare om hur man ska övertyga den andre om att man har rätt.

Samtidigt så var ju allt så glasklart att även en idiot borde kunna räkna ut hur saker och ting fungerade.

Det lilla problemet var att dessa "idioter" resonerade exakt likadant fast med en annan utgångspunkt.

Var man liberal var det ju bara att privatisera allting och mota ner staten i någon källare så skulle allt lösa sig av sig själv.

Var man socialist var det ju bara att fördela landets tillgångar lite jämnare.

Av denna anledning så diskuterar jag sällan med folk under 20 år.

Inte för att de inte har något att säga utan att de går in på fel sätt och vägrar lägga sig (ofta fattar de inte heller när de förlorat en diskussion).

På senare år har jag själv lämnat detta stadie. Nu vill jag lära mig hur andra resonerar. Skulle jag avfärda folk som idioter för att de har en annan syn än mig själv skulle bara göra mig själv till en inskränkt idiot.

Vågar man bara sänka garden en aning så kan man plötsligt lära sig en hel del samt få nya vänner. Inget säger ju att man måste hålla med bara för att man lyssnar.

Samtidigt ska man aldrig ge upp där man är helt säker på att man har rätt.

Detta kan låta lite motsägelsefullt med tanke på det jag skrev men jag ser skillnad på grova och fina drag.