Ibland är det inte utan att jag undrar om jag lider av schizofreni.

När folk ska beskriva mig så är det inte allt för lätt att inse att det rör sig om en och samma person.

Vanligtvis får jag höra att jag är lugn och snäll. Men det finns även de som ser mig som nedstämd och stressad.

Detta samtidigt som folk betraktar mig som glad och positiv.

Jag har även fått antydningar till att jag ska vara stel och ytlig, samtidigt som jag är djup och rolig.

För någon dag sedan så fick jag frågan varför jag "som vanligtvis babblade på" var så tystlåten.

Naturligtvis så finns det ju folk som har en helt annan åsikt även där.

Dock skiter jag i det mesta utom just pratet.

Jag hade väldigt gärna velat ligga lite mitt i för jag tycker att för mycket prat kan ge ett sken av att vara flamsig och i värsta fall korkad. 

Drar man mer intelektuella konversationer blir det snarare beseweisser-fasoner med självhävdningsbehov.

 Samtidigt är det ju inte bara bra att vara tyst. Folk kan få intrycket att man är blyg eller inte kan något. Detta gör att man automatiskt blir klassad som tråkig samt att risken för pinsam tystnad är stor när man träffar folk som är lika tystlåtna.

Träffar jag någon som har ett välsmort munläder så brukar jag nöja mig med att bara sticka in lite frågor eller kommentarer medan den andre sköter större delen av snacket.

Är det däremot någon som är tystlåten blir det till att undvika pinsam tystnad...såvida det inte finns någon konkret anledning till att den andre är vtyst.