Alla inlägg under februari 2009

Av Torz - 27 februari 2009 17:28

I min värld är inte tjejer speciellt stereotypa...men man skulle lätt kunna tro det av att läsa en tjejtidning.


Det mesta verkar röra mode och en massa kläder. Detta är sedan kryddat med lite kändisskvaller, samt något reportage om folk som bölar ur sig om sina problem. 

Det kan även förekomma lite recept och någon sida med frågor.

Har man (som kille) tur så finns det även en sexspalt med en sisådär tre frågor eller så. Överlag så är tidningarna rätt stela och tråkiga.


Nu tror jag även att det finns en del tjejer som tycker det är skojigare att läsa om bilar, extremsporter, TV-spel, action-filmer, hårdrock, partyguider, tester och allt till en lättsam humoristisk jargong.


Nackdelen är att de måste vända sig till tidningar som är gjorda för män.

Detta verkar dock inte vara något hinder för en del tjejer som jag känner.

Visst...Slitz m.m har en del avklädda tjejer men de få sidorna kan man ju alltid bläddra förbi.

Sedan kan man läsa om seriemördare, krokodiljägare, skattsökare, extremsportare istället för snyftreportage om tjejer som faller för fel killar eller vilken färg man ska ha på handväskan.

ANNONS
Av Torz - 15 februari 2009 13:41

Har precis kommit hem igen efter att ha varit på 25 års kallas hos en tjej som heter Karin och hennes kille Danne.

Blev hämtad igår kväll och festandet rullade på i en behaglig takt.

Ett annat par dyker upp efter någon timma, släpandets på en stor hund.


Efter några timmar började jag känna mig lite illamående....detta är dock inget speciellt ovanligt när jag festar och i regel är det bara att köra på igen om jag vilar någon kvart eller så.

Plötsligt kommer Danne inrusande och jag inser att jag råkat slumra till.

Visserligen har jag varit rätt trött hela dagen men jag trodde inte att jag skulle somna. Nåja...en halvtimmas lur går ju att leva med tänker jag.

Tills jag inser att de andra gästerna gått hem och att det var över två timmar sedan jag la mig.

Konstigt nog så är jag fortfarande illamående, trött så jag håller på att falla ihop samt att jag börjat få huvudvärk. Detta gör att jag snabbt kommer underfund med att jag knappast kommer att bidra till någon feststämning för de andra, så jag lägger mig igen efter någon kvart.


Jag vaknar konstigt nog senare än vad jag brukar....i regel kan jag inte sova mer än 5-6 timmar när jag festat. Huvudvärken och illamåendet är fortfarande kvar och jag börjar fundera på varför jag börjat reagera så pass starkt som jag börjat göra.

Misstänker att det är en kombination av att jag knappt ätit och druckit under dagen, sömnbrist, att jag körde mest på sprit istället för öl och att det även kan ha varit någon form av väderspänningar.


Jag gör mig i ordning och ger mig iväg.

Visserligen känns det lite oartigt att sticka utan att säga hej då, men jag springer inte allt för gärna in i andras sovrum.

Plockade iaf bort lite glas och lämnade kvar lite sprit.

Plötsligt börjar jag fundera över om deras katt kunde öppna dörrar eller inte...förhoppningsvis har jag inte ställt till det så att de får ödsla söndagen med att leta efter katter.

ANNONS
Av Torz - 14 februari 2009 11:34

När man ska göra en film i Hollywood brukar det finnas någon skådis i bakhuvudet på producenten som skulle passa bra i en viss roll.

Men rätt ofta händer det att man av någon anledning får leta efter andra allternativ. Ibland kan det säkert vara till det sämre men även defenitivt till det bättre när en ny okänd skådis får visa vad han eller hon går för.


Christian Bates som spelar den nya Batman (passar även på och brilljerar med mina kunskaper genom att avslöja att han även spelade JumJum i "Mio min Mio") slog igenom i American Psycho.

Men den rollen var egentligen tänkt att gå till Leonardo DiCaprio.

Al Pachino skulle ha spelat huvudrollen i Appocalyspe Now.

Både John Travolta och Brad Pitt skulle ha varit med i Apollo 13.

Innan Mike Myers började spela även Dr. Evil i Austin Powers så var det tänkt att Jim Carrey skulle raka skallen där.

Jack Nicholson skulle ha jagat tjejer som Willie i Bad Santa.

Michelle Pfeiffer skulle haft huvudrollen i Basic Instinct.


När Tim Burton gav sig på att nyfilmatisera Batman (jo det finns även en äldre version från 60-talet) så fanns det flera tänkvärda skådisar att ta innan Michael Keaton från "Beetle Juice" fick den stora äran.

Det var Mel Gibson, George Clooney (som fick en ny chans efter ett par år) samt Bill Murray (!).

Till Batman Forever hade man Keanu Reeves som förstahandsval.

 Val Kilmer var påtänkt som Batman i Batman Begins.

Påtänkta Batman skurkar var: Mel Gibson (i brist på att han inte blev Batman får man förmoda) som  Two Face, Robin Williams som The Riddler (Gåtan) och Hulk Hogan som Mr. Freeze.


The Bervely Hills Cop (Snuten i Hollywood) hade antagligen blivit en bortglömd b-action om Sylvester Stallone hade fått huvudrollen där.

Al Pacino  skulle haft huvudrollen i Born On The Fourth July och Christian Bale i Casiono Royale.

Brad Pitt, Jim Carrey och Bill Murray har det gemensamt att de varit tänkta att spela Willy Wonka i Charlie and The Chocolate Factor.

Nicole Kidman skulle haft huvudrollen i Chicago.

Sylvester Stallone fick aldrig rollen i Death Proof.

Han fick det inte heller i Die Hard, vilket samma öde även drabbade Arnold Schwarzenegger och Richard Dean Anderson (Mac Gyver).

Val Kilmer skulle haft huvudrollen i både Dirty Dancing och Dune.

Jack Nicholson var tänkt att driva ut demoner som Father Karras i The Exorcist.

Av Torz - 14 februari 2009 11:06

Jante-lagen är rätt skum...alla är emot den samtidigt som de flesta ändå väljer att följa den.

Man kan ta en kroppsbyggare som ett exempel. I Sverige är inte den spontana reaktionen att "wow vilken kille...han måste ha offrat mycket blod, svet och tårar på den kroppen" utan istället ska det muttras om illegala preparat m.m

Med ett sådant utgångsläge...hur många vill satsa på att bli kroppsbyggare?


Ett konkret exempel på en man som tyckte jante kunde dra åt helvete är våran egen Yngwie Malmsteen.

Förvisso klassas han som en föredetting i Sverige och folk kommer gärna med kommentarer att han saknar känsla, inte utvecklas, att han är överskattad, att låtarna suger osv. Att han å andra sidan såljer miljontals plattor, inspirerat horder med gitarrister och är mer eller mindre gud på sina håll är ju en annan femma.


För att göra en historia kort så räcker det med att säga att en ung uttråkad Yngwie passade på att göra en soloplatta vid sidan om sitt huvudsakliga band. Plattan (eller om det rent av var ett demo) blev stor i en av de större gitarrtidningarna och snart började förfrågningar från stora världsartister hagla (Kiss, UFO, Ozzy för att nämna några). Men Yngwie menade att han trodde han kunde bli större som sologitarrist.


Idag kör han Ferrari, tjänar pengar som gräs, bor i ett stort dyrt hus i Florida. Kör i regel på skräddarsytt. Gillar att bära Rolex, har träffat de flesta stora hårdrocks artisterna m.m


Om man leker med tanken att han aldrig hade satsat så som han gjorde (kanske på grund av pessimister som tycker han borde ha satsat på något säkrare) hade han förmodligen sålt försäkringar idag. Bott i en fyra med två ungar och en fru. Ägt en Volvo...och han hade använt sin mobil istället för klocka.

Visst hade han säkert fortfarande plinkat lite i smyg men han hade inte längre haft tid för att spela i band.


Men om det inte hade gått bra då? Kanske någon undrar.

Jo risken finns ju att det går åt helvete...men för det första så kan man leva med vetskapen att man i alla fall har försökt. För det andra så kan även ett misslyckande bidra med erfarenheter och upplevelser.

För det tredje...om man inte satsar så kan man ju vara helt övertygad om att det inte blir något.


Av Torz - 11 februari 2009 15:18

Antar att världen skulle vara en rätt tråkig plats att leva på om alla resonerade likadant. Trots det så finns det en del saker som irriterar mig när man inte drar helt jämt. Har varit inne på hundratals sidor på helgon där det stått att hårlängden är ”långt som fan”. I de flesta fallen så har jag svårt att hålla med. I ärlighetens namn så kan det faktiskt vara såpass mycket som runt 80%.


Visserligen så kommer jag från ett under min uppväxt hårfientligt samhälle. En kille med page ´a la Beatles var långhårig. En tjej behövde ha något nedanför axlarna. Idag har jag en helt annan syn på det hela. Som jag ser det bör åtminstone något av följande krav ifyllas för att man ska ha rätt att påstå sig ha hår som är ”långt som fan”.

1. du böjer fram huvudet eller drar fram håret då du knäpper byxorna.
2. du kan sitta på ditt eget hår
3. ditt hår har en tendens att fastna i allting.
4. vid toabesöken virar du håret ett varv runt halsen.
5. sitter du ner kan du teoretiskt sett gömma alla intima delar bakom håret
6. du trasslar in dig i det eget hår i sömnen
7. katter har en tendens att leka med ditt hår då du sitter ner
8. frisören vägrar färga ditt hår.
9. du kan teoretiskt sett hänga dig i ditt eget hår.
10 du är känd som ”den med håret”


Av Torz - 11 februari 2009 14:12

Titt som tätt får jag höra att folk har fått för sig att USA enbart har tillämpat en enda sorts utrikespolitik och att den skulle vara någon slags neo-imperialism.


Den utrikespolitiken som förts de senaste åren ligger närmast neokonservatismen och går kortfattat ut på att vara handlingskraftig och kompromisslös.

Den är rätt idealistisk då man inte bryr sig om att enbart stoppa aktuella hot utan helt och hållet undanröja problemen även om andra ser det som en utopi. Det handlar i första hand om att säkra områden från galna diktatorer, införa demokrati och ge folk frihet. Detta medför även att utvecklingen kan ta fart och även utplåna en rad problem.


Den första stora utrikespolitiken var isolationismen som går ut på att man enbart försvarar sina gränser och inte dra paraleller mellan sin säkerhet och vad som händer i andra länder.

Detta är dock en tillämpning som man mer eller mindre har begravt. Dels för att USA sedan isolationismens införande blivit en stormakt, dels pga Pear Harbor, Andra Världskriget och Kalla Kriget.


Apropå kalla kriget så var realismen (realpolitik) mycket populär i flera årtionden. Den handlar om att skapa starka allianser för att hindra den huvudsakliga fienden att skjuta fram sina positioner.


Om fler och fler Republikaner börjar gå över till neokonservatismen så är liberal internationalism det självklara valet för de flesta Demokrater.

Det går helt enkelt ut på att föra dialoger mellan olika parter, breda sammarbeten samt att man har FN på sin sida.



Av Torz - 9 februari 2009 17:31

På allmän begäran så plockar jag även in lite info om thrash.


Thrash (observera att det stavas med två "h" och inte heter trash)


Historia:

I början av 80-talet så fanns det en del band som började spela mer aggresiv musik för att folk skulle kunna lägga märke till dem.

Musiken var starkt influerad av heavy metal vågen men man blandade det med lite punk-intensivitet och skitig hårdrock.

Några tidiga grupper var Metallica, Exodus, Slayer, Megadeth och Testament.


Stil:

De tidiga thrasharna var i regel rätt enkelt klädda.

En bandtröja, ett par slitna jeans och långt utsläppt hår räckte gott och väl.


Musik:

Musiken är snabb med mycket E-strängs tuggande.

Sången är i regel aggresiv och var till en början rätt gäll men det går även att sjunga mörkare...dock är det inte growl det handlar om.

Gityarrsolon var mer eller mindre obligatoriska och det viktigaste var att det skulle gå undan.

Trummorna drar i regel på i hyfsad hög hastighet och några av metal världfens bästa trummisar slog igenom inom denna genre.

Skillnaden mellan thrash och death är framför allt att man inte brukar growla inom thrash, köra blastbeats på trummor eller stämma ner instrumenten mer än max ett tonsteg.


Texter:

Precis som namnet antyder så står våld högt i kurs.

Men en del band sjunger även om politik eller ockultism.


Klippet:

Detta är ett spår från Megadeths stora genombrott "Peace Sells...But Who´s Buying?".

De har alltid hört till de större banden inom genren och har liksom dödsfienderna Metallica (sångaren/gitarristen Dave Mustaine var deras original gitarrist) även varierat sig en hel del genom åren.



Av Torz - 8 februari 2009 16:49


Om någon grupp inom stilarna death, black, grind, crust, funeral-doom eller liknande behöver en sångare lite snabbt för akuta studiopålägg eller spelningar så får ni passa på nu innan min förkylning är över.

Annars kan jag ju lätt ersätta Christian Bale i The dark Knight om det skulle behövas. Dock lär min vanliga gälla röst vara tillbaka inom någon vecka eller så.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se