När man ska göra en film i Hollywood brukar det finnas någon skådis i bakhuvudet på producenten som skulle passa bra i en viss roll.

Men rätt ofta händer det att man av någon anledning får leta efter andra allternativ. Ibland kan det säkert vara till det sämre men även defenitivt till det bättre när en ny okänd skådis får visa vad han eller hon går för.

Christian Bates som spelar den nya Batman (passar även på och brilljerar med mina kunskaper genom att avslöja att han även spelade JumJum i "Mio min Mio") slog igenom i American Psycho.

Men den rollen var egentligen tänkt att gå till Leonardo DiCaprio.

Al Pachino skulle ha spelat huvudrollen i Appocalyspe Now.

Både John Travolta och Brad Pitt skulle ha varit med i Apollo 13.

Innan Mike Myers började spela även Dr. Evil i Austin Powers så var det tänkt att Jim Carrey skulle raka skallen där.

Jack Nicholson skulle ha jagat tjejer som Willie i Bad Santa.

Michelle Pfeiffer skulle haft huvudrollen i Basic Instinct.

När Tim Burton gav sig på att nyfilmatisera Batman (jo det finns även en äldre version från 60-talet) så fanns det flera tänkvärda skådisar att ta innan Michael Keaton från "Beetle Juice" fick den stora äran.

Det var Mel Gibson, George Clooney (som fick en ny chans efter ett par år) samt Bill Murray (!).

Till Batman Forever hade man Keanu Reeves som förstahandsval.

 Val Kilmer var påtänkt som Batman i Batman Begins.

Påtänkta Batman skurkar var: Mel Gibson (i brist på att han inte blev Batman får man förmoda) som  Two Face, Robin Williams som The Riddler (Gåtan) och Hulk Hogan som Mr. Freeze.

The Bervely Hills Cop (Snuten i Hollywood) hade antagligen blivit en bortglömd b-action om Sylvester Stallone hade fått huvudrollen där.

Al Pacino  skulle haft huvudrollen i Born On The Fourth July och Christian Bale i Casiono Royale.

Brad Pitt, Jim Carrey och Bill Murray har det gemensamt att de varit tänkta att spela Willy Wonka i Charlie and The Chocolate Factor.

Nicole Kidman skulle haft huvudrollen i Chicago.

Sylvester Stallone fick aldrig rollen i Death Proof.

Han fick det inte heller i Die Hard, vilket samma öde även drabbade Arnold Schwarzenegger och Richard Dean Anderson (Mac Gyver).

Val Kilmer skulle haft huvudrollen i både Dirty Dancing och Dune.

Jack Nicholson var tänkt att driva ut demoner som Father Karras i The Exorcist.

Jante-lagen är rätt skum...alla är emot den samtidigt som de flesta ändå väljer att följa den.

Man kan ta en kroppsbyggare som ett exempel. I Sverige är inte den spontana reaktionen att "wow vilken kille...han måste ha offrat mycket blod, svet och tårar på den kroppen" utan istället ska det muttras om illegala preparat m.m

Med ett sådant utgångsläge...hur många vill satsa på att bli kroppsbyggare?

Ett konkret exempel på en man som tyckte jante kunde dra åt helvete är våran egen Yngwie Malmsteen.

Förvisso klassas han som en föredetting i Sverige och folk kommer gärna med kommentarer att han saknar känsla, inte utvecklas, att han är överskattad, att låtarna suger osv. Att han å andra sidan såljer miljontals plattor, inspirerat horder med gitarrister och är mer eller mindre gud på sina håll är ju en annan femma.

För att göra en historia kort så räcker det med att säga att en ung uttråkad Yngwie passade på att göra en soloplatta vid sidan om sitt huvudsakliga band. Plattan (eller om det rent av var ett demo) blev stor i en av de större gitarrtidningarna och snart började förfrågningar från stora världsartister hagla (Kiss, UFO, Ozzy för att nämna några). Men Yngwie menade att han trodde han kunde bli större som sologitarrist.

Idag kör han Ferrari, tjänar pengar som gräs, bor i ett stort dyrt hus i Florida. Kör i regel på skräddarsytt. Gillar att bära Rolex, har träffat de flesta stora hårdrocks artisterna m.m

Om man leker med tanken att han aldrig hade satsat så som han gjorde (kanske på grund av pessimister som tycker han borde ha satsat på något säkrare) hade han förmodligen sålt försäkringar idag. Bott i en fyra med två ungar och en fru. Ägt en Volvo...och han hade använt sin mobil istället för klocka.

Visst hade han säkert fortfarande plinkat lite i smyg men han hade inte längre haft tid för att spela i band.

Men om det inte hade gått bra då? Kanske någon undrar.

Jo risken finns ju att det går åt helvete...men för det första så kan man leva med vetskapen att man i alla fall har försökt. För det andra så kan även ett misslyckande bidra med erfarenheter och upplevelser.

För det tredje...om man inte satsar så kan man ju vara helt övertygad om att det inte blir något.