Jag kan knappt ligga och läsa på grund av allt visslande, tutande och tjoande utanför fönstret. Så det märks att folk tar studenten i år också.

Bitter över att min egen student blev misslyckad så har jag aldrig fått någon ordentlig förmåga att glädjas åt när andra tar den.

Sedan spelar det säkert in att jag under en period bodde i ett område med mycket ungdomar, alkisar och invandrare och fick höra idioter skråla "KUKEN STÅR, SHA LA LA LA LAA" fram till morgonkvisten.

När det gäller min egen student för några år sedan så var jag knappt nöjd med något. Jag hade ingen kostym så jag kom dit med svarta finbyxor och en rödaktig skjorta. Jag hade även fått för mig att man inte fick ha mössa om man inte hade godkänt i alla ämnen. Eftersom jag mer eller mindre gett upp skolan det sista läsåret så blev det ingen mössa.

Sedan traskade jag runt på skolan irriterad över att jag såg tämligen felplacerad ut.

När släkt och vänner kom för att gratulera de nya studenterna fick de andra champagne medan jag fick någon jävla polkagris samt lustiga dockor.

Det fick mig inte att känna mig mindre som en pajas.

Morsan skulle strax iväg till jobbet så jag hann inte vara med på något tåg genom byhålan. Idag känner jag att det kanske var den enskilda saken jag saknade mest. Det är ungefär som att fira jul men skippa käket.

På vägen hem gnällde jag över att mina klasskamrater hade fått champagne och inte jag, så morsan var snäll och inhandlade en liten flaska.

Den flaskan satt jag sedan och hällde i mig framför TVn medan de andra i klassen förmodligen var ute och hade skojigt.

Till en början så var jag inte speciellt ledsen över studenten utan bara mest irriterad. Jag led av panikångest till den milda grad att jag aldrig hade fått någon vettig chans att komma in i gemenskapen och således tyckte jag det kändes onödigt att slänga ut en massa pengar på en studentbal.

Samtidigt var jag irriterad över det löjliga i att jag var tvungen att säga till farsan att morsan inte hade betalat 2000:- utan bara 1000:- för min studentpresent som var en cykel (sista tusenlappen fick jag själv betala).

Samtidigt som jag kände folk som fick hela bilar, resor eller körkort.

Hörde en inspelning av mig själv för ett tag sedan och var inte alls förtjust i det jag hörde. Har alltid hört att jag pratar stockholmska men plötsligt låter jag som en mummlande surgubbe från de värmländska skogarna.

Jag tycker även att min dialekt börjat apa efter småländskan men då jag bara har smålänningar runt mig så ar de svårt att bedömma om det ligger något i mina farhågor.

Nåja! Jag har i alla fall skippat dialektala ord i en så stor utsräckning som möjligt. Detta kan nog delvis bottna i att jag ville bli radiopratare när jag var yngre och då måste man kunna prata så att folk fattar vad man menar.

Några småländska ord som jag snappat upp bortsett de jag tidigare nämnt är:

"Tattare" - som jag ionte riktigt vet vad det betyder men jag tror det var något gammalt folkslag eller nåt. Detta verkar användas om folk som är lite inskränkta av sig.

"Grina" - här har jag kunnat göra bort mig rejält då ordet betyder det helt motsatta till det jag lärt mig. I mellansverige innebär det gråta men i södra sverige betyder det skratta. För egen del är det ungeför som om "garvar" skulle betyda att man gråter eller "bölar" står för att man är glad.

"Fjor" - betyder tydligen "fjol" (som i fjol). 

Lite lustigt med tanke på att smålänningar mer än gärna brukar mildra eller ta bort "R" i tid och otid. Här lägger man istället till ett.

I Torsby-trakten så finns det ett annat där man adderar ett extra "R", nämligen "lakarn". Vilket helt enkelt är "lakan".