Idag var jag ivg på en dop-fest.

I ärlighetens namn visste jag inte vad jag hade att vänta mig då det talades om dop men ungen vi skulle till var tydligen både döpt och namngiven.

Fast det var helt enkelt ett släktkallas.

Just detaljen "släkt" var det jag var mest orolig för då jag inte riktigt visste vad jag skulle svara ifall någon frågade mig vilken koppling jag hade till ungen (som för övrigt heter Agnes).

Ska jag vara helt ärlig så är jag hennes morfars-nya-sambo- dotters-sambo eller för att vara lite mer modern: Agnes-bonusmosters-sambo.

Det finns absolut inget att klaga på. Alla var trevliga. Ingen aktivitet kändes ansträngd eller onödig . Agnes föräldrar skötte sig alldeles utmärkt som värdpar och maten var god.

Däremot var jag inte själv så kry. Efter att ha inte ha umgåts med folk på en vecka och dessutom träffa en massa människor som jag inte känner gjorde att min panikångest gjorde sig påmind. Inte i någon jättestor utsträckning men så pass att jag kanske var lite mer tillbakadragen än vad jag brukar.

Föräldrarna och framför allt pappan skötte sig exemplariskt och bidrog till en glad stämning. Jag har varit på många fester där folk är trevliga men det känns som en stel rock som man dragit på sig.Men i det här fallet så kändes allt öppet, naturligt och ärligt. Bara det att både pappan och mammans svåger sjöng och spelade utan att det blev det minsta krystat.

Det var även skönt att märka att föräldrarna verkligen gillade sin unge och inte bara ville visa upp henne av ren princip eller för att skryta (jo det finns tyvärr de som fungerar så...tro mig).

När det gäller själva Agnes så måste det ha varit en av de gladaste ungar jag träffat då jag enbart hörde något enstaka gnäll under alla timmar som vi var där. Annars sken hon som en sol och roade sig med att stoppa fingrar i munnen på gästerna, dra i skägg, leka med katter eller öppna paket.