1982 kom det en miniserie vid namn V.

Den kom sedan att efterföljas av en vanlig serie med samma namn och som tar vid där mini-serien slutade.

V handlar om när Jorden får besök av 50 gigantiska rymdskepp.

Besökarna visar sig se ut som vanliga människor och påstår att de kommer med fred. Fast alla tror inte riktigt på att de har fredliga avsikter.

Dessutom känns det lite skumt att besökarna driver en hetskampanj mot forskare.

En våghalsig journalist vid namn Mike Donovan och några till drar igång en motståndsrörelse efter att de lyckats luska ut att besökarna dels är maskerade ödlor och framför allt har allt annat än fredliga avsikter.

Men det är en ganska ojämn kamp då besökarna är tekniskt överlägsna samt har lyckats samla på sig en hel del fanatiska suportrar, varav en del av suportrarna är nära släkt med motståndsrörelsens medlemmar.

Fördelarna man har är att fler och fler börjar få upp ögonen för att besökarna och deras fanatiska ledare Diana kanske inte är speciellt snälla. 

Även bland besökarna själva går åsikterna isär och vissa är mer lojala med människorna än sina egna.

När mini-serien är slut så dyker det snart upp en mer vanlig serie som tar vid direkt efter och med samma skådespelare.

Det är kanske inte så vanligt att en serie är bättre än det som den är en serie på men i det här fallet känns det som ett undantag.

Serien har nämligen ett helt annat djup och man går mer in på besökarnas relationer. Det visar sig nämligen vara rena såpoperan på huvudskeppet mellan ledaren Diana och andra befäl.

Man får även se hur det går med avkomman mellan en människa och en av besökarna (besökarnas maskering är tydligen väldigt trovärdigt).

En av besökarna, Willie, har helt vänt Diana ryggen och knallar runt som en lite smått efterbliven mysgubbe bland motståndsrörelsen.

I serien har även besökarna ändrat taktik. Tidigare var de inne på att skövla Jorden men nu har de bestämt sig för att istället bosätta sig där.

Oavsett vilket så blir det människorna som förlorar på det.

Överlag tyckte jag V var klart sevärt. Effekterna var kanske inte alltid så trovärdiga på den tiden men det är ingen jättefara.

En intressant sak är att se vilka filmer och serier som dels V är inspirerat av men som även de som i sin tur inspirerats av V.

En liten lustig detalj är att trots att det kommer utomjordingar som borde vara överlägsna människorna så känns de flesta lite smått korkade.

Dessutom så verkar besökarna vara barnsligt förtjusta i allt som har med människorna att göra och tar efter det mesta (visserligen äter de möss, lägger ägg och flyger rymdskepp men ändå).

...är smultronens svar på Belgian Blue.

Det är alltså ingen egen sort utan framädlats av tålmodiga trädgårdsmästare genom åren.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig funderat på vad folk har för kriterier när de addar folk på Facebook.

I ärlighetens namn har jag aldrig hört vad andra människar har för några.

I mitt eget fall så sitter resonerar jag som så att de jag addar är sådana människor som jag hade börjat prata med om jag hade stött på den IRL.

Samtidigt så ska jag tycka att de är trevliga och vara någorlunda säker på att de accepterar vännerförfrågan.

Det är inte absolut nödvändigt att jag måste ha träffat dem i verkligheten, men i sådana fall en kontakt på annat sätt under några år.

Ett litet problem är när det dyker upp folk som man inte sett på ett antal år. I sådana fall så finns det alltid en viss tvekan (såvida det inte rör sig om någon kusin eller så). I ärlighetens namn så kan den typen av addningar vara ihopkopplat med humöret. Är jag på glatt humör så kan jag tänka: "äh vad fan...kan ju alltid vara trevligt att se vad den pysslar med nu för tiden". Är jag på sämre humör så är det snarare tankar som: "addar jag så kommer förmodligen den här typen tro att jag är desperat eller något".

Släktingar är även de en typ av människor som kan skapa en viss huvudbry.

Familjen, kusiner, mostrar, fastrar osv känns givna, men sedan är det mer tveksamt. Då vill jag gärna ha med lite mer av övriga kriterier.

Ibland har jag tänkt att den och den borde jag ju adda för de är ju släktingar. Samtidigt så har jag ju hundratals släktingar varav de flesta har jag knappt träffat.

Ska jag vara helt ärlig så finns det fall där jag ruckat på mina principer.

Då har helt enkelt andra saker vägt över.