Då och då får jag lust att lära mig något nytt språk.

Det senaste året har jag efter att ha träffat en del med latinskt ursprung blivit sugen på spanska. Jag gillar språkmelodin och det är ett språk som känns rätt bra att kunna då spanska talas av ett par hundra miljoner.

En släkting till spanskan som jag har varit sugen på sedan jag såg Gudfadern är italienskan. De har en annan språkmelodi och lite skillnader i orden och deras betydelse.

Tyska hade varit skojigt som fan att kunna. Då hade jag nog övervägt att vitsas betydligt mer i Tyskland framöver då vare sig jag eller de brukar få något flyt vid kommunicerade på engelska. Sedan går jag emot det som jag alltid hörde när jag var liten och faktiskt tycker att tyskar är ett glatt och trevligt folk som är lätta att prata med.

Det må vara lite nördigt men jag hade väldigt gärna velat kunna prata och framför allt förstå fornnordiska. Orsaken är i första hand på grund av att de flesta runstenarna i Norden står på det språket.

Det hade också varit intressant att bättre känna till de skandinaviska språkens rötter så man kan se hur språken har utvecklats.

Den närmaste släktingen till fornnordiska lär vara isländskan och även det är ett språk som jag hade velat kunna. Just landet Island har alltid fascinerat mig men jag har mycket stora problem med att förstå vad folk säger och uppfattar bara något enstaka ord då och då. Tyckte tidigare att danskan var bökig men detta är värre. Ett litet extra plus är att islänningarna har bevarat en del bokstäver som inte finns på andra håll (mig veterligen).

Sedan finns ju alltid engelskan. Visserligen så är mina kunskaper inom detta språk betydligt bättre än inom de ovanstående men inte så pass att jag kan uttrycka mig på ett smidigt sätt. Idag räknar tyvärr folk kallt med att alla behärskar engelska utan större problem men min familj har förbannats med dåliga språkgener och jag skulle chansa på att jag ligger väl på en sjuas nivå eller nåt. Det borde motsvara ungefär en treåring som har engelska som modersmål.

Sedan finns det en del språk som säkert vore bra att kunna men som jag aldrig gillat. Det ena är franskan som låter snobbig i mina öron.

På senare år har jag även konstaterat att jag inte är så förtjust i fransoserna heller som jag tycker är lite fisförnäma och förmer av sig.

Måhända kan de inte tackla att 1700-talet är över (eller så är det bara jag som är fördomsfull). 

Sedan har jag aldrig gillat slaviska språk. Om franskan låter snobbig så låter slaviska snarare barbariskt och som något gutturalt läte som något fullo sluddar ur sig. Kanske därför jag tycker att ryska låter ungefär "grogg grogg".

En del öststater har även en tendens att ha nasalt klagande accent som enklast kan beskrivas som irriterande.