Format: CD

Genre: Black Metal

Nationalitet: Sverige

Utgivningsår: 2009

MySpace: http://www.myspace.com/officialarckanummyspace

Så var det dags för Arckanums femte fullängdare.

Tydligen fick den enda medlemmen Shamaatae mersmak av fjolårets platta "Antikosmos" eller så tyckte han att han ville kompensera för det stora glappet från plattan innan. Nåja...det kan man sitta och spekulera om.

Man kan även spekulera i om det är på grund av sinne för humor som titeln på denna plattan inte går att uttala (tecknen är för övrigt Thurs-runor), eller  om det är orsaken till att det är praktiskt taget omöjligt att läsa vad som står i bookletet.

När det gäller musiken hade jag inte väntat mig något speciellt. Visserligen var förra plattan bättre än den innan men det kändes lite segt och omotiverat även om produktionen var fetare än någonsin.

Som tur är så lär inte detta bli den sista plattan med Arckanum i min samling då nu känns det som om Shaamatae har kommit igång igen och börjat tycka det är skojigt att spela.

Liksom förra plattan så är det en fet Sunlight-produktion och ett lite mer tyglat Arckanum. Men nu känns det plötsligt som det finns mer tanke bakom låtarna och framför allt mer känsla.

Man kan även säga att det här låter mer moget än de på gränsen till hysteriska låtarna som fanns på de två första fullängdarna.

Detta beror förmodligen mest på att nu är det en renare ljudbild så man verkligen hör instrumenten och inte lika mycket slammer.

Samt att sången är lite mörkare och inte kör lika mycket på hysteriska skrik.

Det är med blandade känslor som jag fick reda på att folk betraktade mig som psykopat och eventuell kommande massmördare då jag gick i gymnasiet.

Fördelen är att det känns lite coolt på något sätt att jag tydligen måste ha gett ett riktigt skruvat intryck av mig själv. Föredrar ju det framför att folk hade trott att jag är en morsgris, mesig, homosexuell eller efterbliven.

Samtidigt fattar jag inte vart det kan komma ifrån då jag medvetet höll en låg profil och aldrig bråkade med folk eller diskuterade morbida saker (vad jag minns i alla fall).

Annars så blev jag ju även kallad psykopat av farsan när jag växte upp.

Jag vet inte riktigt vart han fick det ifrån men han är samtidigt inte riktigt normal så det är inget jag hänger upp mig på.

Fanns även någon grannkärring som trodde att det var något fel på mig då jag brukade bråka med syrran. Även grannen var mer än lovligt skruvad och syrran är en av de som står mig närmast idag.

Blev rätt paff när man gick ut på Nyheterna att svenskar överlag tycker det är bra med en svensk militär insatts i Afghanistan.

Visserligen håller jag själv med då inga bistånd i världen kan göra så mycket resultat som militären kan. Ett problem försvinner ju inte bara för att man ignorerar det, vilket annars brukar vara en rätt typiskt europeisk melodi.

Annars brukar folk vara emot att man ska lägga sig i andra länders angelägenheter, framför allt när det är våld och militärer med i leken.