Idag var jag på en föreläsning angående jobbmarknaden i Kronobergs län.

I stort sett allt såg dystert ut det närmaste året och det var inte svårt för föreläsaren att få folk att prata om sina situationer.

I regel höll jag med om det som sades tills en konstnär började yttra sig om att Arbetsförmedlingen kan vara taskiga mot folk genom att skicka orimliga anvisningar.

Någon sa att hon fått anvisningar till jobb som hon omöjligen kunde ta då de krävde kvalifikationer som låg miltals från hennes egna.

Detta går ju att ha förståelse för.

Konstnären hamnade dock i en lite mer extrem kategori då hon menade att Arbetsförmedlingen inte tar hänsyn till vad folk vill jobba med.

Hon vägrade bland annat att satsa på ett jobb inom vården utan ville hålla på med konst, detta då måleri verkade vara hennes drömjobb.

Jag var mycket nära att ventilera mina egna åsikter där.

Har hon någon aning om hur det skulle ha sett ut om alla fått drömjobb?

Eller inbillar hon sig att vårdbiträden, telefonförsäljare, kassörskor, städare m.m har sina drömjobb?

Hade folk haft sina drömjobb hade vi haft enormt många artister, konstnärer, reseguider, designer m.m men det är inte sådana som håller landet flytande.

Att ha jobb som man kan acceptera och trivs på är ju en annan femma men i hennes värld verkar allt vara svart eller vitt.