Om jag inte missminner mig så var det ett tag sedan jag skrev något om min vikt och mina försök att få ner den till en mer acceptabel nivå (jo jag vet att det låter fjolligt).

Tidigare i år har jag kört med långa promenader, vattendrickande samt att jag dagligen dokumenterat min vikt för att sedan få fram snittvikten för varje vecka.

Detta är numera ett avslutat kapitel.

Promenaderna gav inte så mycket mer än skoskav då det är löjligt lätt att kompensera en timmas bortknallade kalorier.

Dokumenterandet gav inte speciellt mycket det heller utan man började istället tänka allt för kortsiktigt.

Det som numera gäller är att jag skippat godis, läsk och andra sötsaker sedan slutet av augusti.

Egentligen var tanken att köra ändå hårdare, men jag har tagit ett steg i taget.

Det var t ex först under förra veckan som jag beslutade mig en gång för alla att hoppa över chips.

Pizzor strök jag i samma veva som jag började med mina nya planer. Däremot har jag ätit kebabrullar lite till och från. Men även det har jag lagt av med. 

Även om jag strukit vanlig läsk så har mitt lightläsk drickande antagit groteska proportioner sedan flickvännen skaffade en soda streamer. Men jag har börjat begränsa intaget till någon halvliter om dagen.

Innan månaden är över så ska jag försöka lägga av helt och hållet.

Vitt bröd är även det något som jag dragit ner rejält på. Det händer att jag äter det emellanåt men jag sitter inte och glufsar i mig 8 mackor på kvällen om man säger som så.

Och varför genomlider jag då allt detta?

Orsaken är till större delen ren fåfänga. Jag avskyr t ex att ha en mage då det ger ett lite gubbigt intryck.

Skaffar jag byxor så har de en tendens att bli lite fladdriga runt benen.

Det finns även sedan flera år tillbaka planer på att ta upp styrketränandet igen. Såvida jag inte biffar till mig rejält så blir det svårt att se några resultat av träningen om kroppsfettet ligger på över 20%.

Idag verkar den allmänna uppfattningen inom metal-världen att man ska klanka ner på "true"-folk.

Detta bottnar förmodligen i att det dök upp en del folk (inom framför allt Black Metal) som framför allt tilltalades av de yttre atributen. Musiken verkade inte vara på långa vägar lika viktig som att musikerna verkligen levde som de lärde och de mer kontroversiella händelserna inom genren kunde de självfallet rabbla som rinnande vatten.

Dessa människor kunde man även känna igen på att de hade ett mer eller mindre sjukligt behov av att visa hur äkta de egentligen var. Andra var i deras ögon posers och wannabees. Att de själva sällan hade någon direkt metalbakgrund och gladeligen vände kappan efter vinden gör naturligtvis att de framstod som en aning patetiska.

Även om många som hade ett mer seriöst intresse av metal och ville slippa bli ihopblandade med dessa individer så får man inte glömma att även om man häcklade "true-anhängarna" så har man ändå en hel del emot "false-metal".

I regel så såg man "true-folket" som en bont possörer och således tämligen false.

Visserligen finns det ju alltid ett garde av old-school anhängare som hyser en stor skeptism mot icke konservativ metal.

Dessa kan man känna igen på att deras skivsamlingar i regel består av gamla kultplattor med framför allt stilbildande band eller av band som är kända för att upprepa sig själva.

Överlag så är en hel del inom metalgenren mer eller mindre konservativa.

De flesta tillåter ett visst svängutrymme men att man får vara försiktig så att man inte tappar fokus.

När det går så långt så att musiken börjar spridas utanför metal-kretsarna så har det gått för långt.

Det sista man vill är att ens favoritgrupper ska börja spelas av pagefrisserade datanördar eller kajal-fjortisar.

När det väl går så långt så är risken stor att förtroendet för bandet dalar rejält och ibland till den milda grad att man även inkluderar back-katalogen.

Detta kan låta lite överdrivet men då bör man ju även vara medveten om att metal-folk inte är speciellt bundna av trender. Att en artist inte varit aktuell på ett tag innebär inte att den skulle vara ute utan man hyser fortfarande en stor respekt för de som har bidragit med tilltalande musik.

Just därför kan en del grupper ligga på is i flera års tid och ändå ha en publik när de återigen drar igång.