Alla inlägg under november 2009

Av Torz - 30 november 2009 12:57

För att inte det ska bli en massa missuppfattningar så vill jag bara klargöra att jag aldrig har varit speciellt förtjust i den gruppen som envisas med att missunna andra framgång. Tvärtom tycker jag sådant bara är skojigt.


Däremot fixar jag inte denna jävla tävlingsmentaliteten som folk har. Alltså inte att de själva tävlar utan att de vill jämföra andra med varandra och snabbt påpeka om den andre har kommit längre.

Det är också jobbigt att sådana saker även kan ge sken av att jag verkligen VILL tävla med andra. Personligen så avskyr jag tävlingar, spel, lekar osv och tycker det är förnedrande att förlora och genenat att vinna så jag står över det hela.


Det hela började i högstadiet då folk började få upp ögonen för mitt tecknande.

Inte för att jag tyckte att mina bilder var så mycket att hurra över (vilket förmodligen berodde på att jag jämförde mig med folk som gjorde skivomslag och liknande) men det fanns tydligen en del som tyckte jag var duktig och visst, även om jag inte var SÅ bra som det lät så kan jag ju inte sticka under stol med att beröm alltid är trevligt.

Dock var det även en hel del som tillhörde en annan grupp som bara fann fel eller ville se någon slags tävling mellan folk (hur man nu kan tävla i bild...då det är en smaksak).

Om någon hade gjort en snygg bild så tog det bara sekunder innan någon var tvungen att påpeka det för mig med någon kommentar som: "nu ligger du allt i lä".

Det fanns en kille på skolan som var en av skolans bättre tecknare vars teckningar jag gillade och som dessutom var väldigt trevlig.

Ska man tro folks skitsnack så skulle vi vara bittra fiender men i själva verket så kom vi bra överens och planerade dessutom att sammarbeta på något projekt.


Efter några år så tröttnade jag på tecknandet. Det var helt enkelt inte skojigt, folk uttalade sig om saker som de inte begrep sig på och jag skulle aldrig ens komma i närheten av Royo eller Gigers nivå.


Så istället blev det musik!


När det gäller musik så verkar folk inte vara lika ivriga att jämföra såvida man inte hamnar i samma fack som någon annan grupp.

Dessutom så hade min inställning till skapande ändrats. Tidigare var jag rätt känslig men det gick snarare över till att jag skiter i vad andra tycker då jag gör musik till mig själv och ingen annan (även om det alltid är trevligt om det visar sig att det finns fler som mig).

Med den attityden blir det tyvärr inte många spelningar i en bonnhåla och att få tag på medlemar som både fattar vad man vill och som kan spela var inte det lättaste.

Detta gjorde att gruppen som jag var med i aldrig hade fler än ungefär hälften så många medlemar som hade behövts och att den enda spelningen vi fick var på en skola inför ett tiotal elever (och om det mot all förmodan hade funnits någon som hade gillat materialet så såg det kassa ljudet till att det var praktiskt taget omöjligt att höra något pga en idiot till ljudtekniker).

Nåja det kommer ju fler chanser....trodde jag.


Gruppen splittrades inte så långt efter spelningen då de andra var rätt oengagerade men till stor del då hela trion slängdes in i olika förhållanden (de andra två blev ihop med varandra och själv så flyttade jag ett tiotal mil).


Sedan blev det inte så mycket mer spelande för min del.

Visserligen utvecklade jag tekniken (vilket förvisso säger rätt lite) och införskaffade en ny gitarr som inte hade en symfoni av en massa missljud.

Men jag hade inte längre några att spela med, jag blev även hånad av flickvännen för att jag inte hade kontrakt vilket en stor del av hennes umgängeskrets verkade ha...däribland ett ex. Hon började även få huvudvärk av min musik så jag fick dra ner mitt skivköpande till ett minium. Dessutom blev jag hånad för min lilla skivsamling.


Visserligen slutade jag aldrig med musik.

Faktum var att de flesta låtar som jag skrivit var under det förhållandet.

Men jag kunde inte spela dem.

Dessutom började jag drabbas av samma prestationsångest som jag kände inför tecknandet.

Det som lät bra igår låter skit idag och så vidare. De få gångerna som jag velat spela upp något för någon utomstående (vilket sker ytterst sällan) så undrar jag vart alla bra sakerna tog vägen, plötsligt är det ju ingenting som jag känner att jag kan gå i god för.

Samma sak med själva spelandet. Ibland tycker jag att det börjar ta sig men sedan ger jag mig fan på att jag hade inte ens platsat i ett högstadie-punk-band.


Nu efter 7 år efter att det gamla bandet gick i graven så finns det folk som pratat om att de vill starta upp något och tanken är att jag ska skriva material.

Tyvärr så är det bara kortare perioder som jag får inspiration och tycker att saker och ting låter bra...resten av skiten låter det mesta på sin höjd halvdant.

Jag fick även en idé för ett tag sedan att skriva om en del äldre låtar från grupptiden då jag förhoppningsvis har lärt mig lite mer under alla dessa år.

Men samma sak händer ju igen...det som låter bra ena stunden låter skit en stund senare.


Hade jag fått som jag hade velat hade jag befunnit mig i samma läge hela tiden.

I regel är det efter att jag lyssnat på musik som jag får en stor skaparlust och sedan kommer det flera riff på en gång.

I det läget fungerar sammarbetet mellan öron, händer, hjärna och strängar fint men tyvärr så blir det  avstånd mellan dessa delar större delen av min vakna tid.

ANNONS
Av Torz - 30 november 2009 12:37

Det finns ett litet missförstånd, eller möjligen ett litet vårslöst sätt runt begreppet "dop".

Ända sedan jag var liten så har jag irriterat mig på folk som säger att de döper något istället för att använda det mer korrekta; namngivit.

"Vi funderar på att döpa vår hund/dotter/båt till...".

Inte blir det bättre av att många inbillar sig att prästen skvätter ner ungar för att de ska få ett namn, och det till frasen: "jag döper dig TILL...",

I själva verket har inte dopet ett skvatt med namn att göra utan det är helt enkelt en liten ritual som markerar att man kommit in i kyrkan.

Lyssnar man på prästen säger han förresten: "jag döper dig *** ****** i fader, sonen och den heliga andens namn".


Orsaken till att jag alltid reagerat över detta beror förmodligen på att jag själv inte döptes när jag var liten, och jag har inte varit namnlös för det (även om en och annan har sagt till morsan att jag i sådana fall inte heter något).

Extra roligt blir det ju när ateister och agnostiker släpar med sina ungar till kyrkan.

Personligen tycker inte jag man ska blanda sig in i religioner som man ändå inte tror på oavsett om man vill vara traditionell eller har fått lustiga saker för sig (som jag precis nämnt). I mina ögon är det snudd på hyckleri.

Fast jag vet å andra sidan även folk som gifter sig i kyrkan och ber inför Gud och så vidare trots att de inte är det minsta troende.

Ska jag vara helt ärlig så är jag inte speciellt förtjust i när man får in sina ungar i en religion utan att den själv har möjlighet att välja, det räcker gott och väl med att man hittar på ett namn åt den.

ANNONS
Av Torz - 28 november 2009 07:43

Folk verkar tro att jag har en rätt stel boksmak och att jag sitter och läser en massa tjocka böcker om historia, religion, kultur och politik.

Även om jag inte kan förneka att en del böcker har varit rätt vetenskapliga så innebär det inte att jag inte har större bredd än så.

I år så har framför allt sex, drugs & rock N roll dominerat.

Dels läste jag om Mötley Crües "The Dirt" som är riktigt urflippad och innehåller gott av ovanstående ingridienser.

Jag har även läst De Sades tokperversa (i alla fall för sin tid) verk som jag inte kommer ihåg namnet på just nu.

Jenna Jamesons biografi "Att älska som en Porrstjärna" är en ovanligt skarp bok som föga förvånande till stora delar handlar om sex.

Marilyn Mansons biografi är en betydligt lamare variant av de andra böckerna, dock är den absolut inte fri från nämnda saker.

Dessutom har en bok om Absinth (jo det ska stavas med H om det är äkta) slinkit med och den borde väl kunna placeras i kategorin "drugs".


Att tro att Lemmy Kilmisters biografi "White Line Fever" skulle vara möjligt att skriva utan att ha med en hel del sex, drugs & rock N roll känns rätt skrattretande.

Här är en man som under hela sin 40 år långa karriär varit känd för att leva ett promiskulöst liv, som teoretiskt sett borde ha dött för en sisådär 30 år sedan (titeln går inte att feltolka) och som framför allt är skaparen av och huvudmannen i det mytomspunna Motörhead.


Liksom Mötley Crüe och Marilyn manson så har jag inga direkta kopplingar till artisterna rent musikaliskt sett. Visserligen kan jag inte sticka under stol att Motörhead har en del intressanta låtar, om inte annat så har de varit en stor inspirationskälla till flera band som jag gillar. Framför allt så gillar jag att läsa om myter om de så är klassiska myter eller livs levande musiker.


Boken går som en rak tråd rakt igenom Lemmys liv och börjar med att han föds och växer upp i England.

Han upptäcker tidigt att han gillar tjejer och blir pappa redan som 16-åring.

Den tjejen var dock vare sig den första och absolut inte den sista.

Lemmy fortsätter med sina första musikaliska upptäckter och går igenom en del idoler som han sett eller hört.

Efter ett tag börjar han själv spela i band trots att man får intrycket av att han aldrig ska ha varit någon direkt virtuos.

Till slut hamnar han i den psykidadeliska rock-gruppen Hawkwind där han överger sitt gityarrspelande för att istället traktera bas (vilket han gör än idag, även om han menar att han fortfarande spelar som om det vore en kompgitarr).

Självklart förekommer det rikligt med både droger och tjejer.

En del av tjejerna är dessutom rätt kända.

Till slut startar han ett eget band Motörhead som han sedan dess är intimt förknippat med.

Han babblar på om turneer, om olika banduppsättningar, mer droger och tjejer oc ännu mer turneer. Dessutom ger han lite olika betraktelser över saker och ting i livet samt försöker inte dölja sitt hat han har för folk inom musikbranchen som inte gör vad de ska.


Överlag så är det en helt ok bok.

Med tanke på Lemmys långa karriär och status vore det konstigt om han inte hade kunnat fylla ut en bok.

Tyvärr blir det allt för ofta uppenbart att han är en musiker och inte en författare.

I ärlighetens namn så känns det mest som om någon har skrivit ner vad han sagt när han suttit och babblat på.

Ibland blir det lite ohammansängande och han tappar emellertid tråden (vilket han även ber om ursäkt för i så gott som varje kapitel).

Till skillnad från Niel Strauss berömda biografier så förekommer det inga djupdyk.

Lemmy försöker inte direkt dölja vare sig sina kvinnobravader eller sin enorma drogkonsumtion, men han rör i regel bara lätt vid dessa ämnen som om det vore små detaljer. Strauss hade förmodligen dragit ur honom betydligt mer ingående detaljer. En annan sak som förmodligen hade förekommit och som gör böcker mer läsvärda är att låta berörda människor uttala sig, men nu blir allt ur Lemmys synvinkel.


Det finns självfallet en hel del fördelar.

Framför allt är det intressant att läsa om hur han blev så mytomspunnen och hans fixering vid att alltid vara så macho (vilket man knappast kan anklaga speciellt många kända hårdrockare för under flera av hans verksamma år).

En insident som jag trodde var en ren myt (nu säger jag inte att Lemmy inte kan ljuga, men han påstår i alla fall att så är det) var när han skulle byta blod i hopp om att bli av med diverse gifter. Men efter att doktorn hade analyserat blodet så får Lemmy reda på att antalet toxider är så ögt att rent blod hade blivit hans död, och att hans blod i sin tur hade varit dödligt för andra.

Som det verkar finns det ingen som klarar av att hänga på i Lemmys tempo. Han är ständigt ute på vägarna, dricker Jack Daniels som om det vore saft, röker konstant. Gillar kött men avskyr grönsaker, vatten och annat som han anser inte är bra för honom.

En annan intressant detalj är att han verkar sällan ha haft det speciellt bra ekonomiskt trots ständigt turnerande och miljoner sålda plattor.

Han ska även ha tjänat mer på att ha skrivit fyra låttexter till Ozzy Osbourne än vad han tjänade på sina första femton åren i sitt Motörhead.

Av Torz - 28 november 2009 06:50

1998 var det året som jag på allvar gav mig på mer extrem musik.
Tidigare var det mer klassisk hårdrock eller lite thrash som brukade spelas men 1998 var första året där death och black var de genrers som började knuffa undan de andra konkurenterna (visserligen började jag även få upp ögonen för ambinent också, men det hör inte hit).

1998 var också det året jag upptäckte att det finns folk som faktiskt sitter och skriver om sådan musik som jag gillar.

Ett helt packe med diverse metalzines införskaffades där jag fortfarande tycker att en del höll en riktigt hög klass. Heatendoom #3 var ett exempel som måste nämnas.


Men det fanns ju även tidningar med fast utgivning och så vidare som gick att prenumerera på. Eller det var snarare EN metal tidning på den tiden då Sweden Rock fortfarande var ett häftat power/heavy-zine under namnet Bright Eyes.


Även om Close-Up har strävat efter att vara någon slags crossovertidning där man lika gärna kunde slänga in punk, hardcore och ibland även powermetal (även om den ansvariga utgivaren ofta brukade påpeka hur mycket han avskydde den sista genren och att Close-Up aldrig skulle ha med softa eller tralliga grupper) så gav den en hel del intressant läsning.

Inte blev det sämre av att man precis börjat ge ut blandskivor med nya artister i varje nummer samt även slängde in mer bolags/distrubitör-relaterade saker.

Detta var innan MySpace, YouTube och liknande saker kom till och det var minst sagt svårt att ha en susning om vad som fanns inom tyngre musik om man inte råkade ha polare som var inne på samma musik som en själv.


Efter fem års prenumererande på Close-Up så slutade jag.

Detta berodde på att jag dels tyckte att man hade med en hel del som inte sa mig något. Även om man fick med enstaka låtar med en del band så var det inte mer än 15 grupper eller något liknande så många band var rätt okända för mig.

Observera att 2002 så hade fortfarande nämnda mediakanaler inte satt igång ännu och det var fortfarande instabila, tröga och kostsamma modem som gällde.

Men huvudorsaken till att jag satte punkt för tidningen var att jag hade inlett ett förhållande med en tjej som en vacker dag påstod sig hata allt som hade med metal att göra. Jag ska bespara eventuella lädsare från mina teorier angående detta men resultatet blev i alla fall att allt som rörde musik fick tonas ner rejält, och ett tag så låg till och med skivinköpen på noll (värt att nämna är att vi både hade knapert samt en gemensam ekonomi under de första åren).


Idag är det dock 2009!

Nu har jag förvisso inte mycket men i alla fall lite pengar att spendera på vad jag vill. Idag kan man kolla upp grupper som verkar intressanta på Metal_Archives, de har i regel egna hemsidor och man kan nästan alltid lyssna på några spår.

En annan sak som är värt att ta med är att idag är inte Sweden Rock magazine lika lam och mesig som tidigare utan kan faktiskt ha med riktigt vettiga band.


Efter detta långa intro kan jag kanske ge mig på det som jag egentligen ville ha sagt; vad jag egentligen ska välja för tidning om jag lyckas få så pass mycket pengar över så att det räcker till en prenumeration.

Idag finns det nämligen två metaltidningar som valet står mellan.


Det ena, Sweden Rock (SRM), är en snygg tidning på 100 sidor och med skrivbenter som ibland verkar vara löjligt insatta i grupperna man skriver om. Dessutom har de med en massa skvaller och intressant fakta som är rena julaftonen för musiknördar. Det verkar även vara en glad sprudlande känsla genom hela tidningen.

Nackdelen är att även om man har vidgat vyerna så finns det fortfarande en hel del gamla gubband som få under 40 lär bry sig om idag. Man har även med en del andra genrers som jag inte har så mycket övers för som t ex power, och proggresiv metal. En del musik känns som den vänder sig till rollspelande nördar som lever framför datorn eller till über-säkra musiker som tycker att allt som inte har stora portioner jazz i sig är för simpelt för dem.


Close-Up är en riktigt gammal klassiker med snart 20 år på nacken.

Tidningen gjordes för att skriva om den tyngsta musiken, och det gör de för all del fortfarande, men liksom SRM har även de vidgat sig.

Dessvärre till det sämre.

Sedan jag brukade läsa tidningen så har större delen av skrivbenterna bytts ut.
En del av de lite nyare verkar vara rätt nonchalanta...det kan vara en känsla som jag har men det känns inte lika glatt som på SRM.

Skrivbenterna verkar även ha fått för sig att vidga vyerna rejält då band som The Mars Volta hyllas som genier (i mina öron är de inte hårdare än t ex Muse).

Trots att det finns en del svagheter så går det inte att komma undan med att Close-Up har mest brutal musik. De har även med skivor i varje nummer (visserligen har SRM en fullängdare som premie, men det är inga plattor som får en att skrika av upphetsning) och de är även lite billigare. På senare år så har de även börjat ge ut medföljande böcker med klassiska intervjuer.


Som det ser ut nu så lutar det åt Close-Up.
SRM kan för all del införskaffas som lösnummer om de ar med något extra intressant.

Men ska jag vara helt ärlig så finns inga av de tidningarna som jag tyckte bäst om kvar. För några år dsedan fanns det två tidningar som hette SlaveState och Metal Wire (några av folket därigfrån har sedan gått över till de mer etablerade tidningarna).

Dessa lyckades med konststycket att både kombinera hård musik, bra intervjuer samt få med en glad avslappnad attityd.

SlaveState finns visserligen kvar än idag men i digital form. Det är inte riktigt samma sak som att ha den i tidningsform men de kan i alla fall få ut nyheter snabbt. En annan nättidning som jag lär kolla upp emellanåt är Metal Central som ligger åt ungefär samma håll...fast med lite mer variation mellan banden.

Av Torz - 28 november 2009 06:26

Det har hänt vid enstaka tillfällen att ett hål i örat som togs i fyllan och villan en gång i tiden har bråkat lite grann. Dock rätt sällan och inte speciellt mycket.


Det vill säga fram tills i fjol. Det var nämligen under rötmånaden straxt efter att jag påbörjat en svetsutbildning som örat började krångla.

Först varade det lite grann bakom öronen men inte så pass att jag tyckte att det krävde någon åtgärd. Men det spred sig och efter ett tag blev hålen i örat rena dräneringsrören. Efter några veckor insåg jag att detta inte vill lugna ner sig och att det vore rent utsagt korkat att fortsätta ha i ringarna.


Tyvärr så verkade det inte hjälpa något speciellt och då rötmånaden sedan länge gått över till en betydligt kyligare period började jag undra om jag möjligen drabbats av nickelallergi på gamla dar.

Efter ett tag fick jag besöka sjukhuset där jag fick någon salva som jag skulle smeta med. Doktorn var rätt nonchalant och verkade bara vilja bli av med mig så fort som möjligt. Men jag frågade om han trodde det var nickel men han menade att det går inte att svara på utan att ta prover.

I ärlighetens namn så fungerade salvan bra då öronen snart var helt återställda och jag återigen kunde använda ringarna efter ett tag.


Sedan tänker jag inte mer på det under drygt ett halvår. Det vill säga tills juli i år.

Under året har öronen förvisso kliat emellanåt och mitt silverhalsband som jag burit sedan jag var 14 har gett en viss brännande känsla när jag duschat, precis efter att jag använt champo.

Men i juli börjar det vara igen. Den här gången i öronen av alla ställen.

Den här gången åkte ringarna ut betydligt snabbare för säkerhets skull. Visserligen har det inte varat vid hålen men jag tar inga risker (värt att nämna är att bägge öronen krånglar men att ringarna bara satt i det ena).

Dessutom kliar det konstant...eller i alla fall ofta.

För att vara på den helt säkra sidan så avlägsnade jag samtliga smycken som går att ta bort, men det har inte hjälpt så de kunde jag ju lika gärna dra på mig igen.


Som det ser ut nu har jag ingen aning om vad det är för något.
Nickelallergi är inte helt uteslutet men jag är även öppen för andra förslag.
En sak som stämmer in rätt bra under denna tiden är den nya datorn.
Det framkom rätt tidigt att jag stundtals reagerar på strålningen och får som lätt solsveda.

Av Torz - 28 november 2009 05:52

På något sätt hade min dröminsjunknande sinne fört iväg mig och min sambo Emma till någon ö eller nåt där vi tydligen hade umgåts med lite folk en trevlig sommarkväll.

På natten ser jag plötsligt en asteroid som kommer susande genom luften.

Enligt all form av logik ska det inte ha funnits skuggan av en chans att hinna bedömma både storleken, den kristallglittrande ytan samt ungefärlig nedslagsplats. Men hjärnan har en tendens att blanda ihop skruvade kombinationer och ge sig fan på att även de mest bizarra saker faktiskt är fullt logiskt när man sover så här fungerade det alldeles utmärkt.


Jag och Emma tar betäckning bakom något uthus eller liknande.

Visserligen vet jag att det egentligen är rätt meningslöst då nedslagsplatsen inte kan ligga mer än kanske 50 meter från oss.
Hade det varit en handgranat hade vi haft en rätt hygglig chans men med tanke på att de enorma kratrar som finns på en del håll i världen är skapade av relativt små stenar på kanske ett par futtiga meter och den här meteroiten är stor som en normal traktor så känns skyddet rätt överflödigt.

Apropå meteroiter så finns det förresten bortemot någon miljon i vårt solsystem som är så pass stora att de teoretiskt sett kan utplåna större delen av allt liv.

Rör det sig om ett tiotal meter är det illa för de hade lätt raderat hela städer i en smäll. Rör det sig om hundratals meter så är det jävligt illa, och rör det sig om block på över en kilometer (som det finns uppskattningsvis 1,1-1,9 miljoner av i solsystemet) så är det tack och adjö.

Dessa tankar (bortsett antalet asteroider i solsystemet som jag kollar upp just nu) hann tydligen cirkulera i skallen på mig när jag står och väntar på den stora smällen. Även om hjärnan leker med alla möjliga skumma kombinationer så kan den tydligen även lägga in lite fakta i det hela.


Smällen låter rätt futtig med tanke på stenens storlek. Det krashar snarare än exploderar och bortsett från lite splitter och damm som sprutar runt oss så kommer det inte så mycket mer.

Även om jag naturligtvis är glad över att ha överlevt så tycker jag att detta ändå var i mesigaste lagret.

Vid själva nedslagsplatsen så är det bara en lätt anntydan till en krater, och den kala ytan har fått något slags slagglager.

Jag misstänker att detta helt enkelt måste ha varit en flygande isbit eller nåt och inte sten eller metall.

Farsan sliter dock bryskt bort mig därifrån och undrar om jag är helt från vettet då jag inte har en aning om ifall platsen har blivit radiuoaktiv eller nåt.


Straxt därpå vaknar jag upp i den här världen, pigg och glad och kan inte somna om (ifall någon undrar varför jag sitter och skriver detta ett par timmar innan jag brukar gå upp en lördag).


Av Torz - 26 november 2009 10:05

Nej rent musikaliskt var väl kanske inte Liverpool kvartetten hårdare än Rolling Stones.

Däremot påstår Lemmy Kilmister (Motörhead) att det var stora skillnader i attityder och uppväxt. Rolling Stones ska ha varit en bunt possörer som kom från ordnade förhållanden som de gjorde allt för att dölja.

The Beatles kom däremot från hårdare förhållanden och hade inte lika stort behov av att tuffa till sitt image. Dock var Beatles mer kontroversiella när de dök upp med sina frisyrer och scenklädsel (vilket kan vara svårt att tänka sig ag efter nästan ett halvsekel).


Lemmy berättar om en incident som han själv bevittnade när Beatles uppträde live någon gång under 60-talets första hälft.

Värt att veta var att det var rätt känt att gruppens dåvarande manager Brian Epstein var homosexuell.


Saxat ur Lemmy Kilmisters biografi "White Line Fever":


"Någon i publiken skrek: `John Lennon är ett jävla homo!`. Och John - som aldrig bar sina glasögon på scen - ställer ifrån sig gitarren och gick ut i publiken och ropade: `vem sa det?`. Killen svarar: `det var jag.`. John går fram till honom och SMACK! ger honom en Liverpool-kyss, det vill säga en fet jävla smäll - och så en till.

Killen segnar ner i en pöl av tänder, blod och snor. Sedan gick John upp på scenen igen.

`Någon mer?`frågade han.

Tystnad.

`Då så``` Some Other Guy``.`"

Av Torz - 25 november 2009 23:02

Nu är det bara EN enda platta till för att jag ska slå personligt skivrekord.

Hade inte CDON kommit på att de skulle restnotera min Marduk platta  så hade jag nått målet redan idag.

Dock är det inte kört än på ett tag för jag har precis kommit på en liten fin beställning som ska skickas in till Swedrock.


Lyckas paketet komma innan årsskiftet så slår jag inte bara rekord i antalet plattor på ett år utan dessutom antalet plattor utgivna samma år som de köps.


Dock bör detta inte tolkas som att jag sätter kvantitet före kvalitet för det gör jag absolut inte. Hade jag bara velat ha en massa plattor hade jag kunnat storsatsa bland Ginzas 10Kr-39Kr fynd och helt ge upp att införskaffa fullprisare.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se