Alla inlägg den 28 november 2009

Av Torz - 28 november 2009 07:43

Folk verkar tro att jag har en rätt stel boksmak och att jag sitter och läser en massa tjocka böcker om historia, religion, kultur och politik.

Även om jag inte kan förneka att en del böcker har varit rätt vetenskapliga så innebär det inte att jag inte har större bredd än så.

I år så har framför allt sex, drugs & rock N roll dominerat.

Dels läste jag om Mötley Crües "The Dirt" som är riktigt urflippad och innehåller gott av ovanstående ingridienser.

Jag har även läst De Sades tokperversa (i alla fall för sin tid) verk som jag inte kommer ihåg namnet på just nu.

Jenna Jamesons biografi "Att älska som en Porrstjärna" är en ovanligt skarp bok som föga förvånande till stora delar handlar om sex.

Marilyn Mansons biografi är en betydligt lamare variant av de andra böckerna, dock är den absolut inte fri från nämnda saker.

Dessutom har en bok om Absinth (jo det ska stavas med H om det är äkta) slinkit med och den borde väl kunna placeras i kategorin "drugs".


Att tro att Lemmy Kilmisters biografi "White Line Fever" skulle vara möjligt att skriva utan att ha med en hel del sex, drugs & rock N roll känns rätt skrattretande.

Här är en man som under hela sin 40 år långa karriär varit känd för att leva ett promiskulöst liv, som teoretiskt sett borde ha dött för en sisådär 30 år sedan (titeln går inte att feltolka) och som framför allt är skaparen av och huvudmannen i det mytomspunna Motörhead.


Liksom Mötley Crüe och Marilyn manson så har jag inga direkta kopplingar till artisterna rent musikaliskt sett. Visserligen kan jag inte sticka under stol att Motörhead har en del intressanta låtar, om inte annat så har de varit en stor inspirationskälla till flera band som jag gillar. Framför allt så gillar jag att läsa om myter om de så är klassiska myter eller livs levande musiker.


Boken går som en rak tråd rakt igenom Lemmys liv och börjar med att han föds och växer upp i England.

Han upptäcker tidigt att han gillar tjejer och blir pappa redan som 16-åring.

Den tjejen var dock vare sig den första och absolut inte den sista.

Lemmy fortsätter med sina första musikaliska upptäckter och går igenom en del idoler som han sett eller hört.

Efter ett tag börjar han själv spela i band trots att man får intrycket av att han aldrig ska ha varit någon direkt virtuos.

Till slut hamnar han i den psykidadeliska rock-gruppen Hawkwind där han överger sitt gityarrspelande för att istället traktera bas (vilket han gör än idag, även om han menar att han fortfarande spelar som om det vore en kompgitarr).

Självklart förekommer det rikligt med både droger och tjejer.

En del av tjejerna är dessutom rätt kända.

Till slut startar han ett eget band Motörhead som han sedan dess är intimt förknippat med.

Han babblar på om turneer, om olika banduppsättningar, mer droger och tjejer oc ännu mer turneer. Dessutom ger han lite olika betraktelser över saker och ting i livet samt försöker inte dölja sitt hat han har för folk inom musikbranchen som inte gör vad de ska.


Överlag så är det en helt ok bok.

Med tanke på Lemmys långa karriär och status vore det konstigt om han inte hade kunnat fylla ut en bok.

Tyvärr blir det allt för ofta uppenbart att han är en musiker och inte en författare.

I ärlighetens namn så känns det mest som om någon har skrivit ner vad han sagt när han suttit och babblat på.

Ibland blir det lite ohammansängande och han tappar emellertid tråden (vilket han även ber om ursäkt för i så gott som varje kapitel).

Till skillnad från Niel Strauss berömda biografier så förekommer det inga djupdyk.

Lemmy försöker inte direkt dölja vare sig sina kvinnobravader eller sin enorma drogkonsumtion, men han rör i regel bara lätt vid dessa ämnen som om det vore små detaljer. Strauss hade förmodligen dragit ur honom betydligt mer ingående detaljer. En annan sak som förmodligen hade förekommit och som gör böcker mer läsvärda är att låta berörda människor uttala sig, men nu blir allt ur Lemmys synvinkel.


Det finns självfallet en hel del fördelar.

Framför allt är det intressant att läsa om hur han blev så mytomspunnen och hans fixering vid att alltid vara så macho (vilket man knappast kan anklaga speciellt många kända hårdrockare för under flera av hans verksamma år).

En insident som jag trodde var en ren myt (nu säger jag inte att Lemmy inte kan ljuga, men han påstår i alla fall att så är det) var när han skulle byta blod i hopp om att bli av med diverse gifter. Men efter att doktorn hade analyserat blodet så får Lemmy reda på att antalet toxider är så ögt att rent blod hade blivit hans död, och att hans blod i sin tur hade varit dödligt för andra.

Som det verkar finns det ingen som klarar av att hänga på i Lemmys tempo. Han är ständigt ute på vägarna, dricker Jack Daniels som om det vore saft, röker konstant. Gillar kött men avskyr grönsaker, vatten och annat som han anser inte är bra för honom.

En annan intressant detalj är att han verkar sällan ha haft det speciellt bra ekonomiskt trots ständigt turnerande och miljoner sålda plattor.

Han ska även ha tjänat mer på att ha skrivit fyra låttexter till Ozzy Osbourne än vad han tjänade på sina första femton åren i sitt Motörhead.

Av Torz - 28 november 2009 06:50

1998 var det året som jag på allvar gav mig på mer extrem musik.
Tidigare var det mer klassisk hårdrock eller lite thrash som brukade spelas men 1998 var första året där death och black var de genrers som började knuffa undan de andra konkurenterna (visserligen började jag även få upp ögonen för ambinent också, men det hör inte hit).

1998 var också det året jag upptäckte att det finns folk som faktiskt sitter och skriver om sådan musik som jag gillar.

Ett helt packe med diverse metalzines införskaffades där jag fortfarande tycker att en del höll en riktigt hög klass. Heatendoom #3 var ett exempel som måste nämnas.


Men det fanns ju även tidningar med fast utgivning och så vidare som gick att prenumerera på. Eller det var snarare EN metal tidning på den tiden då Sweden Rock fortfarande var ett häftat power/heavy-zine under namnet Bright Eyes.


Även om Close-Up har strävat efter att vara någon slags crossovertidning där man lika gärna kunde slänga in punk, hardcore och ibland även powermetal (även om den ansvariga utgivaren ofta brukade påpeka hur mycket han avskydde den sista genren och att Close-Up aldrig skulle ha med softa eller tralliga grupper) så gav den en hel del intressant läsning.

Inte blev det sämre av att man precis börjat ge ut blandskivor med nya artister i varje nummer samt även slängde in mer bolags/distrubitör-relaterade saker.

Detta var innan MySpace, YouTube och liknande saker kom till och det var minst sagt svårt att ha en susning om vad som fanns inom tyngre musik om man inte råkade ha polare som var inne på samma musik som en själv.


Efter fem års prenumererande på Close-Up så slutade jag.

Detta berodde på att jag dels tyckte att man hade med en hel del som inte sa mig något. Även om man fick med enstaka låtar med en del band så var det inte mer än 15 grupper eller något liknande så många band var rätt okända för mig.

Observera att 2002 så hade fortfarande nämnda mediakanaler inte satt igång ännu och det var fortfarande instabila, tröga och kostsamma modem som gällde.

Men huvudorsaken till att jag satte punkt för tidningen var att jag hade inlett ett förhållande med en tjej som en vacker dag påstod sig hata allt som hade med metal att göra. Jag ska bespara eventuella lädsare från mina teorier angående detta men resultatet blev i alla fall att allt som rörde musik fick tonas ner rejält, och ett tag så låg till och med skivinköpen på noll (värt att nämna är att vi både hade knapert samt en gemensam ekonomi under de första åren).


Idag är det dock 2009!

Nu har jag förvisso inte mycket men i alla fall lite pengar att spendera på vad jag vill. Idag kan man kolla upp grupper som verkar intressanta på Metal_Archives, de har i regel egna hemsidor och man kan nästan alltid lyssna på några spår.

En annan sak som är värt att ta med är att idag är inte Sweden Rock magazine lika lam och mesig som tidigare utan kan faktiskt ha med riktigt vettiga band.


Efter detta långa intro kan jag kanske ge mig på det som jag egentligen ville ha sagt; vad jag egentligen ska välja för tidning om jag lyckas få så pass mycket pengar över så att det räcker till en prenumeration.

Idag finns det nämligen två metaltidningar som valet står mellan.


Det ena, Sweden Rock (SRM), är en snygg tidning på 100 sidor och med skrivbenter som ibland verkar vara löjligt insatta i grupperna man skriver om. Dessutom har de med en massa skvaller och intressant fakta som är rena julaftonen för musiknördar. Det verkar även vara en glad sprudlande känsla genom hela tidningen.

Nackdelen är att även om man har vidgat vyerna så finns det fortfarande en hel del gamla gubband som få under 40 lär bry sig om idag. Man har även med en del andra genrers som jag inte har så mycket övers för som t ex power, och proggresiv metal. En del musik känns som den vänder sig till rollspelande nördar som lever framför datorn eller till über-säkra musiker som tycker att allt som inte har stora portioner jazz i sig är för simpelt för dem.


Close-Up är en riktigt gammal klassiker med snart 20 år på nacken.

Tidningen gjordes för att skriva om den tyngsta musiken, och det gör de för all del fortfarande, men liksom SRM har även de vidgat sig.

Dessvärre till det sämre.

Sedan jag brukade läsa tidningen så har större delen av skrivbenterna bytts ut.
En del av de lite nyare verkar vara rätt nonchalanta...det kan vara en känsla som jag har men det känns inte lika glatt som på SRM.

Skrivbenterna verkar även ha fått för sig att vidga vyerna rejält då band som The Mars Volta hyllas som genier (i mina öron är de inte hårdare än t ex Muse).

Trots att det finns en del svagheter så går det inte att komma undan med att Close-Up har mest brutal musik. De har även med skivor i varje nummer (visserligen har SRM en fullängdare som premie, men det är inga plattor som får en att skrika av upphetsning) och de är även lite billigare. På senare år så har de även börjat ge ut medföljande böcker med klassiska intervjuer.


Som det ser ut nu så lutar det åt Close-Up.
SRM kan för all del införskaffas som lösnummer om de ar med något extra intressant.

Men ska jag vara helt ärlig så finns inga av de tidningarna som jag tyckte bäst om kvar. För några år dsedan fanns det två tidningar som hette SlaveState och Metal Wire (några av folket därigfrån har sedan gått över till de mer etablerade tidningarna).

Dessa lyckades med konststycket att både kombinera hård musik, bra intervjuer samt få med en glad avslappnad attityd.

SlaveState finns visserligen kvar än idag men i digital form. Det är inte riktigt samma sak som att ha den i tidningsform men de kan i alla fall få ut nyheter snabbt. En annan nättidning som jag lär kolla upp emellanåt är Metal Central som ligger åt ungefär samma håll...fast med lite mer variation mellan banden.

Av Torz - 28 november 2009 06:26

Det har hänt vid enstaka tillfällen att ett hål i örat som togs i fyllan och villan en gång i tiden har bråkat lite grann. Dock rätt sällan och inte speciellt mycket.


Det vill säga fram tills i fjol. Det var nämligen under rötmånaden straxt efter att jag påbörjat en svetsutbildning som örat började krångla.

Först varade det lite grann bakom öronen men inte så pass att jag tyckte att det krävde någon åtgärd. Men det spred sig och efter ett tag blev hålen i örat rena dräneringsrören. Efter några veckor insåg jag att detta inte vill lugna ner sig och att det vore rent utsagt korkat att fortsätta ha i ringarna.


Tyvärr så verkade det inte hjälpa något speciellt och då rötmånaden sedan länge gått över till en betydligt kyligare period började jag undra om jag möjligen drabbats av nickelallergi på gamla dar.

Efter ett tag fick jag besöka sjukhuset där jag fick någon salva som jag skulle smeta med. Doktorn var rätt nonchalant och verkade bara vilja bli av med mig så fort som möjligt. Men jag frågade om han trodde det var nickel men han menade att det går inte att svara på utan att ta prover.

I ärlighetens namn så fungerade salvan bra då öronen snart var helt återställda och jag återigen kunde använda ringarna efter ett tag.


Sedan tänker jag inte mer på det under drygt ett halvår. Det vill säga tills juli i år.

Under året har öronen förvisso kliat emellanåt och mitt silverhalsband som jag burit sedan jag var 14 har gett en viss brännande känsla när jag duschat, precis efter att jag använt champo.

Men i juli börjar det vara igen. Den här gången i öronen av alla ställen.

Den här gången åkte ringarna ut betydligt snabbare för säkerhets skull. Visserligen har det inte varat vid hålen men jag tar inga risker (värt att nämna är att bägge öronen krånglar men att ringarna bara satt i det ena).

Dessutom kliar det konstant...eller i alla fall ofta.

För att vara på den helt säkra sidan så avlägsnade jag samtliga smycken som går att ta bort, men det har inte hjälpt så de kunde jag ju lika gärna dra på mig igen.


Som det ser ut nu har jag ingen aning om vad det är för något.
Nickelallergi är inte helt uteslutet men jag är även öppen för andra förslag.
En sak som stämmer in rätt bra under denna tiden är den nya datorn.
Det framkom rätt tidigt att jag stundtals reagerar på strålningen och får som lätt solsveda.

Av Torz - 28 november 2009 05:52

På något sätt hade min dröminsjunknande sinne fört iväg mig och min sambo Emma till någon ö eller nåt där vi tydligen hade umgåts med lite folk en trevlig sommarkväll.

På natten ser jag plötsligt en asteroid som kommer susande genom luften.

Enligt all form av logik ska det inte ha funnits skuggan av en chans att hinna bedömma både storleken, den kristallglittrande ytan samt ungefärlig nedslagsplats. Men hjärnan har en tendens att blanda ihop skruvade kombinationer och ge sig fan på att även de mest bizarra saker faktiskt är fullt logiskt när man sover så här fungerade det alldeles utmärkt.


Jag och Emma tar betäckning bakom något uthus eller liknande.

Visserligen vet jag att det egentligen är rätt meningslöst då nedslagsplatsen inte kan ligga mer än kanske 50 meter från oss.
Hade det varit en handgranat hade vi haft en rätt hygglig chans men med tanke på att de enorma kratrar som finns på en del håll i världen är skapade av relativt små stenar på kanske ett par futtiga meter och den här meteroiten är stor som en normal traktor så känns skyddet rätt överflödigt.

Apropå meteroiter så finns det förresten bortemot någon miljon i vårt solsystem som är så pass stora att de teoretiskt sett kan utplåna större delen av allt liv.

Rör det sig om ett tiotal meter är det illa för de hade lätt raderat hela städer i en smäll. Rör det sig om hundratals meter så är det jävligt illa, och rör det sig om block på över en kilometer (som det finns uppskattningsvis 1,1-1,9 miljoner av i solsystemet) så är det tack och adjö.

Dessa tankar (bortsett antalet asteroider i solsystemet som jag kollar upp just nu) hann tydligen cirkulera i skallen på mig när jag står och väntar på den stora smällen. Även om hjärnan leker med alla möjliga skumma kombinationer så kan den tydligen även lägga in lite fakta i det hela.


Smällen låter rätt futtig med tanke på stenens storlek. Det krashar snarare än exploderar och bortsett från lite splitter och damm som sprutar runt oss så kommer det inte så mycket mer.

Även om jag naturligtvis är glad över att ha överlevt så tycker jag att detta ändå var i mesigaste lagret.

Vid själva nedslagsplatsen så är det bara en lätt anntydan till en krater, och den kala ytan har fått något slags slagglager.

Jag misstänker att detta helt enkelt måste ha varit en flygande isbit eller nåt och inte sten eller metall.

Farsan sliter dock bryskt bort mig därifrån och undrar om jag är helt från vettet då jag inte har en aning om ifall platsen har blivit radiuoaktiv eller nåt.


Straxt därpå vaknar jag upp i den här världen, pigg och glad och kan inte somna om (ifall någon undrar varför jag sitter och skriver detta ett par timmar innan jag brukar gå upp en lördag).


Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards