1998 var det året som jag på allvar gav mig på mer extrem musik.
Tidigare var det mer klassisk hårdrock eller lite thrash som brukade spelas men 1998 var första året där death och black var de genrers som började knuffa undan de andra konkurenterna (visserligen började jag även få upp ögonen för ambinent också, men det hör inte hit).

1998 var också det året jag upptäckte att det finns folk som faktiskt sitter och skriver om sådan musik som jag gillar.

Ett helt packe med diverse metalzines införskaffades där jag fortfarande tycker att en del höll en riktigt hög klass. Heatendoom #3 var ett exempel som måste nämnas.

Men det fanns ju även tidningar med fast utgivning och så vidare som gick att prenumerera på. Eller det var snarare EN metal tidning på den tiden då Sweden Rock fortfarande var ett häftat power/heavy-zine under namnet Bright Eyes.

Även om Close-Up har strävat efter att vara någon slags crossovertidning där man lika gärna kunde slänga in punk, hardcore och ibland även powermetal (även om den ansvariga utgivaren ofta brukade påpeka hur mycket han avskydde den sista genren och att Close-Up aldrig skulle ha med softa eller tralliga grupper) så gav den en hel del intressant läsning.

Inte blev det sämre av att man precis börjat ge ut blandskivor med nya artister i varje nummer samt även slängde in mer bolags/distrubitör-relaterade saker.

Detta var innan MySpace, YouTube och liknande saker kom till och det var minst sagt svårt att ha en susning om vad som fanns inom tyngre musik om man inte råkade ha polare som var inne på samma musik som en själv.

Efter fem års prenumererande på Close-Up så slutade jag.

Detta berodde på att jag dels tyckte att man hade med en hel del som inte sa mig något. Även om man fick med enstaka låtar med en del band så var det inte mer än 15 grupper eller något liknande så många band var rätt okända för mig.

Observera att 2002 så hade fortfarande nämnda mediakanaler inte satt igång ännu och det var fortfarande instabila, tröga och kostsamma modem som gällde.

Men huvudorsaken till att jag satte punkt för tidningen var att jag hade inlett ett förhållande med en tjej som en vacker dag påstod sig hata allt som hade med metal att göra. Jag ska bespara eventuella lädsare från mina teorier angående detta men resultatet blev i alla fall att allt som rörde musik fick tonas ner rejält, och ett tag så låg till och med skivinköpen på noll (värt att nämna är att vi både hade knapert samt en gemensam ekonomi under de första åren).

Idag är det dock 2009!

Nu har jag förvisso inte mycket men i alla fall lite pengar att spendera på vad jag vill. Idag kan man kolla upp grupper som verkar intressanta på Metal_Archives, de har i regel egna hemsidor och man kan nästan alltid lyssna på några spår.

En annan sak som är värt att ta med är att idag är inte Sweden Rock magazine lika lam och mesig som tidigare utan kan faktiskt ha med riktigt vettiga band.

Efter detta långa intro kan jag kanske ge mig på det som jag egentligen ville ha sagt; vad jag egentligen ska välja för tidning om jag lyckas få så pass mycket pengar över så att det räcker till en prenumeration.

Idag finns det nämligen två metaltidningar som valet står mellan.

Det ena, Sweden Rock (SRM), är en snygg tidning på 100 sidor och med skrivbenter som ibland verkar vara löjligt insatta i grupperna man skriver om. Dessutom har de med en massa skvaller och intressant fakta som är rena julaftonen för musiknördar. Det verkar även vara en glad sprudlande känsla genom hela tidningen.

Nackdelen är att även om man har vidgat vyerna så finns det fortfarande en hel del gamla gubband som få under 40 lär bry sig om idag. Man har även med en del andra genrers som jag inte har så mycket övers för som t ex power, och proggresiv metal. En del musik känns som den vänder sig till rollspelande nördar som lever framför datorn eller till über-säkra musiker som tycker att allt som inte har stora portioner jazz i sig är för simpelt för dem.

Close-Up är en riktigt gammal klassiker med snart 20 år på nacken.

Tidningen gjordes för att skriva om den tyngsta musiken, och det gör de för all del fortfarande, men liksom SRM har även de vidgat sig.

Dessvärre till det sämre.

Sedan jag brukade läsa tidningen så har större delen av skrivbenterna bytts ut.
En del av de lite nyare verkar vara rätt nonchalanta...det kan vara en känsla som jag har men det känns inte lika glatt som på SRM.

Skrivbenterna verkar även ha fått för sig att vidga vyerna rejält då band som The Mars Volta hyllas som genier (i mina öron är de inte hårdare än t ex Muse).

Trots att det finns en del svagheter så går det inte att komma undan med att Close-Up har mest brutal musik. De har även med skivor i varje nummer (visserligen har SRM en fullängdare som premie, men det är inga plattor som får en att skrika av upphetsning) och de är även lite billigare. På senare år så har de även börjat ge ut medföljande böcker med klassiska intervjuer.

Som det ser ut nu så lutar det åt Close-Up.
SRM kan för all del införskaffas som lösnummer om de ar med något extra intressant.

Men ska jag vara helt ärlig så finns inga av de tidningarna som jag tyckte bäst om kvar. För några år dsedan fanns det två tidningar som hette SlaveState och Metal Wire (några av folket därigfrån har sedan gått över till de mer etablerade tidningarna).

Dessa lyckades med konststycket att både kombinera hård musik, bra intervjuer samt få med en glad avslappnad attityd.

SlaveState finns visserligen kvar än idag men i digital form. Det är inte riktigt samma sak som att ha den i tidningsform men de kan i alla fall få ut nyheter snabbt. En annan nättidning som jag lär kolla upp emellanåt är Metal Central som ligger åt ungefär samma håll...fast med lite mer variation mellan banden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är inte utan att jag skäms över att erkänna mina bristfälliga engelskakunskaper. Till skillnad från kemiska formler, mattematiska kurvor, hur man manglar, densitet, vad grävlingar heter på latin och vilket år Karl XI kröntes är engelska något...

Flera gånger har jag hört muslimer som beklagar sig över att de måste stå till svars för allt elände som sker i islams namn.En tjej tog det säkra före det osäkra och bad om ursäkt för allt som islam, arabvärlden, Sverige, kvinnor, västvärlden och så ...

Är all musik med syntar synt? Är all musik som innehåller stråkinstrument klassiskt?Är all elektronisk musik techno? På samma sätt är inte all musik med distade gitarrer metal. Dock hör det till vanligheten att stilar gärna klumpas ihop tämligen vå...

Enligt någon undersökning ägnar vi 14 minuter per dag åt att laga mat, sex minuter att verkligen prata med våra barn och sex timmar med att slötitta på TV och surfa på nätet.SEX TIMMAR!!!!Det är alltså 2/3 arbetsd ag.    I höstas började jag plug...

Ok! Så här ligger det till.Flickvännen fick ta hand om sin systers hund för något år sedan och med hot om stryk eller nåt fick hon även mitt motvilliga godkännande. Förra nyår var vi iväg en sväng varpå jycken fick panik när folk började skjuta raket...