För att inte det ska bli en massa missuppfattningar så vill jag bara klargöra att jag aldrig har varit speciellt förtjust i den gruppen som envisas med att missunna andra framgång. Tvärtom tycker jag sådant bara är skojigt.

Däremot fixar jag inte denna jävla tävlingsmentaliteten som folk har. Alltså inte att de själva tävlar utan att de vill jämföra andra med varandra och snabbt påpeka om den andre har kommit längre.

Det är också jobbigt att sådana saker även kan ge sken av att jag verkligen VILL tävla med andra. Personligen så avskyr jag tävlingar, spel, lekar osv och tycker det är förnedrande att förlora och genenat att vinna så jag står över det hela.

Det hela började i högstadiet då folk började få upp ögonen för mitt tecknande.

Inte för att jag tyckte att mina bilder var så mycket att hurra över (vilket förmodligen berodde på att jag jämförde mig med folk som gjorde skivomslag och liknande) men det fanns tydligen en del som tyckte jag var duktig och visst, även om jag inte var SÅ bra som det lät så kan jag ju inte sticka under stol med att beröm alltid är trevligt.

Dock var det även en hel del som tillhörde en annan grupp som bara fann fel eller ville se någon slags tävling mellan folk (hur man nu kan tävla i bild...då det är en smaksak).

Om någon hade gjort en snygg bild så tog det bara sekunder innan någon var tvungen att påpeka det för mig med någon kommentar som: "nu ligger du allt i lä".

Det fanns en kille på skolan som var en av skolans bättre tecknare vars teckningar jag gillade och som dessutom var väldigt trevlig.

Ska man tro folks skitsnack så skulle vi vara bittra fiender men i själva verket så kom vi bra överens och planerade dessutom att sammarbeta på något projekt.

Efter några år så tröttnade jag på tecknandet. Det var helt enkelt inte skojigt, folk uttalade sig om saker som de inte begrep sig på och jag skulle aldrig ens komma i närheten av Royo eller Gigers nivå.

Så istället blev det musik!

När det gäller musik så verkar folk inte vara lika ivriga att jämföra såvida man inte hamnar i samma fack som någon annan grupp.

Dessutom så hade min inställning till skapande ändrats. Tidigare var jag rätt känslig men det gick snarare över till att jag skiter i vad andra tycker då jag gör musik till mig själv och ingen annan (även om det alltid är trevligt om det visar sig att det finns fler som mig).

Med den attityden blir det tyvärr inte många spelningar i en bonnhåla och att få tag på medlemar som både fattar vad man vill och som kan spela var inte det lättaste.

Detta gjorde att gruppen som jag var med i aldrig hade fler än ungefär hälften så många medlemar som hade behövts och att den enda spelningen vi fick var på en skola inför ett tiotal elever (och om det mot all förmodan hade funnits någon som hade gillat materialet så såg det kassa ljudet till att det var praktiskt taget omöjligt att höra något pga en idiot till ljudtekniker).

Nåja det kommer ju fler chanser....trodde jag.

Gruppen splittrades inte så långt efter spelningen då de andra var rätt oengagerade men till stor del då hela trion slängdes in i olika förhållanden (de andra två blev ihop med varandra och själv så flyttade jag ett tiotal mil).

Sedan blev det inte så mycket mer spelande för min del.

Visserligen utvecklade jag tekniken (vilket förvisso säger rätt lite) och införskaffade en ny gitarr som inte hade en symfoni av en massa missljud.

Men jag hade inte längre några att spela med, jag blev även hånad av flickvännen för att jag inte hade kontrakt vilket en stor del av hennes umgängeskrets verkade ha...däribland ett ex. Hon började även få huvudvärk av min musik så jag fick dra ner mitt skivköpande till ett minium. Dessutom blev jag hånad för min lilla skivsamling.

Visserligen slutade jag aldrig med musik.

Faktum var att de flesta låtar som jag skrivit var under det förhållandet.

Men jag kunde inte spela dem.

Dessutom började jag drabbas av samma prestationsångest som jag kände inför tecknandet.

Det som lät bra igår låter skit idag och så vidare. De få gångerna som jag velat spela upp något för någon utomstående (vilket sker ytterst sällan) så undrar jag vart alla bra sakerna tog vägen, plötsligt är det ju ingenting som jag känner att jag kan gå i god för.

Samma sak med själva spelandet. Ibland tycker jag att det börjar ta sig men sedan ger jag mig fan på att jag hade inte ens platsat i ett högstadie-punk-band.

Nu efter 7 år efter att det gamla bandet gick i graven så finns det folk som pratat om att de vill starta upp något och tanken är att jag ska skriva material.

Tyvärr så är det bara kortare perioder som jag får inspiration och tycker att saker och ting låter bra...resten av skiten låter det mesta på sin höjd halvdant.

Jag fick även en idé för ett tag sedan att skriva om en del äldre låtar från grupptiden då jag förhoppningsvis har lärt mig lite mer under alla dessa år.

Men samma sak händer ju igen...det som låter bra ena stunden låter skit en stund senare.

Hade jag fått som jag hade velat hade jag befunnit mig i samma läge hela tiden.

I regel är det efter att jag lyssnat på musik som jag får en stor skaparlust och sedan kommer det flera riff på en gång.

I det läget fungerar sammarbetet mellan öron, händer, hjärna och strängar fint men tyvärr så blir det  avstånd mellan dessa delar större delen av min vakna tid.

Det finns ett litet missförstånd, eller möjligen ett litet vårslöst sätt runt begreppet "dop".

Ända sedan jag var liten så har jag irriterat mig på folk som säger att de döper något istället för att använda det mer korrekta; namngivit.

"Vi funderar på att döpa vår hund/dotter/båt till...".

Inte blir det bättre av att många inbillar sig att prästen skvätter ner ungar för att de ska få ett namn, och det till frasen: "jag döper dig TILL...",

I själva verket har inte dopet ett skvatt med namn att göra utan det är helt enkelt en liten ritual som markerar att man kommit in i kyrkan.

Lyssnar man på prästen säger han förresten: "jag döper dig *** ****** i fader, sonen och den heliga andens namn".

Orsaken till att jag alltid reagerat över detta beror förmodligen på att jag själv inte döptes när jag var liten, och jag har inte varit namnlös för det (även om en och annan har sagt till morsan att jag i sådana fall inte heter något).

Extra roligt blir det ju när ateister och agnostiker släpar med sina ungar till kyrkan.

Personligen tycker inte jag man ska blanda sig in i religioner som man ändå inte tror på oavsett om man vill vara traditionell eller har fått lustiga saker för sig (som jag precis nämnt). I mina ögon är det snudd på hyckleri.

Fast jag vet å andra sidan även folk som gifter sig i kyrkan och ber inför Gud och så vidare trots att de inte är det minsta troende.

Ska jag vara helt ärlig så är jag inte speciellt förtjust i när man får in sina ungar i en religion utan att den själv har möjlighet att välja, det räcker gott och väl med att man hittar på ett namn åt den.