För att inte det ska bli en massa missuppfattningar så vill jag bara klargöra att jag aldrig har varit speciellt förtjust i den gruppen som envisas med att missunna andra framgång. Tvärtom tycker jag sådant bara är skojigt.

Däremot fixar jag inte denna jävla tävlingsmentaliteten som folk har. Alltså inte att de själva tävlar utan att de vill jämföra andra med varandra och snabbt påpeka om den andre har kommit längre.

Det är också jobbigt att sådana saker även kan ge sken av att jag verkligen VILL tävla med andra. Personligen så avskyr jag tävlingar, spel, lekar osv och tycker det är förnedrande att förlora och genenat att vinna så jag står över det hela.

Det hela började i högstadiet då folk började få upp ögonen för mitt tecknande.

Inte för att jag tyckte att mina bilder var så mycket att hurra över (vilket förmodligen berodde på att jag jämförde mig med folk som gjorde skivomslag och liknande) men det fanns tydligen en del som tyckte jag var duktig och visst, även om jag inte var SÅ bra som det lät så kan jag ju inte sticka under stol med att beröm alltid är trevligt.

Dock var det även en hel del som tillhörde en annan grupp som bara fann fel eller ville se någon slags tävling mellan folk (hur man nu kan tävla i bild...då det är en smaksak).

Om någon hade gjort en snygg bild så tog det bara sekunder innan någon var tvungen att påpeka det för mig med någon kommentar som: "nu ligger du allt i lä".

Det fanns en kille på skolan som var en av skolans bättre tecknare vars teckningar jag gillade och som dessutom var väldigt trevlig.

Ska man tro folks skitsnack så skulle vi vara bittra fiender men i själva verket så kom vi bra överens och planerade dessutom att sammarbeta på något projekt.

Efter några år så tröttnade jag på tecknandet. Det var helt enkelt inte skojigt, folk uttalade sig om saker som de inte begrep sig på och jag skulle aldrig ens komma i närheten av Royo eller Gigers nivå.

Så istället blev det musik!

När det gäller musik så verkar folk inte vara lika ivriga att jämföra såvida man inte hamnar i samma fack som någon annan grupp.

Dessutom så hade min inställning till skapande ändrats. Tidigare var jag rätt känslig men det gick snarare över till att jag skiter i vad andra tycker då jag gör musik till mig själv och ingen annan (även om det alltid är trevligt om det visar sig att det finns fler som mig).

Med den attityden blir det tyvärr inte många spelningar i en bonnhåla och att få tag på medlemar som både fattar vad man vill och som kan spela var inte det lättaste.

Detta gjorde att gruppen som jag var med i aldrig hade fler än ungefär hälften så många medlemar som hade behövts och att den enda spelningen vi fick var på en skola inför ett tiotal elever (och om det mot all förmodan hade funnits någon som hade gillat materialet så såg det kassa ljudet till att det var praktiskt taget omöjligt att höra något pga en idiot till ljudtekniker).

Nåja det kommer ju fler chanser....trodde jag.

Gruppen splittrades inte så långt efter spelningen då de andra var rätt oengagerade men till stor del då hela trion slängdes in i olika förhållanden (de andra två blev ihop med varandra och själv så flyttade jag ett tiotal mil).

Sedan blev det inte så mycket mer spelande för min del.

Visserligen utvecklade jag tekniken (vilket förvisso säger rätt lite) och införskaffade en ny gitarr som inte hade en symfoni av en massa missljud.

Men jag hade inte längre några att spela med, jag blev även hånad av flickvännen för att jag inte hade kontrakt vilket en stor del av hennes umgängeskrets verkade ha...däribland ett ex. Hon började även få huvudvärk av min musik så jag fick dra ner mitt skivköpande till ett minium. Dessutom blev jag hånad för min lilla skivsamling.

Visserligen slutade jag aldrig med musik.

Faktum var att de flesta låtar som jag skrivit var under det förhållandet.

Men jag kunde inte spela dem.

Dessutom började jag drabbas av samma prestationsångest som jag kände inför tecknandet.

Det som lät bra igår låter skit idag och så vidare. De få gångerna som jag velat spela upp något för någon utomstående (vilket sker ytterst sällan) så undrar jag vart alla bra sakerna tog vägen, plötsligt är det ju ingenting som jag känner att jag kan gå i god för.

Samma sak med själva spelandet. Ibland tycker jag att det börjar ta sig men sedan ger jag mig fan på att jag hade inte ens platsat i ett högstadie-punk-band.

Nu efter 7 år efter att det gamla bandet gick i graven så finns det folk som pratat om att de vill starta upp något och tanken är att jag ska skriva material.

Tyvärr så är det bara kortare perioder som jag får inspiration och tycker att saker och ting låter bra...resten av skiten låter det mesta på sin höjd halvdant.

Jag fick även en idé för ett tag sedan att skriva om en del äldre låtar från grupptiden då jag förhoppningsvis har lärt mig lite mer under alla dessa år.

Men samma sak händer ju igen...det som låter bra ena stunden låter skit en stund senare.

Hade jag fått som jag hade velat hade jag befunnit mig i samma läge hela tiden.

I regel är det efter att jag lyssnat på musik som jag får en stor skaparlust och sedan kommer det flera riff på en gång.

I det läget fungerar sammarbetet mellan öron, händer, hjärna och strängar fint men tyvärr så blir det  avstånd mellan dessa delar större delen av min vakna tid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är inte utan att jag skäms över att erkänna mina bristfälliga engelskakunskaper. Till skillnad från kemiska formler, mattematiska kurvor, hur man manglar, densitet, vad grävlingar heter på latin och vilket år Karl XI kröntes är engelska något...

Flera gånger har jag hört muslimer som beklagar sig över att de måste stå till svars för allt elände som sker i islams namn.En tjej tog det säkra före det osäkra och bad om ursäkt för allt som islam, arabvärlden, Sverige, kvinnor, västvärlden och så ...

Är all musik med syntar synt? Är all musik som innehåller stråkinstrument klassiskt?Är all elektronisk musik techno? På samma sätt är inte all musik med distade gitarrer metal. Dock hör det till vanligheten att stilar gärna klumpas ihop tämligen vå...

Enligt någon undersökning ägnar vi 14 minuter per dag åt att laga mat, sex minuter att verkligen prata med våra barn och sex timmar med att slötitta på TV och surfa på nätet.SEX TIMMAR!!!!Det är alltså 2/3 arbetsd ag.    I höstas började jag plug...

Ok! Så här ligger det till.Flickvännen fick ta hand om sin systers hund för något år sedan och med hot om stryk eller nåt fick hon även mitt motvilliga godkännande. Förra nyår var vi iväg en sväng varpå jycken fick panik när folk började skjuta raket...