I skrivande stund sitter jag och planerar att se en av de blott två spelningar som Dark Funeral kommer atg ha i Sverige nästa år. Samtidigt rabblar jag förbannelser över Swedrock som inte kan vara lite mer serviceinriktade och fixa så jag kan få den nya Dark Funeral-plattan innan jul.

Tills dess så får jag hålla till godo med deras back-katalog.

För de som inte är speciellt bekanta med gruppen så kan jag ge en liten snabb guidning:

Dark Funeral (EP -1994)

Gitarristerna Blackmoon (som varit med och grundat Necrophobic) och den urbaniserad norrlänningen Lord Ahriman slår sig ihop för att skapa världens ondaste band. Övriga medlemmar är Themgoroth (sång/bas) och Draugen (trummor).

EP:n spelas in i Dan Swanös Unisound. Redan här har man lyckats skapa det sound som gruppen kommer att bli kända för.

Plattans tittelspår blir även en video...vilket kommer att vara både den förste och sista på ett bra tag.

Den kommer släpps senare under namnet In The Sign... (2000) och inkluderas med två Bathory covers. Den släpps även som en split med Infernal under namnet Under Wings of Hell (2002).

The Secrets Of The Black Arts (1996)

Första fullängdaren blir även bandets genombrott och de blir mer eller mindre stilbildande genom att spela som om de vore en satanisk symfoni med elaka slingor och ett bra driv.

Just Satan är annars en herre som ligger gruppen varmt om hjärtat. Hans namn förekommer i nästan varenda text och bandet går ut med att man verkligen är satanister och inga posörer.

Plattan spelades faktiskt in två gånger. Först i Unisound, men med ett så dåligt resultat att man valde att göra om allt i studio Abyss.

Ny trummis på plattan är Equimanthorn. Dock kommer samtliga medlemmar utom Lord Ahriman att bytas innan nästa platta.

Vobiscum Satanas (1998)

Inre stridigheter mellan Lord Ahriman och Blackmoon slutar med att den sistnämnde får sparken. Han väljer sedan att ta upp kampen med sitt nya band Infernal (där även Themgoroth ingår). 

Ny sångare/basist blir den gamla Hypocrisy-brölaren Masse Broberg som börjar kalla sig Emperor magus Caligula. Ny gitarrist blir Typhos från Funeral Mist (samma band som Marduks nya sånagre kommer ifrån). Alzazmon blir ny trummis.

Plattan spelas in i Abyss och är lite mer strukturerad och genomtänkt än den förra.Dock anser jag själv att Caligulas röst kan bli lite jobbig att lyssna på efter ett tag även om han är bättre på att skriva texter.

Teach Children To Worship Satan (EP - 2000)

A titeln att dömma är inte gruppen helt humorbefriade.

Nya medlemmar är trummisen Gaahnfaust (som försvinner redan efter denna EP, men som spelar på Caligula och den ny gitarristens Dominions sidoprojekt: Dominion/Caligula).

Bortsett låten "An Appretice of Satan" som är ett litet smakprov på nästa fullängdare som fylls resten av utrymmet med covers på King Diamond, Slayer, Sodom och Mayhem. Personligen så hade jag nog bara rekomenderat denna plattan till redan inbitna fans för ingen av coverserna är någon direkt höjdare. I King Diamonds "The Trial" har man dessutom en jobbig sångare som känns väldigt fel. En skojig detalj är annars att det är Ahrimans dotter som är på EP:ns baksida.

In The Sign Of The Raven (EP - 2000)

Debut EP:n med lite bonusspår.

Diabolis Interium (2001)

Här startar en ny era i Dark Funerals karriär. Man väljer att ändra soundet rätt rejält och har ett mer Rammstein-inspirerat sound som låter klarare, men brutalare än tidigare. Dessutom så har man fått tag på den toksnabbe Matte Modin som trummis (som för övrigt spelade i Blackmoons Infernal innan och som på grund av att han redan är rätt känd slipper något artistnamn....men corpsepaintet kommer han inte undan).

Slingorna går snabbare men tempot är mer varierat...ur Dark Funeral perspektiv så finns det dessutom snudd på balader på plattan.

Texterna handlar fortfarande om djävulen men det börjar även smyga in en del texter om infernalisk sex.

Inte ens omslaget har klarat sig från förändringar då man valt att gå från ett blått till ett rött tema.

Plattan verkar ha varit en dörröppnare till flera länder och kan mycket väl vara den bäst säljande plattan hittills. Dock är inte alla så förtjusta i förändringarna, däribland jag själv.

Under Wings of Hell (EP -2002)

Blackmoon har inte direkt jublat över att a blivit utesluten ur gruppen.

Som en av grundarna verkar han mena att Dark Funeral egentligen är hans skapelse. Dock kan han ha hur mycket åsikter han vill då han bevisligen inte längre är en del av gruppen.

Istället valde han att köra vidare i Infernal som han menar är hur Dark Funeral egentligen skulle ha låtit om han fått som han velat.

EP:n börjar helt enkelt med Dark Funerals första EP och går sedan över till någtra Infernal låtar. Infernal är förvisso ett rätt skapligt projekt men något nytt eller tidigare outgivet DF material kan man se sig om i månen på detta släpp.

I ärlighetens namn känns det hela som ett lågt sätt att försöka rida på ett annat bands framgångar. Det finns även en annan EP där Dark Funeral splittas. Men den väljer jag att inte ha med då den inte har någon av upphovsmännens tillstånd.

Attera Totus Sanctus (2005)

Ett studiobyte till Dug Out gör att den fartglade Matte Modin får ta ut svängarna ordentligt och visa vad han går för.

Annars är plattan i stort sett som den tidigare...bara det att den är bättre på alla punkter.

E.M.Caligulas röst låter riktigt bra med både kraft och känsla och hans låtskrivande har blivit betydligt bättre. På lyricfronten så har han valt bort att nämna djävulen vid namn en enda gång och fokuserar mest på sina inre demoner i rätt öppna texter. I efterhand har det visat sig att detta var en rätt jobbig tid för honom så man kan anta att det var någon slags text-terapi.

Han väljer även att sluta spela bas och ersättare blir B-Force (även om det är den temporärt inhyrde Gustaf Hielm från Messhuggah som hörs på plattan).

Chaq Mol från Mordichrist blir ny gitarrist.

Angelos Exuro pro Eternus (2009)

Denna plattan kan jag tyvärr inte säga så mycket om.

Det jag vet är att man gått tillbaka till Abyss igen, Dark Funeral har börjat bära rustningar och man har gjort sin första profesionella video (som för övrigt är inspelad i Abyss lokaler).

Dark Funerals i det närmaste obligatoriska trummisbyte mellan plattorna har inte upphört ännu och det är Nils Fjellström som går under alias Dominator som fått ta på sig den otacksamma rollen som Matte Modins ersättare.

Det hör inte till vanlighten att jag skriver om filmer här, detta trots att jag ser ett par nya i veckan då min sambo är tokig i film och serier.

Dock gör jag ett undantag av rent nostalgiska skäl.

Punisher var nämligen en av mina absoluta favoritserietidningar som liten och jag har väntat på att det ska filmatiseras sedan början av 90-talet.

I ärlighetens namn så kom det faktiskt en Punisher-film redan för 20 år sedan med vår egen Dolph Lundgren i huvudrollen.

Men ska sanningen fram så hade den inte mycket med serien att göra, och den brukar sällan nämnas när Dolphs bästa filmer diskuteras.

För fem år sedan kom en ny Punisherfilm som gick lite bättre än den förra.

Förmodligen så är det den som gjorde att dödskallen från Punishers dräkt har dykt upp lite var stans.

Filmen har handling, budget, bra skådisar och är överlag en rätt vettig actionfilm.

Att man dessutom fått med en kändis som John Travolta (som spelar ond maffia boss) gör ju inte filmen sämre.

Men tyvärr faller den på det tyvärr rätt vanliga felet att man låter den vara löst baserat på originalet och sedan gör man lite som man själv känner (90% av alla som sett en favoritbok bli en film håller antagligen med mig).

Det är möjligt att de som aldrig hört talas om Punisher tycker den är skitbra men som ett gammalt Punisher fan så känner man sig rätt besviken när man dels ändrar själva grundhistorian och dels inkluderar ett par fånar som ska ge en lite mer bredd på historian genom att bidra med komit och en gnutta romantik.

Igår såg jag en film som heter Punisher - War Zone. Min tanke var att detta är nog någon uppföljare på den förra filmen.

Men tydligen är detta en helt ny.

Plötsligt börjar man känna igen Punisher och hans värld.

I den förra filmen så är han någon slags FBI agent som får sin familj dödad för att han bär skulden till en maffiaboss sons död. Enligt originalet så höll Frank Castle (som han heter när han är civil) på med bibelstudier men började damma av sina färdigheter från Vietnamnkriget efter att hans familj råkat hamna i vägen för en maffiauppgörelse.

Handlingen i Punisher - War Zone handlar om att någon (ja ni vet vem) eliminerar medlemmar inom den organiserade brottsligheten. Polisen är väldigt kluven till det hela. Metoderna är svåra att försvara men samtidigt är man ju glad över att han underlättar för polisen att hålla ordning.

Faktum är att det finns folk inom polisen som inofficiellt samarbetar med honom.

Men det hela förvärras rejält efter att en av skurkarna som Punisher har ihjäl visar sig vara en infiltratör. Plötsligt börjar polisen och FBI se honom som ett hot.

En agent får i uppdrag att stoppa Punishers härjningar.

Själv funderar Punisher på att lämna staden för gått efter detta misstaget, men blir övertalad av sin gode vän MIcrochip att stanna ett litet tag till.

Naturligtvis är det inte bara rättvisan som vill åt Punisher utan det finns även en man som kallar sig Jigsaw (känd från tidningarna) som vill se Punisher död.

Detta efter att ha fått sin ansikte förstört i en strid.

Filmen har kanske inte världens bästa manus, och den som vill ha en romatisk hemmakväll med tjejen bör se sig om efter något annat då filmen knappast sparar på våldet. Annars så är det en helt ok rulle.