Nu sitter jag återigen med ett litet dilemma.

Den här gången över en julklapp....eller snarare pengar som ska gå till en specifik julklapp.

Under den här julen som nyligen var så fick jag lite överaskande ett paket från en människa som jag inte riktigt hade förväntat mig något från över huvud taget.

Presenten visade sig vara pengar i ett kuvert samt två bilder från en katalog.

Bilderna föreställer en airbrush-pistol samt en kompressor.

Hade jag varit 14-15 år hade jag varit skitglad då en sådan låg högt uppe på min önskelista på den tiden. Mina planer var att jobba inom konsten och med en sådan utrustning kan man få till riktigt snygga bilder.

Men detta var inget som höll i sig. Jag började nämligen snart tröttna på allt som hade med tecknandet att göra. Folk försökte få till löjliga tävlingar mellan mig och andra som kunde teckna samtidigt som jag ofta blev påmind om att det fanns de som var bättre. Men framför allt insåg jag att mina mål inte var tillräckligt realistiska.

Under gymnasiet så la jag ner tecknandet och har inte plockat upp det sedan dess.

Detta ska dock inte tolkas som en sorglig saga utan det kom andra saker som jag ersatte tecknandet med.

Problemet är hur jag ska göra framöver med pengarna.

Köper jag inte utrustningen så blir förmodligen den som ligger bakom besviken. Köper jag utrustningen så lär den å andra sidan inte slitas i onödan.

Min spontana tanke var föst att nu kan jag äntligen köpa linser igen så jag inte behöver dras med mina fula brillor.

Men det finns även en hel del andra hål som går att täppa igen.

Ja jag vet...jag är oerhört fånig när det gäller vissa saker.

Det senaste dygnet har jag börjat adda en del gamla klasskamrater på facebook.

Ingen speciellt konstigt i det.

Men det var först nu som jag verkligen har satt igång. Jag har nämligen vetat att flera av dem redan finns på Facebook men jag har inte riktigt vågat.

Orsaken är att det kan verka lite skumt om jag börjar adda folk som jag inte sett på ett antal år och som jag kanske aldrig hade någon speciell relation till.

Dessutom har jag varit med om 2-3 andra klasskamrater som inte godkänt mina förfrågningar sedan tidigare. En av dem har i stort sett alla andra gamla klasskamrater på sin vännerlista men inte mig.

Detta räcker för att sätta igång min lilla paranoida sida. Visserligen försöker jag tänka rationellt, det kan ju vara som så att hon kanske inte känner igen mig eller kan placera namnet. Det kan ju vara som så att hon har kommit underfund att hon hädanefter enbart godkänner folk som hon har kontakt med In Real Life.

Men någonstans i bakhuvudet funderar jag ju samtidigt vad hon kan ha emot mig. Det skumma är att det finns inga som helst anledningar.

I vilket fall så finns det folk som addat mig med mindre kopplingar än att vi varit klasskamrater. I ärlighetens namn så är det ett par stycken på vännerlistan som jag inte har en aning om vilka de är.

Några är antagligen släktingar, någon kan vara en gammal kolega eller en bekant till morsan eller liknande, och ytterligare ett par kan jag inte placera alls.

Till det så funderade jag lite på hur jag själv hade reagerat om gamla klasskamrater hade addat mig.

Min spontana tanke hade antagligen varit att det är roligt att någon fortfarande kommer ihåg mig. I vilket fall borde ju få ta illa upp.