Jag känner mig frustrerad!!!

Det finns två ställen som jag har fått tips att höra av mig till där det råder brist på personal.
Frustrationen ligger i att jag inte fixar att ringa något av dem. Ett av dem har jag ringt till vid några tillfällen men de har antingen inte svarat, den jag söker har inte varit inne eller så har jag lagt på innan någon hunnit svara.
Det blir inte mindre frustrerande att knappt någon som inte själv lider av social fobi fattar hur det är.
För en vanlig människa är det här bara en bagatell men för mig är det ungefär som att gå fram och ragga på en attraktiv tjej eller hoppa bungyjump.

Social fobi och panikångest klassas ibland som en extrem form av blyghet. Men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Vore det så att jag vore konstant blyg hade folk haft lite större förståelse.
Det är snarare så att problemen uppstår i ovana situationer där jag ställs inför en aktoritet. Framför allt när det handlar om en ensidig kommunikation.
Lustigt nog har jag aldrig varit speciellt nervös på en arbetsintervjuv utan där sitter man istället och småpratar lite vilket passar mig rätt bra.

Där har jag lite mer kontroll över situationen.

Social fobi handlar till stor del om att folk har förutsagda meningar om den drabbade. Därför är jag angelägen om att ge ett så bra intryck som möjligt....vilket tyvärr ofta slutar med att det inte blir något alls.
Vem vill anställa någon som det låter som om den håller på att skita ner sig i telefon?

Personligen är jag övertygad om att om arbetsförmedlingen hade skickat mig på en KBT-behandling och gärna på en arbitsgivarträff så hade jag haft jobb idag. Mitt problem ligger ju inte i bristen på erfarenhet eller liknande.

I samma veva som grung och techno hade sin storhetstid började även Black Metal skörda framgångar genom en våg av norska band.
Genren startade några år tidigare men det var i början av 90-talet som det på allvar blev klart att det rörde sig om en helt egen stil.

Kända band var Mayhem, Darkthrone, Burzum och Emperor från Norge samt Marduk och Dark Funeral från Sverige.
Musiken var hård, snabb men framför allt ond och destruktiv.
Texterna handlade i de flesta fall om djävulen och ondska även om de norska banden gärna petade in lite snö och fjäll emellanåt.

Som de flesta genrers så var ju musiken i behov av att utvecklas för att inte stagnera och dö ut.
Två band som breddade musiken var Dimmu Borgir och Cradle of Filth som nådde ut till en helt ny publik. Detta var naturligtvis trevligt för banden som plötsligt kunde leva på musiken men samtidigt slipades spetsen bort och den nya publiken hade inte så mycket mer med den ganmla än att båda föredrog svarta kläder.

Sedan gick det snabbt utför. Cradle of Filth körde på stämningsfylld filmmusik till den milda grad att de snart stod med fötterna utanför genren. Dimmu Borgir blev pompösare och hyrde in hela orkestrar.
Snart började även den nya publiken skapa musik som var så eländig att man kunde gråta föär mindre. Det var nakna vampyrtjejer, löjligt utstuderade scenkläder, tjejsång, skum corpsepaint, plastiga syntar, industriella inslag, photoshopade logos, slätstrukta produktioner m.m Saker som kanske var skrämmande och tuffa för en 10 åring som aldrig hört annat än det som spelas på P3.
Inte blev det bättre att Black Metal blev en av Norges största exportvaror efter fisk och olja. Black-band fick grammisar och dubbeluppslag i dagstidningarna och snart visste alla vilka Dimmu Borgir och Kovenant var.

Hade det gått att köpa aktier inom genren så var det hög tid att sälja runt år 2000 för vilken idiot som helst kunde ju se att detta snart skulle börja braka ihop.

Men så hände det något oväntat.

Black Metal hade ju framför allt varit något som praktiserats i Norden. De gångerna under 90-talet som andra länder la sig i blev det allt för ofta bara en pinsam parodi av det hela.
Nu hade dock de nya utövarna börjat utforska genren i rätt ände och hade fokuset inställt på mer avskalad Black Metal som Darkthrone och Burzum.
Det hade även börjat utvecklas en ny sorts Black Metal som lämnat det uttjatade temat om att Satan är tuffare än Gud utan hade texter om mer konkret ondska som var lättare att relatera till.
Ett av de viktigare banden är svenska Shining som brukar klassas som misantropic/suicidal BM i och med att texterna handlar om depressioner och självmord.
Ett annat svenskt band som växer snabbt är Watain som spelar gammal hederlig old school. Plastiga produktioner verkar ha lämnats kvar i förra årtusendet.

I den nyare vågen börjar även ett land som Frankrike vara med och leka. Landet som i vanliga fall knappast är känt för att vara någon större metalexportör spottar ur sig tekniska och misantropiska band som Deathspell Omega, Blut Aus Nord, Glorior Belli m.m som ligger ljusår från t ex Kovenant (bilden).