Detta är något som jag funderat på ett tag.
Det finns uppenbarligen en del grupåper som fullkomligt suger till sig skumma människor.

Jag kommer ihåg det glada 90-talet då det gick runt killar med svartfärgat hår som trodde de var Euronymous (Mayhem).
De hatade allt och alla, inklusive sig själva. Definationen av att dyrka ondskan kunde uttryckas i fullt logiska och begripliga meningar som "jag hatar det som är gott" m.m

Under andra halvan av 90-talet kom det en våg av fjortisar som antagligen hade blandats ihop med emos om de kommit idag. De här dyrkade Marilyn Manson...vilket f ö var rätt uppenbart för de såg nästan ut som honom med en massa smink, långa kappor m.m
I regel var de ju även satanister och hyllade individualliteten och menade att de var starka till skillnad från alla andra (att de sedan såg likadana ut och knaprade antidepp var ju en annan historia).
Deras idol var dessutom extremt intelligent...så till den milda grad att vi andra aldrig fattade omfattningen. En rätt stor del av fansen var förresten tjejer. Till skillnad från Black Metal kidsen som till 80% var killar.

Andra tokstollar kan man finna bland Cradle of Filth fans.
De påminde om Marilyn Mansons fans men låtsades inte vara lika djupa och ideologiska. Däremot led de av någon slags vampyrkomplex.
Nu var det ju i o f s inte så många som jag kom ihåg som gick hela vägen imagemässigt utan det var ofta vanliga pagefrisserade töntar som trodde de var alternativa för att de poserade på skolfoton med CoF-tröjor och färgade håret svart.
I stort sett är det väl lite som Kiss-fans. Folk som dyrkar det visuella till den milda grad att man undrar om de ö h t hört musiken.

En annan grupp som har fans som gör mig mörkrädd är Manowar.
Gruppen är ju humor rakt igenom och allt kretsar kring heavy metal, brudar och fans. Fansen och bandet ser sig själva som som ett brödraskap av metal-krigare och det går kalla kårar längst ryggen varenda gång jag ser fanatiska fans som verjkligen tror på det. Eller som någon uttryckte det...."Manowar säger att andra band spelar....men att de själva DÖDAR!!!!". Hmm nja...kanske inte riktigt.

Power Metal har en del skumma fans de också. Men sde är sällan galna utan är helt enkelt vanliga hederliga nördar som bor hemma hos mamma, sitter hela dagarna vid datorer och har i regel minimalt umgänge med tjejer.

En grupp vars fans i regel är sympatiska hårdrockare är Bathorys.
Detta innebär inte att alla skulle vara normala. Huvudmannen Quorthon nämnde att det finns seriemördare som tatuerat bandets symbol över ryggen och att galna tjejer har skickat gravjord som de själva legat och onanerat på.

Ett band som garanterat hade fått massmedial uppmärksamhet om fansen hade varit lika galna som t ex Marilyn Mansons eller Manowars är ju Shining.
Det är antagligen det enda bandet i det här inlägget där bandet får sina fans att framstå som rätt normala. Sångaren och huvudmannen Niklas Kvartforth brukar nämligen skriva om sina egna psykiska problem och uppmanar stup i ett sina fans att ta livet av sig.

Av någon anledning verkar folk ha gett sig fan på att jag ska dyrka Dimmu Borgir.
Brorsan försöker fjäska in sig genom att tjata om dem och försöker övertala sin lillasyster att hon ska fråga om jag kan introducera henne för gruppen.
En äldre syster ringer och är övertygad om att jag dyrkar dem och min egen flickvän påstår att ska man göra mig riktigt glad ska man köpa senaste plattan med dem.
*suck*

Dimmu Borgir var en av de grupper som fick upp mina ögon för Black Metal i slutet av 90-talet. Det var med deras genombrottsplatta Enthrone Darkness Triumphant som jag fick upp ögonen för dem.
Redan på den tiden hade de dåligt rykte bland mer hardcore-BM-typer då de framför allt använde sig av keyboardbaserad musik och sålde plattor.
Sådant skiter jag själv fullständigt i. Däremot så gjorde jag misstaget att jag inte riktigt fick in i skallen att EDT var en engångsförteelse så jag fortsatte att köpa plattor med dem i några år till.

Redan på den kommade plattan Spiritual Black Dimension (1999) borde jag ha fattat att något inte står rätt till. Musiken var inte direkt dålig men synth-mattorna och framför allt den rena sången var inte riktigt min kopp te.
På Puritanical Euphoric Misanthropia (2001) började det dock gå upp för mig att det hela går åt ett håll som inte faller mig i smaken. Det började bli lite väl pompöst och ambitiöst med orkestrar, nerstämda instrument och flirtar med mer industriella tongångar.
Sista chansen gick till Death Cult Armageddon (2003) sedan gav jag upp.
Visserligen har inte gruppen på någon platta varit usel men jag föredrar det enkla framför överambitiöst.

Det var alltså 8 år sedan jag slutade lyssna på Dimmu Borgir och 14 år sedan de gjorde något riktigt bra.
De har släppt plattor efter det men de har jag inte ens orkat bry mig om att kolla upp.

Efter att ha tittat på min blogg inser jag att folk skulle kunna tolka mig som gubbsjuk, sexistisk och dum i huvudet.
Eftersom det antagligen redan är för sent för att reparera skadan så kan jag fortsätta på samma spår.

Efter en inte helt seriös unsdersökning konstaterade en polare för någon månad sedan att 75% av tjejerna på en metalfestival bar vanliga trosor.
Vi hade ingen aning om varför men vi misstänker att ger man sig in det hårdare lägret skiter man fullkomligt i trender och fjollerier.
Ingen vågade dock fråga.

Det är sällan jag hör någon säga "fan vad snygg jag är" och verkligen mena det.
Det verkar ligga lite i den svenska mentaliteten att man ska vara missnöjd med sitt utseende.
För egen del så ligger jag lite mitt i.
Jag vill t ex inte ha någon annans utseende och är nöjd med det mesta.
Men det finns vissa detaljer som jag vill ändra på och det är de som jag skulle kalla för "gubb-detaljer".

Plötsligt har jag insett att jag börjar se ut som en medelålders man (samtidigt som jag känner mig som en 18 åring). De flesta av dessa saker går dock att göra något åt. Bland annat min övervikt.
Jag är 178 cm lång och räknade ut att jag borde väga runt 70 kg för att slippa alla onödiga valkar m.m Tyvärr väger jag drygt 20 kg mer än vad jag borde...men jag jobbar på det genom att t ex skippa socker samt inkludera promenader efter jobbet.

Folk får gärna ha glasögon om de vill. Jag bryr mig inte om andra bär brillor eller inte. Däremot avskyr jag verkligen att själv gå runt med sådana.
Tyvärr gör en taskig ekonomi och ett brytningsfel att jag inte bär linser om dagarna (jag har några gamla skitiga linser som enbart används för festligare tillfällen). Men det här är enbart en fråga om ekonomi. Får jag bara råd så slipper folk se mig med brillor.

Att vara inne på metal och upptäcka att det inte går att ha långt hår är ungefär som en raggare som är för åksjuk för att kunna köra bil.
Dessvärre var detta ett faktum som jag bittert fick acceptera. Att helt enkelt raka av skiten var det enda alternativet som fanns (att vara ett bonehead fanns inte ens med på kartan) men jag kommer ofta på mig själv att sakna håret.

Så ska man summera det hela så är jag egentlighen inte speciellt missnöjd med mitt utseende utan det handlar mer om att jag vill kunna gå runt och känna att jag är jag.
Vill jag titta i spegeln vill jag gärna att någon som jag kan identifiera som mig själv ska titta tillbaka.

 
Nej nu är det här inget gnäll som när en 15 åring gnäller över att tjejerna i hans klass är mer intresserade av killar på gymnasiet utan i det här fallet handlar det om män som lätt hade kunnat vara pappor till tjejerna.

Sedan några år tillbaka har jag nämligen funderat lite på hur det kommer sig att tonåriga tjejer gillar samma män som de tjejer som var tonåringar under 90-talet, och ibland även 80-talet.

Visserligen ramlar ju en hel del bort genom åren. Pojkbandsmusiker och liknande brukar tydligen ha ett rätt kort bäst-före datum.
Skådisar och rock-musiker verkar däremot kunna klara sig längre.

Jag vet t ex inga tjejer som dregglar efter t ex Nick Carter från Backstreet Boys längre. Han är ju fortfarande hyfsat ung med sina 31 år.
I af om man jämför med t ex Johnny Depp som är 48 och som borde betraktas som en gubbe för en 16 åring. Men nu verkar det tydligen inte riktigt fungera så för var och varannan tjej verkar vara tända på Jack Sparrow och konstigt nog är det de som är under 25.

Andra äldre män är Joakim Thåström som bara har drygt tio år kvar till pensionen. För bara några minuter såg jag en tonårig tjej som tyckte att Nikki Sixx från Mötley Crüe var världens sexigaste man. Även han är i Thåströms ålder.
En annan som verkar attrahera kvinnofolk i alla åldrar är annars Mikael Pärsbrandt som f ö är jämngammal med Johnny Depp.
Där finns eventuellt en gemensam nämnare när dottern, mamman och mormodern tittar på Beck.

Fast ska jag vara helt ärlig så har jag en viss förståelse för varför de yngre killarna har svårt att attrahera folk.
De kanske fungerar för de som vill ha söta små pojkar som t ex Justien Bieber eller Björn Gustafsson. Men ska det vara bad guys verkar det vara svårt att finna några som skulle vara intressanta.
Tittar man på de som för mest väsen av sig i kändisvärlden bland 80-talisterna är det ju nästan bara tjejer.
Knark, sex, misshandel, rättegångar....tjejerna tar rubbet...och Lindsay Lohan verkar stå för hälften.

Det känns inte helt omöjligt att jag faktiskt kommer att klara av att vara rök och sockerfri i hundra dagar. Efter två tuffa veckor så känns den tredje betydligt lättare.
Visserligen blir jag ju sugen om någon halar fram choklad eller saltlakrits men jag MÅSTE inte ta och min kropp flippar inte ut så fort någon går ut och röker.

Faktum är att mitt fokus ligger på framtiden istället för att räkna hur långt jag klarat mig så långt.
Mitt mål är som jag tidigare nämnt att klara av att vara utan socker, tobak och chips i 100 dagar, samt promenera minst 10 dagar i månaden.
Detta kommer antagligen inte att innebära att allt återgår till det normala efter det utan snarare att jag lägger i ytterligare en växel.

Något som jag antagligen kommer att köra på är att helt skippa pizzor och istället köra på sallad (pizzerien som jag brukar gå till har dessutom riktigt goda sallader).
Någon form av fysisk aktivitet som t ex sit-ups/crunches kommer antagligen att läggas in.
På sikt vill jag (förutom att bli av med mina extra kilon) hamna i den lägsta kategorin på ett fit-test som jag fann en gång i tiden.
Det lär bli tufft att ta mig så långt men testet handlar om en sund livsstil istället för någon av alla dessa förbannade dieter som florerar.