Vart ligger egentligen mitten?
När det gäller mattematik är det ju enkelt att svara på men så fort det handlar om andra saker så blir det svårare.
Betraktarens utgångsläge verkar vara o och o när det gäller mer abstrakta saker.

Ta t ex politik.
Centernpartiet heter ju "Centern" för att de ser sig som ett mittenparti.
Men hur många vänsterpartister skulle betrakta dem som ett mittenparti?
Då skulle vänstern antagligen se Miljöpartiet som ett mittenparti....men en moderat hade inte hållt med.
Tittar man på folk som rör sig ännu längre ut på den politiska kartan blir skillnaderna ännu mer uppenbara.
Någon från det republikanska partiet i USA hade antagligen tyckt att samtliga partier i Sverige är rätt vänster i o m sitt staskramande m.m
En kommunist jag debatterade med en gång påstod på fullaste allvar att Vänsterpartiet var ett borgligt parti då de stödde Socialdemokraternas borgliga politik.

Inom musik är det samma visa.
Nu finns det i och för sig ingen "mitt" där men samma fenomén med betraktarens hemvist stämmer in där också.
Ta t ex ett band som The Cure.
De kan säkert betraktas som rätt mystiska och som ett trovärdigt goth-band om man inte lyssnat på något tuffare än ABBA innan. Men en hårdrockare hade avfärdat det som pop.
Överlag så kommer en från mer extremt håll dra ner allt ett snäpp jämfört med någon mer radio-orienterad. Van Halen är inte hårdrock utan bara rock.
Kent är inte rock utan pop.
Apropå Kent så finns det en del som kallar Shining för Kent-metal i och med att man tycker att de har mer gemensamt med dem än med Black Metal.
Marilyn Manson är svårkategorerad men är i af INTE metal, Cradle of Filth spelar INTE Black Metal, Lordi är en töntig rock-grupp osv.

Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har vid några enstaka gånger haft över hälften av väljarnas röster.
Men sådana sdiffror hade de styrande i Nordkorea fnyst åt.
Med sina 99,97% av rösterna (vilket f ö var samtliga som röstade) lär de sitta ett tag till.

Inte helt oväntat ligger Nordkorea mycket dåligt till på listan över länder med demokrati och mänskliga rättigheter. Desto högre hamnar man när det gäller fattigdom, andelar av BPM som går till försvaret och droghandel.

De som verkar ha hakat upp sig på att USA och Israel är ondskan personifierad kan ju testa att leva med civilbefolkningen i Nordkorea under något år.

 
Ok, rent musikaliskt ligger ju Burzum rätt långt från punken.
Däremot har de alltid haft en rejäl "fuck you"-attityd mot det mesta.
Metal över lag brukar hålla sig en bit från mainstream-radiomusik men Burzum höll sig ju även på sin kant inom metal.
När gruppen var ny i början av 90-talet gick det en dödsvåg bland de som gillade tyngre musik...och även detta var ju Burzum tvungen att sätta sig emot.

Här är några exempel:

När andra grupper satsar på att stämma ner skriver Burzum låtar i F.

När andra grupper satsar på ett hårt kompakt sound med rakbladsvassa gitarrer kör Burzum sina gitarrer genom vanliga förstärkare och sjunger i headsett-mickar (Varg Vikernes är antagligen inte lätt att ha och göra med om man är ljudtekniker).

När andra band försöker spela så snabbt och tekniskt som möjligt drar Burzum ner tempot och spelar enkelt.

När andra band inspireras av Djävulen och krig inspireras Burzum av Tolkien och naturnationalism.

Näår andra band skaffar hårda omslag av Necrolord kör Burzum med Theodor Kitelsen.

När andra band spottar på allt som är gjort med datorer eller keyboards gör Burzum helt ambinenta låtar (senare även album även om det inte fanns så många alternativ då).

När andra band jobbar hårt på sina loggor så har inte Burzum någon alls.

När andra band drar ut på vägarna vägrar Burzum att ställa sig på en scen.

När andra band kör på engelska namn och sjunger på engelska har Burzum namn på påhittat språk (från Tolkiens Ringen-triologin) och sjunger på norska.

Det är först under de senaste händelserna i Norge som det slog mig att jag själv blev förutspådd att bli en massmördare.

Båda mina föräldrar var oroliga över mitt intresse för saker som smäller när jag var i yngre tonåren och bara väntade att jag skulle råka spränga mig själv eller någon annan i luften. Inte blev det bättre av att kille i en paralellklass till mig sprängde bort halva handen...även om de blev något lugnare efter att jag hade sagt något i stil med: "hur dum får man bli?" då denne hade sig själv att skylla (själv var jag alltid extremt försiktig).

Farsan påstod att jag var psykopat och våldsfixerad. Klasskamraterna påstod att jag var vapenfixerad, dödsfixerad och sjuk i huvudet.

I gymnasiet gick det rykten om att jag skulle bli en massmördare. Antagligen för att jag höll mig på min kant och gillade brutal musik eller nåt.

Senare visade det sig att vapen och smällare var ett rätt temporärt intresse som jag snabbt tröttnade på. Ryktena om att jag var sjuk i huvudet berodde på att jag gillade att teckna men att jag inte orkade engagera mig speciellt länge om det inte hände så mycket som möjligt i bilderna. Sedan förnekar jag inte att det alltid varit roligt att provocera.
Farsan är ett kapitel för sig. Det visade sig att det var HAN som var störd med psykopatiska tendenser och idag vill ingen ha med honom att göra.
Ryktena i gymnasiet berodde antagligen för att mitt sociala liv begränsades kraftigt på grund av social fobi. Går det runt en svartklädd typ som gillar attribut som hör till tyngre musik och ingen får en chans att lära känna den så antar jag att det lätt uppstår rykten. Annars har jag ingen aning för jag var aldrig våldsam eller förespråkade våld.