Det är absurt att dela upp människor i onda eller goda. Människor är antingen charmerande eller tråkiga. //Oscar Wilde

 
 När jag växte upp undrade jag om det var något fel på mig som tyckte att de så kallade hjältarna var mesiga och istället höll på de elaka.
I min värld är allt dualistiskt. Att envisas med att dela upp saker i konkret ondska eller godhet är något onaturligt som de abrahamiliska religionerna prackat på oss.

Hjältarna struttade runt och var allt för goda, perfekta och ädla för att det skulle kännas realistiskt. Dessutom hade de den fördelen att folk skulle heja på dem redan från början och att de garanterat skulle ta hem spelet i slutet.
Men de var tråkiga och moraliserande och verkade sakna all form av ambitioner.

De onda var raka motsatsen. De hade storslagna planer. De var ärliga i och med att de sällan förnekade att de handlade av egoistiska skäl. Dessutom hade de ofta bättre smak.

Tar man Bamse som ett konkret exempel så luffsar han runt och hjälper ekorrar, predikar att man ska vara snäll mot alla och käkar pannkakor hos sin mamma. Jag vet inte hur andra ressonerar men jag ser någon slags Leif "Loket" Olsson framför mig och det är fan ingen förebild om man vill ha någon värdighet.
Det som kännetecknar skurkarna är att de verkar vilja något med sina liv.
De vill ha pengar, spänning, tuffa huvudkvarter och godis.

Detta går igen i stort sett allt som man blev imatad som barn.
Men tack och lov finns det en del s k anti-hjältar.
Det är hjältar som lånar drag från skurkarna. Det kan t ex vara att man mejar ner skurkar (t e x Punisher, Conan) istället för att förlåta eller sätta dem i kurran.
Det kan vara folk som dras med en del brister som bristande moral, beroenden m.m (t ex Homer Simpson).
Fast bäst är ju de som anamar det mesta som är ont men har med en gnutta moral (som t ex Darkness).

För några dagar sedan tittade jag lite på Mobergs utvandrar-triologi.
Plötsligt så slog det mig när jag ser Monica Zetterlund och Per Oscarsson i samma scen att detta måste vara en ödets ironi.
Då var det ingen som viste att båda två skulle omkomma i bränder.

Anders Behring Breivik är INTE MUSLIM!!!!!
JIPPIIII!!! Där fick ni era jävla borgarbrackor.
Det är inte Mohammed och Ali som ni ska vara rädda för utan Jonas eller Anders.
Det är de bleka människorna som spelar WoW och är med i kyrkan som är det verkliga hotet.

Ungefär så har det låtit från vänsterhåll efter att det visade sig att de senaste tidens terrordåd i Norge inte haft muslimska kopplingar.
Dessutom blir han ju med deras snäva defination även "höger" vilket passar som handen i handsken eftersom alla som är kritiskt inställda till islam är "höger".
Vad det ska innebära i praktiken vet jag inte...att man bagatelliserar terrordåd i islams namn ännu mer och att vänstern när som helst kan slå undan benen i debatten genom att bara nämna "Breivik"?

Här tycker jag de vänsterdebattörer jag sett så långt är lika korkade som de som verkar tro att islam och terrorism är en slags symbios.
Nu är det väl inte helt klarlagt varför Breivik gjorde som han gjorde eller om han hade någon speciell agenda, men oavsett vilket så är det viktigt att hålla isär galningar och ideologier.
Springer det runt folk fulla av hat så är det alltid bekvämt att kunna ha något att skylla på för att rättfärdiga sina handlingar.
Detta blir ju sedan rena julaftonen för motståndare till täckmanteln.
De som hatar islam kan glatt räkna upp terrorhandlingar i islams namn precis som om det skulle vara en del av ideologin.

Motståndare till bodybuilding, WoW, Frimurare, kristendomen m.m hade även de kunnat utnyttja de senaste händelserna för att svartmåla det de ogillar.
Så sent som igår såg jag en som uppmanade folk på Facebook att inte ha norska flaggor på sina pressenrtationsbilder då det "rasistiska och högerextrema Norge" får skylla sig själv.

Alla råkar väl någon gång ut för svackor. Därför kan det ju alltid vara trevligt att veta att även kändisar kan vara människor på den punkten.
Några som ska ha haft problem med depressioner är:

Carrie Fisher
Jean-Claude Van Damme
Linda Hamilton
Mel Gibson
Sinéad O´Connor
Frank Sinatra
Mike Tyson
Ozzy Osbourne
James Dean
Kurt Cobain
Peter Steele

Vanilla Ice

CajsaStina Åkeström
Camilla Henemark
Caroline af Ugglas
Pontus Enhörning

Detta är något som jag funderat på ett tag.
Det finns uppenbarligen en del grupåper som fullkomligt suger till sig skumma människor.

Jag kommer ihåg det glada 90-talet då det gick runt killar med svartfärgat hår som trodde de var Euronymous (Mayhem).
De hatade allt och alla, inklusive sig själva. Definationen av att dyrka ondskan kunde uttryckas i fullt logiska och begripliga meningar som "jag hatar det som är gott" m.m

Under andra halvan av 90-talet kom det en våg av fjortisar som antagligen hade blandats ihop med emos om de kommit idag. De här dyrkade Marilyn Manson...vilket f ö var rätt uppenbart för de såg nästan ut som honom med en massa smink, långa kappor m.m
I regel var de ju även satanister och hyllade individualliteten och menade att de var starka till skillnad från alla andra (att de sedan såg likadana ut och knaprade antidepp var ju en annan historia).
Deras idol var dessutom extremt intelligent...så till den milda grad att vi andra aldrig fattade omfattningen. En rätt stor del av fansen var förresten tjejer. Till skillnad från Black Metal kidsen som till 80% var killar.

Andra tokstollar kan man finna bland Cradle of Filth fans.
De påminde om Marilyn Mansons fans men låtsades inte vara lika djupa och ideologiska. Däremot led de av någon slags vampyrkomplex.
Nu var det ju i o f s inte så många som jag kom ihåg som gick hela vägen imagemässigt utan det var ofta vanliga pagefrisserade töntar som trodde de var alternativa för att de poserade på skolfoton med CoF-tröjor och färgade håret svart.
I stort sett är det väl lite som Kiss-fans. Folk som dyrkar det visuella till den milda grad att man undrar om de ö h t hört musiken.

En annan grupp som har fans som gör mig mörkrädd är Manowar.
Gruppen är ju humor rakt igenom och allt kretsar kring heavy metal, brudar och fans. Fansen och bandet ser sig själva som som ett brödraskap av metal-krigare och det går kalla kårar längst ryggen varenda gång jag ser fanatiska fans som verjkligen tror på det. Eller som någon uttryckte det...."Manowar säger att andra band spelar....men att de själva DÖDAR!!!!". Hmm nja...kanske inte riktigt.

Power Metal har en del skumma fans de också. Men sde är sällan galna utan är helt enkelt vanliga hederliga nördar som bor hemma hos mamma, sitter hela dagarna vid datorer och har i regel minimalt umgänge med tjejer.

En grupp vars fans i regel är sympatiska hårdrockare är Bathorys.
Detta innebär inte att alla skulle vara normala. Huvudmannen Quorthon nämnde att det finns seriemördare som tatuerat bandets symbol över ryggen och att galna tjejer har skickat gravjord som de själva legat och onanerat på.

Ett band som garanterat hade fått massmedial uppmärksamhet om fansen hade varit lika galna som t ex Marilyn Mansons eller Manowars är ju Shining.
Det är antagligen det enda bandet i det här inlägget där bandet får sina fans att framstå som rätt normala. Sångaren och huvudmannen Niklas Kvartforth brukar nämligen skriva om sina egna psykiska problem och uppmanar stup i ett sina fans att ta livet av sig.

Av någon anledning verkar folk ha gett sig fan på att jag ska dyrka Dimmu Borgir.
Brorsan försöker fjäska in sig genom att tjata om dem och försöker övertala sin lillasyster att hon ska fråga om jag kan introducera henne för gruppen.
En äldre syster ringer och är övertygad om att jag dyrkar dem och min egen flickvän påstår att ska man göra mig riktigt glad ska man köpa senaste plattan med dem.
*suck*

Dimmu Borgir var en av de grupper som fick upp mina ögon för Black Metal i slutet av 90-talet. Det var med deras genombrottsplatta Enthrone Darkness Triumphant som jag fick upp ögonen för dem.
Redan på den tiden hade de dåligt rykte bland mer hardcore-BM-typer då de framför allt använde sig av keyboardbaserad musik och sålde plattor.
Sådant skiter jag själv fullständigt i. Däremot så gjorde jag misstaget att jag inte riktigt fick in i skallen att EDT var en engångsförteelse så jag fortsatte att köpa plattor med dem i några år till.

Redan på den kommade plattan Spiritual Black Dimension (1999) borde jag ha fattat att något inte står rätt till. Musiken var inte direkt dålig men synth-mattorna och framför allt den rena sången var inte riktigt min kopp te.
På Puritanical Euphoric Misanthropia (2001) började det dock gå upp för mig att det hela går åt ett håll som inte faller mig i smaken. Det började bli lite väl pompöst och ambitiöst med orkestrar, nerstämda instrument och flirtar med mer industriella tongångar.
Sista chansen gick till Death Cult Armageddon (2003) sedan gav jag upp.
Visserligen har inte gruppen på någon platta varit usel men jag föredrar det enkla framför överambitiöst.

Det var alltså 8 år sedan jag slutade lyssna på Dimmu Borgir och 14 år sedan de gjorde något riktigt bra.
De har släppt plattor efter det men de har jag inte ens orkat bry mig om att kolla upp.

Efter att ha tittat på min blogg inser jag att folk skulle kunna tolka mig som gubbsjuk, sexistisk och dum i huvudet.
Eftersom det antagligen redan är för sent för att reparera skadan så kan jag fortsätta på samma spår.

Efter en inte helt seriös unsdersökning konstaterade en polare för någon månad sedan att 75% av tjejerna på en metalfestival bar vanliga trosor.
Vi hade ingen aning om varför men vi misstänker att ger man sig in det hårdare lägret skiter man fullkomligt i trender och fjollerier.
Ingen vågade dock fråga.

Det är sällan jag hör någon säga "fan vad snygg jag är" och verkligen mena det.
Det verkar ligga lite i den svenska mentaliteten att man ska vara missnöjd med sitt utseende.
För egen del så ligger jag lite mitt i.
Jag vill t ex inte ha någon annans utseende och är nöjd med det mesta.
Men det finns vissa detaljer som jag vill ändra på och det är de som jag skulle kalla för "gubb-detaljer".

Plötsligt har jag insett att jag börjar se ut som en medelålders man (samtidigt som jag känner mig som en 18 åring). De flesta av dessa saker går dock att göra något åt. Bland annat min övervikt.
Jag är 178 cm lång och räknade ut att jag borde väga runt 70 kg för att slippa alla onödiga valkar m.m Tyvärr väger jag drygt 20 kg mer än vad jag borde...men jag jobbar på det genom att t ex skippa socker samt inkludera promenader efter jobbet.

Folk får gärna ha glasögon om de vill. Jag bryr mig inte om andra bär brillor eller inte. Däremot avskyr jag verkligen att själv gå runt med sådana.
Tyvärr gör en taskig ekonomi och ett brytningsfel att jag inte bär linser om dagarna (jag har några gamla skitiga linser som enbart används för festligare tillfällen). Men det här är enbart en fråga om ekonomi. Får jag bara råd så slipper folk se mig med brillor.

Att vara inne på metal och upptäcka att det inte går att ha långt hår är ungefär som en raggare som är för åksjuk för att kunna köra bil.
Dessvärre var detta ett faktum som jag bittert fick acceptera. Att helt enkelt raka av skiten var det enda alternativet som fanns (att vara ett bonehead fanns inte ens med på kartan) men jag kommer ofta på mig själv att sakna håret.

Så ska man summera det hela så är jag egentlighen inte speciellt missnöjd med mitt utseende utan det handlar mer om att jag vill kunna gå runt och känna att jag är jag.
Vill jag titta i spegeln vill jag gärna att någon som jag kan identifiera som mig själv ska titta tillbaka.