Nej nu är det här inget gnäll som när en 15 åring gnäller över att tjejerna i hans klass är mer intresserade av killar på gymnasiet utan i det här fallet handlar det om män som lätt hade kunnat vara pappor till tjejerna.

Sedan några år tillbaka har jag nämligen funderat lite på hur det kommer sig att tonåriga tjejer gillar samma män som de tjejer som var tonåringar under 90-talet, och ibland även 80-talet.

Visserligen ramlar ju en hel del bort genom åren. Pojkbandsmusiker och liknande brukar tydligen ha ett rätt kort bäst-före datum.
Skådisar och rock-musiker verkar däremot kunna klara sig längre.

Jag vet t ex inga tjejer som dregglar efter t ex Nick Carter från Backstreet Boys längre. Han är ju fortfarande hyfsat ung med sina 31 år.
I af om man jämför med t ex Johnny Depp som är 48 och som borde betraktas som en gubbe för en 16 åring. Men nu verkar det tydligen inte riktigt fungera så för var och varannan tjej verkar vara tända på Jack Sparrow och konstigt nog är det de som är under 25.

Andra äldre män är Joakim Thåström som bara har drygt tio år kvar till pensionen. För bara några minuter såg jag en tonårig tjej som tyckte att Nikki Sixx från Mötley Crüe var världens sexigaste man. Även han är i Thåströms ålder.
En annan som verkar attrahera kvinnofolk i alla åldrar är annars Mikael Pärsbrandt som f ö är jämngammal med Johnny Depp.
Där finns eventuellt en gemensam nämnare när dottern, mamman och mormodern tittar på Beck.

Fast ska jag vara helt ärlig så har jag en viss förståelse för varför de yngre killarna har svårt att attrahera folk.
De kanske fungerar för de som vill ha söta små pojkar som t ex Justien Bieber eller Björn Gustafsson. Men ska det vara bad guys verkar det vara svårt att finna några som skulle vara intressanta.
Tittar man på de som för mest väsen av sig i kändisvärlden bland 80-talisterna är det ju nästan bara tjejer.
Knark, sex, misshandel, rättegångar....tjejerna tar rubbet...och Lindsay Lohan verkar stå för hälften.

Det känns inte helt omöjligt att jag faktiskt kommer att klara av att vara rök och sockerfri i hundra dagar. Efter två tuffa veckor så känns den tredje betydligt lättare.
Visserligen blir jag ju sugen om någon halar fram choklad eller saltlakrits men jag MÅSTE inte ta och min kropp flippar inte ut så fort någon går ut och röker.

Faktum är att mitt fokus ligger på framtiden istället för att räkna hur långt jag klarat mig så långt.
Mitt mål är som jag tidigare nämnt att klara av att vara utan socker, tobak och chips i 100 dagar, samt promenera minst 10 dagar i månaden.
Detta kommer antagligen inte att innebära att allt återgår till det normala efter det utan snarare att jag lägger i ytterligare en växel.

Något som jag antagligen kommer att köra på är att helt skippa pizzor och istället köra på sallad (pizzerien som jag brukar gå till har dessutom riktigt goda sallader).
Någon form av fysisk aktivitet som t ex sit-ups/crunches kommer antagligen att läggas in.
På sikt vill jag (förutom att bli av med mina extra kilon) hamna i den lägsta kategorin på ett fit-test som jag fann en gång i tiden.
Det lär bli tufft att ta mig så långt men testet handlar om en sund livsstil istället för någon av alla dessa förbannade dieter som florerar.

Då och då hör jag muttrande om att vi snart inte har vårat land kvar utan att det inom en snar framtid kommer att ha delats upp mellan muslimer och USA.
Precis som om vi hade haft en lång stolt tradition där vi varit både homogent och konsekvent.

Även om jag är stolt över att själv vara svensk så kan jag inte förneka att den nationella känslan för det mesta varit svag i Sverige.
Jag förnekar inte att det inte finns saker som kan betraktas som typiskt svenska men överlag har vi varit rätt förtjusta i att inspireras från andra länder.
Detta började redan för ett par tusen år sedan.
Det finns t ex spår från romartiden här. Vissa saker är antagligen bara sovenier, eller betalning men en del har sedan upptagits i vår egen kultur som t ex att runorna är uppenbart inspirerade av det latiska alfabetet.

Under vikingatiden kopierade man glatt det som man såg i den mer civiliserade världen. Hantverk i form av mynt är ju knappast något som vi själva kom på (speciellt med tanke på att en del av de vikingatida mynten har romerska siffror på sig).

Och så har det sedan fortsatt. Under de senaste hundratal åren har det alltid funnits något specifikt land som ansetts vara extra modernt och intressant.
Även om jag inte vet om eller hur vi påverkades av moderna länder som Italien eller Portugal för en sisådär 500 år sedan så har i af andra länder bevisligen haft stor betydelse.
Under Karl XII tid var blickarna riktade mot Tyskland så till den milda grad att Sveriges officiella språk var tyska. 100 år senare var det Frankrike som var landet som var mest spännande. Gustav III modersmål var praktiskt taget franska och när det blev svårt att finna någon ny regent lite senare var det till Frankrike man vände sig.
Under modern tid har USA varit populärt. Plötsligt skulle vi prata engelska och ta del av amerikansk kultur.

Men innebär detta att det inte finns något som kan betraktas som svenskt?
Inte alls! Personligen finns det en massa saker som jag skulle vilja betrakta som svenska men vi har i regel inte lagt någon större vikt vid det bortsett från vissa romantiska nationella perioder/kretsar där man försökt skapa en identitet som är baserade på drömmar snarare än fakta.
Som jag ser det pågår det en strid mellan två grupper.

Dels nationalromantikerna som strävar efter ett strikt homogent samhälle men också från vänsterflummarna som verkar ha som mål att utplåna all form av nationell identitet.
Mitt i detta verkar det tillkomma en modern konstruerad folkhemsnationalism där fokus flyttats från historian och kulturen och istället riktas in på politiuska experiment.

Mig veterligen så är jag inte rädd för något djur. Larver kan vara lite äckliga (efter att jag fann en död fågelunge som kryllade av en massa feta vita larver) men rädd blir jag ju knappast.

Däremot hade jag antagligen skitit ner mig om jag varit ombord på båten som fick en liten påhälsning utanför Sydafrika. Plötsligt slänger sig en 500 kg stor vithaj upp i luften och landar på båten. Hajen får panik (förmodligen lär nog en och annan i besättningen vara lite nervösa de också) och slår sönder saker runt sig.
De lyckas inte få av åbäket så de får helt enkelt åka in till stranden och sedan bogsera ut hajen igen.

Det känns ju inte allt för långsökt att börja dra paraleller till den helgalna hajen i filmen "Hajen" som mer än gärna slänger sig efter människor på båtar, bryggor m.m Men till skillnad från den här händelsen är ju Hajen bara ett påhitt utan speciellt mycket verklighetsanknytning (vilket hade varit trevligt om en bekant till mig hade börjat inse så hon kan sluta tjata om att man bör atombomba haven för att utrota alla hajar).

 
Varsågoda! Här har jag i bästa nördanda sammanställt en liten lista på svensk-amerikanska kändisar. Visserligen långt från komplett men så långt orkar jag inte gå.

Brandon Lee
Hugh Hefner
Kristy Swanson (huvudrollsinnehavaren i Buffy-filmen som serien är byggd på)
Kirsten Dunst
Larry Hagman
Mark Wahlberg
Mary-Louise Parker (Weeds)
Mark Hamill
Richard Dean Anderson
Robert Englund
Uma Thurman
Val Kilmer

Ytterligare ett ord i mängden som varje människa mer eller mindre blev tvungen att lära sig under 2000-talet var "EMO".
Inte för att jag fick någon mer utförlig förklaring mer än att man måste hata dem.
Efter att ha frågat lite så undrade jag om genren verkligen existerade för alla verkar hata emos, alla avskyr emos....emos är dumma och bör utrotas.
Nu är jag ju lite tråkig och omständig av mig så det krävs lite mer substans för att jag ska börja hata folk och efter att ha kollat runt på egen hand kom jag underfund med att det var en lustig stil där de minsann inte var i behov av att bli hatade av andra då stilen verkar gå ut med att man föraktar sig själv.
"Jag är inte bara dum, patetisk och självdestruktiv....utan jag står dessutom för det"

En vacker dag träffade jag dessutom en liten paddlik tjej som skröt över hur lättstyrd hon var. Jag ser ingen anledning till att hata henne men jag tycker hon känns rätt skum och korkad....fast det höll hon ju naturligtvis med om.

Jag är en egocentrisk typ som inte bryr mig speciellt mycket om andras bloggar än min egen (speciellt om jag inte har någon som helst relation till den som ligger bakom).
Men plötsligt kom jag underfund med att jag kanske skulle kolla lite vilka jag delar webbhotell med.

Det tog inte ens en minut så kände jag mig som en pedofil.
Bloggagrais.se verkar vara väldigt populärt bland förpubertala tjejer som skriver om sina liv (lite som mig då...bortsett från att jag är mer än dubbelt så gammal, fotar sällan mig själv...man och har vettig smak).
Så jag tror småtjejerna kan få fortsätta skriva om snygga killar och hålla kameran bakvänd utan min inblandning framöver.
Åtminstone en tio år till eller så.

Ska jag vara helt ärlig har jag svårt att tro på saker och ting om det inte finns starka bevis på det.
Dock är det alltid intressant med konspirationsteorier.
Vissa forum fullkomligt suger till sig en del typer som verkar ha en extremt livlig fantasi...men i en del fall verkar de själva vara lite skeptiska till det de påstår.
Då är det roligare med vanliga hederliga människor som jag själv känner.

Några i min bekantskapskrets är helt övertygade om att WTC-bombningarna är en ren bluff och att det antagligen var myndigheter som låg bakom.
Någon antydde att det kunde vara en judisk konspiration då samtliga judar som jobbade där skulle vara lediga när sprängningarna skedde.
Ska man följa den andra linjen så har folk borrat tusentals hål och tryckt in dynamit i hela huset samt kopplat ihop dem med någon slags utlösare. Utan att någon lägger märke till det.
Sedan styr man ett par radiostyrda plan. Skyller allt på terrorister. Invaderar Irak, dödar Saddam Hussein och roffar åt sig olja.
Den som på allvar tror på detta kan ju knappast kalla George W. Bush för en idiot utan då är han ju snarare ett geni i i riktig James Bond-skurk anda.

En annan konspirationsteori som några jag känner är stenhårt inne på är att månlandningen är en bluff.
Man pratar om skumma skuggor, avtryck m.m som jag inte orkar gå närmare in på nu.
Men det lustiga är att det är konspirationsteoretiker som är mest måna om att få fram det här snarare än fienderna till USA under kalla kriget.
Hade Sovjett haft minsta misstanke om att det var en bluff hade de garanterat sett till att hela världen fått reda på det.

Andra konspirationer som jag hört är att finannskriserna skulle vara icensatta av cyniska människor som tjänar pengar på andras elände.
Tyvärr är jag inte så insatt i just det för att kunna kommentera det mer än att det borde ju finnas en hel del nationalekonomer som hade stött den teorin och sett till att den blivit känd om det nu stämmer.

Min favorit är nog att Japan håller på att ta över.
Jag vet inte riktigt vad den som sa det menade men han verkade i alla fall vara helt säker på att den manga-vågen som härjade nyligen bara var ett första steg innan Japan tar över.
Om mangan skulle följas av stridsflygplan eller möjligen Pokkemopn som uppmanar oss att sätta in våra besparingar på den Japanska statens vet jag inte.