Alliansen verkar ha fått en hel del skit för att de driver en minioritetsregering vilket tydligen ska vara väldigt oansvarigt.
Mest verkar kritiken komma från Socialdemokraterna men även Sverigedemokraterna har muttrat något om det.
Att SD är missnöjda hör ju lite till...de är ju praktiskt taget ett missnöjesparti, men däremot känns det skumt att S gnäller. Speciellt med tanke på att nästan alla deras egna regeringar har varit minioritetsregeringar (Vänsterpartiet och Miljöpartiet har aldrig fått regera tillsammans med dem utan har bara varit stödpartier).
Faktum är att under Göran Perssons tid så lades ju drygt 60% av väljarrösterna på ett parti som inte styrde landet.

En annan sak som jag undrar över är statsskulden. Den var ju väldigt omtalad under 1990-talet och ibland hörde man om hur mycket det var om man delade det på antalet svenskar. Det talades även om att vi aldrig skulle hinna betala av den under överskådlig framtid. Sedan blev det tyst.
Tydligen har den minskat en hel del de senaste åren....visserligen inte så att den lär vara borta inom kort men det är i af ett steg i rätt riktning. Men om det hör man sällan något.

Jag känner mig frustrerad!!!

Det finns två ställen som jag har fått tips att höra av mig till där det råder brist på personal.
Frustrationen ligger i att jag inte fixar att ringa något av dem. Ett av dem har jag ringt till vid några tillfällen men de har antingen inte svarat, den jag söker har inte varit inne eller så har jag lagt på innan någon hunnit svara.
Det blir inte mindre frustrerande att knappt någon som inte själv lider av social fobi fattar hur det är.
För en vanlig människa är det här bara en bagatell men för mig är det ungefär som att gå fram och ragga på en attraktiv tjej eller hoppa bungyjump.

Social fobi och panikångest klassas ibland som en extrem form av blyghet. Men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Vore det så att jag vore konstant blyg hade folk haft lite större förståelse.
Det är snarare så att problemen uppstår i ovana situationer där jag ställs inför en aktoritet. Framför allt när det handlar om en ensidig kommunikation.
Lustigt nog har jag aldrig varit speciellt nervös på en arbetsintervjuv utan där sitter man istället och småpratar lite vilket passar mig rätt bra.

Där har jag lite mer kontroll över situationen.

Social fobi handlar till stor del om att folk har förutsagda meningar om den drabbade. Därför är jag angelägen om att ge ett så bra intryck som möjligt....vilket tyvärr ofta slutar med att det inte blir något alls.
Vem vill anställa någon som det låter som om den håller på att skita ner sig i telefon?

Personligen är jag övertygad om att om arbetsförmedlingen hade skickat mig på en KBT-behandling och gärna på en arbitsgivarträff så hade jag haft jobb idag. Mitt problem ligger ju inte i bristen på erfarenhet eller liknande.

I samma veva som grung och techno hade sin storhetstid började även Black Metal skörda framgångar genom en våg av norska band.
Genren startade några år tidigare men det var i början av 90-talet som det på allvar blev klart att det rörde sig om en helt egen stil.

Kända band var Mayhem, Darkthrone, Burzum och Emperor från Norge samt Marduk och Dark Funeral från Sverige.
Musiken var hård, snabb men framför allt ond och destruktiv.
Texterna handlade i de flesta fall om djävulen och ondska även om de norska banden gärna petade in lite snö och fjäll emellanåt.

Som de flesta genrers så var ju musiken i behov av att utvecklas för att inte stagnera och dö ut.
Två band som breddade musiken var Dimmu Borgir och Cradle of Filth som nådde ut till en helt ny publik. Detta var naturligtvis trevligt för banden som plötsligt kunde leva på musiken men samtidigt slipades spetsen bort och den nya publiken hade inte så mycket mer med den ganmla än att båda föredrog svarta kläder.

Sedan gick det snabbt utför. Cradle of Filth körde på stämningsfylld filmmusik till den milda grad att de snart stod med fötterna utanför genren. Dimmu Borgir blev pompösare och hyrde in hela orkestrar.
Snart började även den nya publiken skapa musik som var så eländig att man kunde gråta föär mindre. Det var nakna vampyrtjejer, löjligt utstuderade scenkläder, tjejsång, skum corpsepaint, plastiga syntar, industriella inslag, photoshopade logos, slätstrukta produktioner m.m Saker som kanske var skrämmande och tuffa för en 10 åring som aldrig hört annat än det som spelas på P3.
Inte blev det bättre att Black Metal blev en av Norges största exportvaror efter fisk och olja. Black-band fick grammisar och dubbeluppslag i dagstidningarna och snart visste alla vilka Dimmu Borgir och Kovenant var.

Hade det gått att köpa aktier inom genren så var det hög tid att sälja runt år 2000 för vilken idiot som helst kunde ju se att detta snart skulle börja braka ihop.

Men så hände det något oväntat.

Black Metal hade ju framför allt varit något som praktiserats i Norden. De gångerna under 90-talet som andra länder la sig i blev det allt för ofta bara en pinsam parodi av det hela.
Nu hade dock de nya utövarna börjat utforska genren i rätt ände och hade fokuset inställt på mer avskalad Black Metal som Darkthrone och Burzum.
Det hade även börjat utvecklas en ny sorts Black Metal som lämnat det uttjatade temat om att Satan är tuffare än Gud utan hade texter om mer konkret ondska som var lättare att relatera till.
Ett av de viktigare banden är svenska Shining som brukar klassas som misantropic/suicidal BM i och med att texterna handlar om depressioner och självmord.
Ett annat svenskt band som växer snabbt är Watain som spelar gammal hederlig old school. Plastiga produktioner verkar ha lämnats kvar i förra årtusendet.

I den nyare vågen börjar även ett land som Frankrike vara med och leka. Landet som i vanliga fall knappast är känt för att vara någon större metalexportör spottar ur sig tekniska och misantropiska band som Deathspell Omega, Blut Aus Nord, Glorior Belli m.m som ligger ljusår från t ex Kovenant (bilden).

Min syster från norra Värmland är på besök i fem veckor.
Mitt ansvar som storebror blir att under den här tiden rädda henne från det musikaliska pissutbudet som finns där borta.
Det räcker antagligen att jag nämner att man kan se 15 åriga killar med rock a billy-frillor och ståbasar och att det anses vara tufft att gilla band som Lasse Stefanz för att folk ska förstå allvaret i det hela (det hör även till saken att jag redan har en förtappad syster).

Naturligtvis vill jag introducera henne för så mycket inom den hårdare skolan som finns men tiden är knapp och i ärlighetens namn är sådan musik inget som man brukar falla pladask för vid första lyssningen.

jag är inte helt säker på hur jag ska lyckas med att hinna med så mycket på så kort tid som möjligt. Hon liksom jag tilltalas av lite hårdare musik (vilket känns som en förutsättning) men det tog över 5 år innan jag själv lämnade AC/DC och Guns N Roses för extrem metal.
Men jag tror att lär man sig hur man ska lyssna på musiken så kan det nog fungera. För de flesta uppfattas extremare musik som en sörja där man inte riktigt kan hålla isär ljuden.
Genom att låta syrran spela lite enklare saker på gitarr så kommer hon antagligen kunna identifiera gitarrer och melodier vilket är a och o när man lyssnar på tyngre musik.

Musiken kommer även till en början att vara inriktat på lite snällare saker inom den extrema skolan där det finns tydliga melodier och liknande.
När hennes öron har härdats kan hon fortsätta på egen hand.
Naturligtvis har jag ingen aning om vad resultatet blir. Hon kanske bara tycker jag är jobbig och inte alls fastnar för musiken.
Men hon kommer garanterat inte tycka att Lasse Stefanz är tuffa när hon kommer hem igen.

Om några timmar är det exakt två veckor sedan jag bestämde mig för att sluta röka samt äta socker. Målet är att fixa det i 100 dagar. Sedan får vi se vad som händer. Preliminärt tänker jag lägga i ännu en växel men det får vi se.

Första veckan var frustrerande och det kändes som om jag konstant glömt något och jag kunde inte koncentrera mig.
Den senaste veckan har jag inte känt några direkta fysiska symptom.
Däremot en del psykiska.

Plötsligt inser jag att jag sitter och självömkar mig själv. Inget fungerar, allt är meningslöst och framtiden är ett helvete. Detta kombinerat med att min hjärna börjar plocka fram en del skit som jag velat lägga bakom mig från min ungdom och liknande.

Men bitarna föll på plats när en kollega nämnde att han känner folk som hamnat i sockerdepressioner.
Perfekt! Då vet jag att detta lär gå över snart (redan idag mår jag ju bättre 'än för några dagar sedan).
Nu handlar det bara att le och hålla käften tills det här är över.

Blev förresten utmanad på allvar i måndags.
En ny kille började på jobbet och erbjöd mig en ciggarett. Jag tackade nej, men tänkte ändå vara så vänlig att visa honom vart man kan röka.
Återigen frågar han om jag vill ha.
Senare plockar han fram ett paket rakt under näsan på mig...och min lömska fortfarande ovakna hjärna (eller djävulen på ena axeln) tycker att det bara är en liten parantes somk inte påverkar min sluta-röka plan nämnvärt.
Men den mer rationella delen av hjärnan (eller ängeln på den andra axeln) ropar att jag kommer att sabba 10 dagars arbete och kommer att må ännu sämre om jag inte håller mig konsekvent.
Och nog för att en cigg, en påse lakrits, en chipspåse m.m hade varit riktigt gott just nu men det känns inte värt det.

Ibland undrar jag om den enda tillåtna västerländska musikstilen som tillåts komma in i segregerade områden är hiphop.
Tänk om det är så illa att 100 000 tals människor i Sverige inte känner till vettig musik.
Visst är det jag som generalliserar och det finns säkert en och annan som inte passar in i min beskrivning men hur många invandrare hör man diskutera Thåströms senaste platta eller vilket album med Slayer som är bäst?

Vid ett par tillfällen har jag varit på metal-festivaler med bara hårdrockare.
Men mig veterligen har jag inte sett en enda invandrare så här långt (bortsett från lite tyskar och liknande som är på tillfälligt besök).
Ibland pratas det om att det är få tjejer inom metal...men uppskattningsvis 20-30% av de 1600 hårdrockarna jagt såg på Muskelrock i år var tjejer...men som sagt inte en enda invandrare.

Som jag ser det så finns det bara en massa fördelar om fler invandrare börjar gilla tyngre musik. Få hårdrockare är avvisande till folk som har ett seriöst intresse och det är ju inte så vansinnigt noga med om man inte kan språket till 100%. Har man bara fått de andra att fatta att man själv gillar Slayers "Season in the abyss" så har man redan visat att man är en sympatisk person.

Problemen i de mer segregerade områdena borde dessutom kunna miskas när aggresioner utövas under kontrollerade former (lyssnar man hela dagarna på skrikande sångare och musik som går i över 200 BPM så blir man snart lugn som en filbunke).

Är man dessutom intresserad av att spela musik själv är det perfekt.
Ribban går att ställa precis vart man känner för det...inom metal finns utmaningar på alla möjliga nivåer.
Inom den där svarta skitmusiken i förorterna är ju hiphop under ens värdighet om man kan ta fler än tre ackord på ett instrument och soul fungerar bara om man är riktigt säker på att sjunga....samt bög.

Jag tror jag har hittat på en ny dans.
Man går ihop ett par polare....sträcker ut armarna och dansar runt. Emellanåt knäpper man händerna och talar i tungor.
Rätt som det är går någon runt och vidrör de andras pannor medan de andra faller ihop.  Det blir extrapoäng om de fallna kan stimulera ett epileptiskt anfall.
Under hela dansen ska man ha ett rejält lyckligt flin i ansiktet titta skamligt lyckligt upp mot himlen.

Hur ser man på någon om den är glad och trevlig?
Ett sätt är ju att se om människan i fråga ler. I alla fall i teorin.
Men allvarligt talat ser Mat-Tina glad ut på denna bilden?
Munnen lär ler men resten av ansiktet är inte riktigt med på noterna.
Det gör att hon ser ut att vara allt annat än glad och trevlig här.
För att få en bra bild av vart vi har en annan människa är vi tvungna att lägga ihop flera intryck till en hel bild och först då kan vi kanske vågra dra en slutsats.

För en del människor är inte detta någon självklarhet utan de får många gånger förlita sig på några få tecken vilket vilket gör att de kan få det svårt att ta sig in i ett sociala miljöer. Inte blir det bättre av att de samtidigt har svårt att hålla koll på sina egna signaler.

Igår såg jag "I rymden finns inga känslor" som handlar om Simon som lider av aspergers.
Visserligen är en del av hans sidor rejält överdrivna för att vara högfunktionell autism och förmodligen är han även ett hopkok av flera personer, men överlag ligger det en hel del i filmen.

Bland annat belyser man de sociala svårigheterna då människor ofta handlar ologiskt och motsägelsefullt vilket är jobbigt för någon som vill ha svart på vitt och ordning och reda.
Detta gör att många aspergare lägger ner en stor del av sin energi inom något mer begripligt område än hur människor fungerar (i Simons fall är hans intresse rymden).

Det som även det kan bli ett problem är att aspergare gärna väljer sina egna vägar samtidigt som de liksom de flesta andra har principer. Resultatet blir lätt principer ingen annan än de själva tycker är logiska.
Det som förekommer i filmen är att saker och ting ska flyta på i ett strikt mönster med fasta rutiner. Visserligen är den extremt strukturerade vardagen i Simons liv något som snarare hör hemma hos lågbegåvade autister än hos vanliga aspergare även om vissa drag finns med i hela autismspektrat.
Orsaken är delvis att aspergare kan ha svårt med tidsbegrepp och veta när/var/hur de ska börja med något.
Annars är ju Simons mest utmärkande princip att ingen får röra honom.

En annan intressant sida som även gett namn åt filmen är att det kan finnas svårigheter att förstå sig på abstrakt tänkande.
Känslor är ju allt annat än något konkret och lätta att beskriva.
Dock får man nog vara lite försiktig för att påstå att aspergare skulle vara mer känslolösa än andra då de framför allt har svårt för att uttrycka vad de känner.