Plötsligt inser jag att var och varannan som jag känner kör med den populära dieten Low Carb High Fat. Vad som är ännu värre är att en del inte drar sig för att försöka pracka på mig det också.

"Jo men det är skitbra...man tappar en massa vikt!!!"

Jag säger inte emot...man kan säkert tappa en del vikt men då lär man ha fyra saker klara för sig.

1. Alla dieter fungerar om man är konsekvent.
2. Dieter är meningen att fungera temporärt och svåra att hålla på med en längre tid.
3. Dieter tar sällan hänsyn till välmående och långvariga resultat.
4. Det finns inga mirakler.

I det stora hela är det inget annat än mattematik. man måste göra sig av med mer kalorier än man får i sig.
Att lågkolhydratsdieter kan ge resultat beror ofta på att det är svårt att föräta sig på saker som inte innehåller kolhydrater som t ex tonfisk, kyckling m.m
Onödiga kaloribomber är nästan alltid en kombination av både fett och kolhydrater.

Kolhydrater målas upp som något som bara ställer till med elände och en del menar att vi är inte skapta för att äta någon större mängd kolhydrater med hänvisning till grottmänniskornas kost.
Egentligen så kan jag skriva en hel artikel om bara kolhydraternas funktioner men för att inte bli långrandig nöjer jag mig att konstatera att de har en mängd olika funktioner och att risken för att bli matt och seg är stor om man hoppar över dem.

Mirakel existerar inte inom nutriotion. Snabba viktnedgångar är i första hand vätska. Någon som kroppen snabbt kommer att kompensera om dieten avbryts. På sikt är det knappast troligt att förlora mer än kanske ett halvkilo i veckan vilket naturligtvis kan låta lite för de som har ett tiotal kg att gå ner.
Samtidigt så kan man fråga sig om man vill ha temporärda resultat eller om man tänker på lång sikt.

Ska jag rekommendera något blir det att äta normalt men att undvika saker som man vet är onödigt...i alla fall på vardagarna.
Äter man på regelbundna tider med sammansatta normalastora måltider och RÖR på sig kommer resultaten efter ett tag.

Jag äger bara en enda ljudbok och det är Herman Lindqvists bok om Napoleon.
Det som slog mig var att den påverkade mig på ett litet oväntat sätt. Efter att ha läst om hur den fattige korsianske Napoleon Bonaparte lyckas bli en av världshistoriens mäktigaste människor så blir jag fylld med energi.
Visserligen kanske inte till den milda grad att jag vill lägga halva Europa under mig men i af så att jag känner att om han kan komma så långt så borde jag kunna åstakomma något i mitt liv.

Men det är ju så folk fungerar. Man påverkas ju av de personer man har runt sig.
Ser och hör man drivna människor som lyckas ökar naturligtvis chansen att man själv lyckas.

Just därför är jag emot arbetsmarknadspolitiska åtgärder där jag tvingas fördriva dagarna med andra i samma situation. Tanken är att man ska stötta och hjälpa varandra och även om det ligger en viss tröst i att veta att man inte är ensam så kommer man inte så mycket längre.

Ok...nu vet jag att andra också har det eländigt....så vadå!?

Det räcker gott och väl att ha varit arbetslös under en längre tid för att saker och ting ska bli jobbigt. Att sedan behöva sitta med folk som muttrar om korkade politiker, gnäller på bemanningsföretag m.m hjälper ju inte mig.
Jag skiter väl i vad folk skyller sin situation på...jag vill ha ett jobb!!!

Riktigt ironiskt blir det ju när det visar sig att en del av de som ger tips om hur man får jobb själva är arbetslösa. Vore det inte bättre att träffa folk som vet vad de pratar om istället?
Gärna folk som har framgångshistorier att bjuda på som kan bidra med ljus för oss andra som känner oss som samhällets misslyckade parasiter.

Nu har jag gjort lite ändringar i bloggen.
Den bruna bakgrunden gav en skön jordnära stämning (hoppas jag i af) men det blev dessvärre för jobbigt att läsa.
I ärlighetens namn är jag inte helt nöjd med det här heller men det lär väl bli fler ändringar framöver.

Den senaste veckan har jag haft förståelse för tjejer med PMS och hade jag inte upplevt det här tidigare hade jag nog trott att jag är på väg att bli depprimerad.
Motivationen har varit mycket låg, irritationen desto högre och plötsligt känner jag till min fasa att jag sitter och självömkar mig själv.
Mer patetiskt än så här lär det ju knappast bli...men nu har jag i alla fall klarat av att hålla begären på avstånd i en vecka.

Inte ett gram socker har passerat mina läppar trots att min flickvän har haft godis hemma varenda dag. Inte ett enda bloss har besudlat mina lungor trots att några av de mer sympatiska människorna på arbetsplatsen bara är tillgängliga vid rökrutan.

Nu gäller det att fortsätta på samma kurs. Har dessutom börjat promenera någon timma om dan efter jobbet. Kroppen lär väl inse att den inte håller på att dör och jag hoppas att dens reaktion till stor del beror på att den tvingas ta av sina reserver. För naturligtvis ligger det en del fåfänga i det här utöver att testa mina gränser.

Genre: Black Metal
Nationallitet: Frankrike
Utgivningsår: 2011
Bolag: Debemur Morti Productions
Hemsida: www.blutausnord.com

När man inte längre trodde att det gick att det var möjligt att göra så mycket mer med Black Metal genren så kommer det plötsligt en rad franska band med Deathspell Omega i spetsen och blandar ondska, atmosfär och teknik i ett.

Ska jag vara helt ärlig så har Deathspell Omega en tendens att bli för mycket. Ok grabbarna kan verkligen lira men jazzflummet blir lite väl jazzigt och de snabbare partierna hade kanske mått bättre av att hålla sig tillbaka emellanåt.
Där passar Blut Aus Nord som handen i handsken då de känns lite som en lightversion som inte bryr sig om att försöka bevisa något utan koncentrerar sig på att göra bra musik.

777 Sect(s) är inget undantag. Det som jag lägger märke till är att sången verkar ha tonats ner ännu mer den här gången. Den har visserligen aldrig legat i fokus utan har varit en skrikviskande stämningshöjare.
Som vanligt spelar och plockar gitarrerna på alla möjliga konstiga sätt och trummornaförsöker hänga på. Lite syntar ordnar lite körer varstans och antagligen finns det även en bas någonstans som antagligen följer baskaggen eller har hamnat i onåd hos producenten.
Gitarrerna låter fuzziga och trummorna låter iblandså välputsade och triggade att jag inte vågar utesluta om de använder trummaskin.

Tempot varierar men verkar mest ligga på en medelväg. Låtarna har ibland så pass mycket variation att det är svårt att sätta fingret på vart den ena låten slutar och den andra börjar. Överlag är det här en rätt skaplig platta.
Det är inte det bästa jag hört med Blut aus Nord men inget de behöver skämmas över heller. Personligen gillar jag de lite lugnare låtarna som Epitome-02 och Epitome-06 bäst.

Som vanligt sitter jag och plockar på mig nödvändiga saker innan jag ska med till jobbet. Busskort, Visa-kort, MP4 + hörlurar, USB-kabel, USB-minne, pennor, busstidtabell, nycklar, mobiltelefon m.m för att konstatera att det är för varmt för att det ska gå att kunna ha skinnjackan på mig.
Plötsligt minskar utrymmet för mina prylar och jag fyller istället min luvtröjas fladdriga fickor och hoppas att det mesta kommer att hålla sig där tills jag kommer hem igen.

Men vore det inte mer praktiskt om jag kunde skita i jackor och tröjor och istället ha en massa fickor på byxorna?
Eftersom jag alltid varit lite svag för militära föremål funderar jag starkt på att införskaffa ett par militärbrallor framöver.
Förmodligen är de även lite mer hållbara än merparten av mina brallor.

Rätt som det är så kopplas jag ihop med något specifikt intresse.
En mailkamrat påstår att jag är inne på styrketräning i sin beskrivning av mig. En annan påstår att jag gillar vikingar, någon musik. Min blivande svärfar brukar ge mig historiska böcker i julklapp. Gamla klasskamrater påstår att jag gillar konst och vapen. Någon sa att jag bara har sex och våld i skallen.
Flickvännen har sagt att jag gillar politik.

Men vem har egentligen rätt?

Svaret är att det ligger något i det de flesta säger.

Under åren har jag träffat på folk som har väldigt specifika intressen och i ärlighetens namn brukar det inte vara något vidare att umgås för mycket med en sådan. Värst är det ju om intresset ligger utanför det som jag orkar bry mig om.
Detta kombinerat med att jag snabbt tröttnar på det mesta har gjort att jag prioriterat bredd. Det är mycket praktiskt då det blir lättare att prata med fler människor. Eftersom jag brukar försöka finna gemensamma nämnare med de jag träffar så diskuterar vi naturligtvis sådant vi båda gillar.

För ett tag sedan kollade jag upp libris-koden på de böcker som jag lånat det senaste året och då blev det lättare att få en överblick över det jag gillar. Egentligen har jag inte tänkt så mycket på vad det är för saker jag faller för utan jag kör mest på känsla och i viss mån även lathet.

De saker som jag enligt libris SAB-system gillar är:

* Religion - mest inom asatron, islam, gnocism samt kristendomens historia
* Filosofi och psykologi - mest inom kommunikation, beteende och könspsykologi
* Uppfostran och undervisning - studietekniker och snabbläsning
* Språkvetenskap - svordomar
* Skönlitteratur - skräck
* Konst, musik, teater, film, foto - teckning
* Historia - vikingatiden, nazisternas ockulta historia, kurdernas historia m.m
* Biografi med genealogi - seriemördare
* Etnografi, socialantropolgi och etnologi - folktro, häxkonst, prostution
* Samhälls- och rättsvetenskap - jämlikhet, narkotika, arbetsmarknad m.m

* Teknik, industri och kommunikationer - operativsystem (Linux)
* Ekonomi och näringsväsen - privatekonomi, aktier och ökad effektivitet
* Idrott, lek och spel - pilates
* Medicin - kognitiv beteendeterapi, neuroser, dietik, sexologi, psykiatri

Sedan finns det ju även intressen som är trevligare att uppleva än att läsa om som t ex att festa, umgås med folk, titta på film, resa, spela musik, styrketräna osv.
Det ligger även en del vilande som t ex runologi och det mesta som rör sig om olika livsåskådningar, vetenskap, ockultism m.m Egentligen är jag intresserad av det mesta med undantag för sport, trädgårdar, mode och motorer.

Ibland verkar folk prata om alkohol som om det vore någon form av religion.
Men den bittra sanningen för min del är att alkohol inte påverkar mig i någon större utsträckning. Den kan förstärka festintrycket men kan i sig själv inte bidra med så mycket.

Däremot fångas jag lätt av stämningen.
De som kan hålla igång fester och/eller diskutera intressanta saker gör att det över huvud taget är värt att komma till festen.
Är det istället snobbar och tråkmånsar känns det onödigt att slänga ut pengar på dyr alkohol.

En sak som slog mig först på senare år är att festivaldrickandet är det som passar mig bäst.
Det känns i alla fall bättre än att dricka under några få timmar innan man går ut.
Det sistnämnda gör att jag får stå mellan två val. Antingen slänger jag i mig det jag har så snabbt som möjligt, eller så tar jag det lugnare.
Tar jag det lugnt får jag ingen effekt och slänger jag i mig så fort som möjligt ökar risken för att drabbas av illamående.
Med en uppväxt i en kommun som blivit utsedd till Sveriges värsta suparkommun några år i rad (enligt obekräftade källor) går det ju inte att pilla på en halvtom flaska. Man öppnar första ölen innan man hinner slå sig ner i soffan och sedan tömmer man den medan den fortfarande är kall. När den är slut öppnar man en ny osv.

Detta fungerar inte riktigt lika bra när man maraton-festar. Hade ingen påpekat det där för mig och en polare när vi åkte finlandsfärjan för några år sedan hade vi antagligen riskerat att missa det mesta.
Detta visade sig vara ett helt nytt sätt att festa på och det passade mig perfekt.
Vissa verkar kunna komma in i en partystämning rätt snabbt men för egen del är jag extremt seg. Efter ca ett dygn börjar jag komma in i det där trevliga stadiet där man känner att hämningarna börjar släppa och man vill ha lite fart runt sig.
Det kan ju också vara så att jag har en sadistisk sida som får energi från andras bakfylla men oavsett vilket har jag konstaterat sedan dess att de fester som jag varit på nästan alltid är för korta.
Därför borde festivaler vara det ultimata för mig.