När jag gick i gymnasiet gick det upp för morsan att jag inte var asocial utan att jag inte KUNDE umgås med folk.
Då hade jag levat med panikångest/social fobi sedan jag var 10-11 år utan att någon hade förstått att det var något som var fel.
De hade istället irriterat sig på att jag alltid höll mig hemma och farsan brukade kalla mig för "erimiten".

Detta är ett av de största problemen med att ha panikångest, få ser det eller förstår problemet.
Inte för att folk skulle sakna empatisk förmåga utan snarare det att de har svårt att relatera till egna erfarenheter eller förstå vart själva problemet ligger.
Att saker kan vara svåra går i regel att acceptera men knappast att de tar över hela tillvaron.

Även flickvänner kan ha svårt att förstå problemet.
Ett ex skällde ut mig efter ett tag och tyckte jag var patetisk som gnällde över något som hon betraktade som ett lyxproblem.
Andra tycker att jag bara är lat  som inte vågar ta risker och anstränga mig och att de skäms över att jag p g a detta går runt och är arbetslös.

Det som folk tror är mina egentliga problem är snarare toppar.
Varenda gång jag träffar folk är det jobbigt. Jag kan knappt gå i ett bibliotek eller i en affär utan att bli genomsvettig. Att sätta mig och åka in till mitt jobb/aktivitet tar en hel del på krafterna det också.
Sedan går det naturligtvis i vågar och ibland klarar jag mer än andra dagar men jag konfronterar mina problem varenda dag.
Så därför är det extra jobbigt att höra att jag är lat och inte anstränger mig.
Vore det så enkelt att topparna var den enda problematiken som jag måste konfronteras med vore det lättare för då hade jag ju bara behövt lägga min energi just där.

Ibland kommer dock en del tankar om att det kanske ligger lite i vad andra säger.
Kanske är jag bara lat och rädd för att utmana mina problem.
Men innerst inne vet jag ju att om jag hade fixat det så hade jag ju gjort det.
Det är ju inte på grund av lathet som jag frivilligt går runt och är arbetslös och tvingas leva på bidrag, och inte har råd att träffa familjen eller gå ut.
Detta har även gjort att jag starkt funderat på att gå på KBT-terapi framöver.
Antingen så klarar jag av situationen eller så får jag konstatera att jag inte klarar det utan hjälp.

Dave Mustaine & James Hetfield, Metallica
 
Dave Mustaine är den man som i metal-kretsar är känd som Megadets hetsige frontman som utan minsta tvekan skulle lämna allt han byggt upp genom åren för att åter få en plats i Metallica.
Att han inte varit med på ett enda studioalbum, att de inblandade var runt 20 och idag är medelålders eller att han har sålt 20-30 miljoner plattor i ett eget band och skaffat sig massvis av fans spelar ingen roll.
Hela hans jkarriär har varit en enda lång strävan om att klå Metallica för att de sparkade honom en gång i tiden.

Visserligen går det att ha viss förståelse om man bara ser på händelsen i själv.
Mustaine såg bandet som sin familj och menar att även om det det var befogat att kicka honom så skedde det oschysst utan några varningar.
Bandet fick sedan snabbt en karriär med en ersättare som alla med normal hörsel lätt kan konstatera var betydligt sämre än Mustaine.
Dessutom skrev Mustaine en del av materialet på de första fullängdarna (enligt eget utsago ska det röra sig om betydligt mer).
Men som sagt...det var ett tag sedan och han har om inte annat skapat ett framgångsrikt band.

Men så en vacker dag hände det som ingen trodde skulle ske.
Mustaine förlåter (som god nyfrälst kristen) sina gamla bandkamrater och följer med dem i Big Four-spektaklet.
Här känns det ju som om sagan skulle kunna sluta lyckligt....och det kanske den har gjort.
Dock sägs det (och jag vill betona att jag inte har belägg för det) att Mustaine inte bara kom bra överens med sina två återstående bandkollegor utan att han dessutom vill starta ett band med dem och Megadeths basist.

Visst det KAN ju röra sig om en kul grej men för de som känner till historien lutar det mer åt att Mustaine vill fortsätta där han slutade en gång i tiden.
Det är bara det att det inte är 1983 längre.