När jag gick i gymnasiet gick det upp för morsan att jag inte var asocial utan att jag inte KUNDE umgås med folk.
Då hade jag levat med panikångest/social fobi sedan jag var 10-11 år utan att någon hade förstått att det var något som var fel.
De hade istället irriterat sig på att jag alltid höll mig hemma och farsan brukade kalla mig för "erimiten".

Detta är ett av de största problemen med att ha panikångest, få ser det eller förstår problemet.
Inte för att folk skulle sakna empatisk förmåga utan snarare det att de har svårt att relatera till egna erfarenheter eller förstå vart själva problemet ligger.
Att saker kan vara svåra går i regel att acceptera men knappast att de tar över hela tillvaron.

Även flickvänner kan ha svårt att förstå problemet.
Ett ex skällde ut mig efter ett tag och tyckte jag var patetisk som gnällde över något som hon betraktade som ett lyxproblem.
Andra tycker att jag bara är lat  som inte vågar ta risker och anstränga mig och att de skäms över att jag p g a detta går runt och är arbetslös.

Det som folk tror är mina egentliga problem är snarare toppar.
Varenda gång jag träffar folk är det jobbigt. Jag kan knappt gå i ett bibliotek eller i en affär utan att bli genomsvettig. Att sätta mig och åka in till mitt jobb/aktivitet tar en hel del på krafterna det också.
Sedan går det naturligtvis i vågar och ibland klarar jag mer än andra dagar men jag konfronterar mina problem varenda dag.
Så därför är det extra jobbigt att höra att jag är lat och inte anstränger mig.
Vore det så enkelt att topparna var den enda problematiken som jag måste konfronteras med vore det lättare för då hade jag ju bara behövt lägga min energi just där.

Ibland kommer dock en del tankar om att det kanske ligger lite i vad andra säger.
Kanske är jag bara lat och rädd för att utmana mina problem.
Men innerst inne vet jag ju att om jag hade fixat det så hade jag ju gjort det.
Det är ju inte på grund av lathet som jag frivilligt går runt och är arbetslös och tvingas leva på bidrag, och inte har råd att träffa familjen eller gå ut.
Detta har även gjort att jag starkt funderat på att gå på KBT-terapi framöver.
Antingen så klarar jag av situationen eller så får jag konstatera att jag inte klarar det utan hjälp.

Dave Mustaine & James Hetfield, Metallica
 
Dave Mustaine är den man som i metal-kretsar är känd som Megadets hetsige frontman som utan minsta tvekan skulle lämna allt han byggt upp genom åren för att åter få en plats i Metallica.
Att han inte varit med på ett enda studioalbum, att de inblandade var runt 20 och idag är medelålders eller att han har sålt 20-30 miljoner plattor i ett eget band och skaffat sig massvis av fans spelar ingen roll.
Hela hans jkarriär har varit en enda lång strävan om att klå Metallica för att de sparkade honom en gång i tiden.

Visserligen går det att ha viss förståelse om man bara ser på händelsen i själv.
Mustaine såg bandet som sin familj och menar att även om det det var befogat att kicka honom så skedde det oschysst utan några varningar.
Bandet fick sedan snabbt en karriär med en ersättare som alla med normal hörsel lätt kan konstatera var betydligt sämre än Mustaine.
Dessutom skrev Mustaine en del av materialet på de första fullängdarna (enligt eget utsago ska det röra sig om betydligt mer).
Men som sagt...det var ett tag sedan och han har om inte annat skapat ett framgångsrikt band.

Men så en vacker dag hände det som ingen trodde skulle ske.
Mustaine förlåter (som god nyfrälst kristen) sina gamla bandkamrater och följer med dem i Big Four-spektaklet.
Här känns det ju som om sagan skulle kunna sluta lyckligt....och det kanske den har gjort.
Dock sägs det (och jag vill betona att jag inte har belägg för det) att Mustaine inte bara kom bra överens med sina två återstående bandkollegor utan att han dessutom vill starta ett band med dem och Megadeths basist.

Visst det KAN ju röra sig om en kul grej men för de som känner till historien lutar det mer åt att Mustaine vill fortsätta där han slutade en gång i tiden.
Det är bara det att det inte är 1983 längre.

 
Ahmad Ahmad, ett av få manliga svenska BB proffs

Kroppsbyggning har länge betraktas som något rätt suspekt.
Människor som stoppar i sig en massa skumma preperat och bygger muskler för att kompensera något annat, i regel ett bristande intellekt.

Visserligen finns det i praktiken rätt få saker som pekar på det där.
Tar man t ex Terminator-Arnold så är det utan tvekan att han har en del innanför pannbenet. Men hur smarta roller brukade han få?
Ta t ex Conan. I orginalet är det en slipad krigare som inte är dummare än att han både livnär sig som tjuv, pirat, äventyrare, härförare, general och slutligen kung.
Alltså en aning smartare än den neandertalare som utmålas i filmen (eller ännu värre i den pinsamma TV-serien).

Under 2000-talet verkar folk ha drabbats av någon sundhets ryck.
Visserligen rejält uppblandat med kvällstidningars psedovetenskapliga artiklar om vad som är nyttigt/onyttigt men ändå.
Numera är det allt annat än bara muskulösa män som skriker i bänkpressen som knallar runt i landets gym utan nu kan man träffa både bimbos, sin mamma och mormor och övrigt folk.

För den som verkligen vill ta tag i sitt liv och skaffa sig hälsosamma vanor skulle jag varmt rekomendera att man tar en närmare titt i kroppsbyggarkretsar oavsett syftet med träningen.
Det mesta som du hör talas om inom kost och träning är i regel gammalt inom dessa kretsar när de når ut till medierna.
I regel ligger man även decenier före vetenskapens "bevis" genom att fokus alltid legat på RESULTAT och ERFARENHET.

Några exempel är att vill man gå ner i vikt men bibehålla muskelmassa så drar man i första hand ner på kolhydrater (idag låter det självklart men för bara 15 år sedan skulle man banta med pasta och liknande enligt kvällstidningar).

Idag är det även allmänt accepterat att man faktiskt BRÄNNER FETT genom att bygga muskler, tidigare ansågs det vara bortkastad tid.

Intensiv träning ger en hel del positiva resultat som bland annat är bra för äldre. Enda sättet att vara garderad mot benskörhet är att härda benstommen.
Tidigare avråddes äldre från att ta i.

Man blir snyggare av att träna hårt.
Med snygg menar jag inte nödvändigtvis stor och muskulös utan den mer allmänna betydelsen. Kroppen blir fastare, man får bättre hållning, det är lättare att hålla överskottsfett borta m.m
Idag är det många kändisar som börjat satsa på hård träning istället för att fjolla runt med flugvikter eller evighetslånga promenader och liknande.
Jag har förresten haft en teori om att ett mer vältränat ideal kommer att slå igenom även bland tjejer i ett antal år nu och än så finns det inget som fått mig att behöva ta tillbaka det. Bara det att nu står det rakt ut hur man får sådana muskulösa armar som den eller den kändis-tjejen osv.

Ok! Detta låter kanske rätt troligt men vart finner man då info om vad som händer i byggar-kretsar?

Det givna svaret blir ju tidningen BODY som är helt inriktat på kroppsbyggning. En mer allomfattande tidning är annars Fitness som påminner mer om vanliga träningstidningar som Iform, Må Bra osv med den lilla skillnaden att den inte är så mycket för substanslösa trender utan föredrar resultat (i af var det så för ett par år sedan, men jag antar att de fortfarande kör den linjen).
Tidningar som bör tas med en rejäl nypa salt är kvällstidningar och deras bilagor. De är mest intresserade av trendiga dieter och liknande för de som vill ha snabba resultat men skiter för övrigt i välmående eller hur bestående resultaten är.

Samtidigt som folks intresse för träning ökar så verkar antalet ansökningar till kroppsbyggnings-tävlingar stå på ungefär samma nivå som tidigare.
Kanske lossnar det snart?

När jag var yngre fanns det en tjej som verkade vara ute efter att locka ur mig min inre bög. Hon lyckades dock aldrig med detta.
Däremot fick hon en ersättare efter ett tag som var svårare att bli av med då hon var min flickvän.
Hon försökte pracka på mig ett fjolligare image och frågade ofta om jag inte fantiserade om andra killar. Efter att ha dementerat alla dumheter från henne så vände det hela, då var jag plötsligt homofob istället.

I själva verket är jag vare sig bög eller homofob utan ser mig som rätt öppen för vad andra pysslar samtidigt som jag är säker i min heterosexuella läggning.
Faktum var att jag umgiks ju med en kille som var öppet homosexuell även om hon inte verkade ha någon större koll på det.
Till slut började hon inse detta och lugnade ner sig med sina påhopp (även om hon fortfarande verkar skumma fantasier).

Istället blev det nästa offret min bror.
Han har så vitt jag vet alltid gillat tjejer men har en del nördiga intressen som kanske inte är så vanliga hos alfa-hanar.
Den mer tveksamma biten satsar hon fullt och fast på och försöker bända upp den och fylla med mer feminina saker...allt i ett försök att få honom att bli bög (jo hon har sagt att hon ska FÅ honom att bli bög).

Så antingen är det något hos tjejer jag inte begriper mig på eller så har jag en tendens att lära känna rätt skumma människor.
Har ju själv aldrig frågat någon tjej om hon inte fantiserat att krypa ner mellan en annan tjes lår eller liknande.

Jag är en fegis!
På nätet brukar jag gömma mig bakom psynonymer för att kunna hålla mina olika roller åt.  Jag vill helt enkelt inte att jag ska konfronteras med saker som jag skrev i en blogg när jag sitter och fikar med kollegor och liknande.

På Facebook har jag däremot gått under mitt riktiga namn då merparten av de som jag känner där är folk som jag även känner i det verkliga livet.
Fast det senaste året har jag gjort ändringar där också efter att det uppdagades att det finns en till som bär samma namn som mig.
Inte för att jag bryr mig om sådana detaljer. Problemet var bara det att plötsligt hade jag en 14 årig flickvän.

Hon hade addat mig vilket jag inte tog någon större notis om. Folk får väl adda mig om de vill så länge de inte förväntar sig något.
Snart började hon skriva och fråga vad jag pysslar med osv varvat med mer personliga kommentarer.
Först tänkte jag att nej nu skiter jag i det här. Vet hon inte vart hon ska ta vägen med sina hormoner så kan hon leta reda på någon annan.
Av egen erfarenhet vet jag att tjejer kan bete sig skumt i den åldern. Vissa blir kära i kändisar, lärare osv så det kändes ju inte helt otroligt att man även kan kära ner sig i äldre människor på Facebook.

Samtidigt kände jag faktiskt lite ansvar över henne.
En förvirrad känslomässigt labil högstadietjej kan ju lätt bli lovligt byte för folk med andra avsikter.
Så jag bestämde mig för att helt enkelt bli så tråkig att hon snart skulle tröttna.
Dessutom nämnde jag ofta min flickvän i förbifarten.
Men hon var envis och jag kände att jag kommer snart få arga samtal från hennes mamma eller nåt som undrar vad jag är för något pervo.

En vacker dag löste sig allt.
Hon hade bara råkat få för sig att jag var en kille som var 16 år som råkar ha samma namn. Visserligen står det tydligt att jag är förlovad, bor på en annan ort plus att jag har en massa bilder och skit som defenitivt borde visa att jag inte är den hon trodde.
Killen i sig tog inte illa upp utan verkade tycka det var komiskt då han addade mig (eventuellt vill han ha lite kolll).

Min första åtgärd efter det där var att jag helt enkelt la in mitt nick i namnet, som jag senare lät ersätta förnamnet.

  Tom Araya, Slayer

Kom precis hem och såg att Slayers senaste fullängdare Christ Illusion ramlat ner i brevinkastet.
Därmed är cirkeln sluten och jag har lyckats skrapa ihop bandets discografi.
Det var egentligen inte planerat att jag skulle samla ihop alla plattorna utan det var snarare som så att Slayer är ett bra band som sällan gör folk besvikna.
Visserligen är en del album svagatre än andra men generellt håller de en hög kvallitet och har till skillnad från några av sina konkurrenter aldrig varit intresserade av en mer kommersiellt gångbart sound.

Det där med ALLA plattor får man ta med en nypa salt.
Jag har bara ETT ex av varje och det rör sig bara om officiella släpp.
Har även skippat singlar och samlingar.
Skulle jag köra på precis ALLT som har Slayers logga på sig hade det blivit ett livsprojekt då de har olika pressar av varje platta samt antagligen en hel del bootlegs.

Men det blev i alla fall:
10 fullängdare
2 Live
1 EP
1 Coveralbum 

 
Valfar från Windir

Någon sa vid ett tillfälle att den tråkigaste punken görs av de som bara lyssnar på punk.
I viss mån hade det där även kunnat passa in inom metal.

Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare men norska Black Metal band brukar ha den fördelen framför svenska band att de vågar ha mer bredd.
Naturligtvis resulterar det ibland i alster som svävar iväg och som kan bli riktigt pinsamt.  De progressiva-, symfoniska-, folk- eller industriinslagen kan sakta men säkert ta över men de kan även resultera i nya intressanta band.

I Sverige tar man det säkra framför det osäkra (ja naturligtvis finns det en del undantag) där man möjligen kan experimentera med att slå ihop olika genrers inom metal. Men fan ta den som skulle komma med någon allt för otippad influens.
Ett exempel som illustrerar detta var den gången Dissection var ute på turne med något norskt band (tror det var Satyricon men är inte säker).
Norrmännen får idén att dra igång lite techno i turnébussen, varpå Dissection hotar med att slänga ut dem.
Dissection är för all del en fusion de också. Ta lite Black Metal, släng in lite döds och krydda med Iron Maiden men exotiska ingridiencer som techno får man leta efter (ledaren Jon Nödtveidt hade dock ett ambinent sidoprojekt där han kunde leka med lite mer udda prylar avskillt från metal).

Några exempel från vårat västra broderland är Burzum som brukar blanda in ambinenta inslag.
Windirs huvudman var en lokalpatriotisk folkmusiker vilket skapade en fusion mellan stilarna.
Emperor har alltid gillat skumma symfoniska inslag.
Elektroniska inslag kan man t o m höra i råa grupper som Carpathian Forest och Mayhem.
Listan kan göras betydligt längre men jag tror poängen framkommer.

Fördelen med de svenka banden är dock att de är mer pålitliga och konsekventa. De är även ofta kvallitetsmedvetna och med bra produktioner.

Så slängde slutligen även Lars Ohly in handduken och går ut med att han inte kommer att kanditera som ny partiledare i Vänsterpartiet.
Detta innebär att snart har samtliga partiledare och språkrör i De Rödgröna bytts ut sedan valet för snart ett år sedan.

Att Ohly ger upp känns inte helt oväntat.
Dagens väljare känns mer pragmatiska än ideologiska och idag är det inte ovanligt att hoppa mellan blocken.
Då är det inte riktigt läge att stå och köra det gamla urtjatade snacket om klasskillnader och förfasandet över att en del tjänar mer pengar än andra.
Detta var ju något som Gudryn Schyman fattade och letade reda på lite nya infallsvinklar och satsade hårt på den socialistiska feminismen.

På senare år verkar folk även ha börjat tänka själva i större utsträckning än innan. Tidigare verkar det ha varit vanligare att slentrianrösta efter partiernas klassiska väljargrupper: "jag är arbetare...därför röstar jag på Arbetarpartiet" osv.
Det känns som det är viktigare att gå efter vad som faktiskt gynnar var och en...speciellt nu när de ideologiska kompaserna går lite hur som helst hos de gamla partierna.

Ytterligare en orsak till att det kan gå dåligt för Vänsterpartiet just nu är att de har svårt att finna näring från något idealland.
De länder som fortfarande är kommunistiska är i regel tämligen fattiga och grå länder med minimal rörlighet och med en hel del elände på sina samveten.
Sovjettunionen föll ihop som en stor grå klump för 20 år sedan och även Kuba börjar kännas som en fängelsö som lever kvar i det förgångna.

Nu tror jag inte att Vänsterpartiet är uträknade.
De kan antagligen bättra på sina siffror med en karasmatisk ledare som känns modern och har ideer som ligger närmare i tiden än 1968.