Nu börjar det likna något i min lilla lya.

Fick (nåja) en splitter ny dator för ungefär två veckor sedan.
Den senaste tiden har jag sprungit som en skållad råtta mellan min och flickvännens lägenhet för att få över alla mina prylar (en portabel hårddisk vore att föredra framför USB-stickor och MP4-spelare).

En av mina chefer hörde att jag saknade ett ljudsystem så jag fick hans gamla.
Förmodligen har det ett par år på nacken och lär antagligen ha kostat en del en gång i tiden. Detta kommer mina grannar antagligen tycka var en urbotat dum gärning då det här kommer att resultera i mer musikskapande framöver.

Tjejen fick tag på en fin dyr digital systemkamera för ett tag sedan så hon hade inget större bruk för den gamla kameran. Naturligtvis passade jag på att snabbt lägga beslag på den innan hon hinner ångra sig.
Lär jag mig bara att hantera Gimp överväger jag att bli detta blogg-hotellets skäggigaste fjortis med vågade bilder, trutande munnar osv...eller kanske inte förresten. Den som lever får se.

Det saknas dock några detaljer som jag hoppas ska lösa sig snart.
Jag saknar t ex ett databord och just nu ockuperar datorn mitt vardagsrumsbord vilket innebär onödigt bärande när jag ska veckla ut min bäddsoffa. Detta kommer antagligen åtgärdas nästa månad eller nåt.
Det finns inte heller någon uppkoppling men det ska också lösa sig framöver. Vet inte vad jag ska köra på än men med tanke på hur motstridiga tips jag fått av prolarna kan jag lika gärna låta tärningen avgöra.
En ny plattskärm med låg strålning hade varit trevligt att ha.
Den nuvarande är ett stort åbäke som envisas med att visa konstant mörka bilder vilket gör det stört omöjligt att spela shoot´em up spel som utspelar sig på natten.

På sikt hade jag velat ha prylar för inspelning som t ex ett externt ljudkort och aktiva monitorer. Men med tanke på att jag bor vägg i vägg med min hyresvärd så är det tveksamt om det verkligen är en så bra ide.

Fick höra en skojig grej härom dan.
De flesta ungar har väl sagt något pinsamt vid minst ett tillfälle men det här tar nog priset.

En mamma står i en kö till IKEA med sin lilla dotter.
Det är en lång kö och många vill in.
Plötsligt böjer sig mamman ner och frågar om inte dottern vill ge henne en puss.
Ungen svarar:

"Näää....för du hade pappas SNOPP i munnen igår kväll!!!!"

 
Av någon anledning så vill folk gärna dra paraleller till nazismen så fort något tyskt finns i närheten.
Under 00-talet har den sista respekten medierna hade för kungafamiljen försvunnit och idag behandlas de som vilka kändisar som helst.
Det är numera helt ok att måla upp Kungen som en idiot, Prinsessan Madeleine som ett bratt och Drottning Silvia med sin tyska bakgrund måste ju kopplas samman med nazismen.

Det är sant att Drottningens far var med i det nationalsocialistiska partiet en gång i tiden. Detta var dock ett krav för att kunna bedriva näringsverksamhet.
Han fick även kritik för att han tog över en judisk affär (judar fick ju inte själva bedriva näringsverksamhet).
Men det verkar som han helt enkelt följde de regler som gällde på den tiden hur sjuka vi än nu kan tycka att de är idag.
Det saknas några bevis på att han skulle ha varit speciellt ideologisk eller aktiv och nu har det dessutom visat sig att han överlät sin kaffeodling samt tre tomter till den judiske affärsmannen.

Personligen tycker jag att även om fadern så var en av Hitlers närmaste män så saknar det relevans idag. Det rör ju inte Drottningen.
Ännu värre är det ju med de idioter som på fullaste allvar menar att Kronprinsessan ska gå ut och ta offentligt avstånd från sin morfar.
Ska vi nu vara ett modernt och sekualiserat land kan vi väl även säga farväl till arvssynden.

 
Social fobi nämns titt som tätt och uppskattningsvis 10% av alla svenskar ska lida av det (hörde jag någonstans). Trots det är det få som förstår hur det är att leva med det.
Folk inser att det kan vara svårt fram tills det ska omsättas i praktiken.

Vardagliga saker som att handla, ringa, gå ut osv kan vara ungefär lika jobbigt som för en vanlig människa att ställa sig på en scen inför en massa åhörare eller rentav hoppa bungydjump.

Med åren har jag kunnat leva ett socialt liv och kan även jobba uitan större problem vilket gör att få som träffar mig är medvetna om problemen.
Förmodligen finns det folk som jag känt i flera år som inte har en aning om att det finns saker i min tillvaro som är betydligt jobbigare än för de flesta.
Detta gör dock att förståelsen minskar.
Jag kan sitta och dra grova skämt inför en grupp människor, hålla föredrag inför en klass. Gå på arbetsintervjuer men INTE ringa ett samtal till en arbetsgivare. Att gå i affärer är jobbigt men är fullt möjligt men jag skulle vara helt matt om jag skulle hänga på en shoping-runda.

En annan sak som jag inte tänkt på fören de senaste åren är att det även förekommer fördomar om andras fördomar (paradoxalt?).
Träffar jag folk letar jag efter gemensamma nämnare men jag känner ju samtidigt om det förekommer skillnader. Dessa skillnader brukar snabbt förstoras till fördomar om mig.
Några exempel är:

Träffar jag några som har högskoleutbildningar och är mån om sin klädsel känner jag att de betraktar mig som någon Robert Gustafsson-alkis karraktär.

Är det typiska arbetare eller liknande känner jag mig som en feminin snobb.

Är det snygga lättklädda tjejer känner jag mig som ett pervo.

Är de invandrare känner jag mig som en rasist.

Är det småtjejer känner jag mig som en pedofil.

Är de äldre känner jag mig som en pundande ungdomsbrottsling.

Träffar jag mina svärföräldrar känner jag mig som ett misslyckat drägg som utnyttjar hans dotter.

Osv.

Till och med på mitt jobb känner jag att folk slänger in mig i ett fack.
Detta gör ju naturligtvis att det blir ännu jobbigare att skaffa arbete när jag känner att alla har fördomar om mig. Möjligen om jag har chans till en tvåvägskommunikation där det går att hantera situationen (prata har jag ju alltid kunnat).

Naturligtvis bottnar allt detta i att jag har haft en massa problem med fördomar under min uppväxt. I stort sett inget jag gjorde, tänkte, gillade eller sa var bra och det har sedan suttit kvar.
I viss mån finns det fortfarande folk i min omgivning som verkar ha som sitt stora livsmål att finna fel och brister på mig även om min mer rationella sida säger att det mesta bara är rena fantasierna.

 
Rubriken är taget från Youtube och även om jag inte brukar delta i kören om att dfolk från USA skulle vara mer korkade än många andra så är jag villig att göra ett undantag för den/de som skrev detta.

Hur man än vrider och vänder på det så har USA inte speciellt mycket med Black Metals historia att göra.
Faktum är att fram till rätt nyligen var Black Metal totalt undergroend i staterna och de banden som spelade var ytterst få och obskura utan att göra speciellt mycket väsen av sig.

Av de äldre banden kan jag egentligen bara komma på Von.
Ett band som har som sin största merit att Varg Vikernes hade en tröja med dem under sin rättegång, samt att Watain tagit sitt namn från en låttittel.
Några band som t ex Dark Funeral har gjort covers på dem men ärligt talat så låter inte materialet bra vare sig som covers eller i orginalversion (detta är visserligen min personliga smak men vill någon ta risken så).

Däremot är USA ledande inom Death Metal och har både flera bra band därifrån samt att scenen står stadigt i den amerikanska myllan.
De mer obskura banden där kan kanske påminna lite om primitiv Black Metal men det är framför allt på grund av billiga och råa (oftast även skabbiga) produktioner snarare än musiken i sig.

I slutet av 90-talet rullade det in en vänstervåg och plötsligt var Vänsterpartiet hetare än någonsin. En av orsaken var att man hade börjat lämna den gamla urtjatade klasskampen rika mot fattiga osv och istället funnit en ny kamp mellan män och kvinnor.

Men under 2000-talet har det funnits en liberal våg.
Eller det har i alla fall varit väldigt populär att kalla sig för liberal.
Dock känns det lite som 90-talets "feminism" att man mest använder ordet för att det ligger rätt i tiden utan reflektera så mycket.

Liberaler är kort och gott folk som vill ge individen så mycket frihet som möjligt samtidigt som marknaden ska vara smidig utan en massa onödiga hinder.
Det är mer eller mindre motsatsen till förmynderi och maktkoncentration samtidigt som man anser att vissa lagar behövs och i regel en viss form av socialt skyddsnät.

Men hur är det på politikerfronten då?

Folkpartiet har alltid kallat sig (social)liberaler men deras nya fokus på ordning och reda känns mer konservativt.
Moderaterna kallar sig liberalkonservativa men har på senare tid blivit stora folkhemsvurmare trots att de ändrat sin logga till orange (liberalernas färg).
Miljöpartiet har även de börjat kalla sig liberala. I af deras ungdomsförbund.
Men det rimmar illa med deras syn på en stark stat, högt skattetryck och ett strikt regelverk.
Piratpartiet attraherar en del liberaler. Liberaler är generellt förtjusta i utveckling och kommunikationer men synen på äganderätten (som är en av hörnstenarna i en liberal marknadsekonomi) har de råkat missa.
Centern tar dock lite oväntade liberalpoäng genom att aktivt sträva efter ett mer dynamisk arbetsmarknad. De har samtidigt visat att de inte vill att staten ska utvidgas ytterligare. Dock handlar det mycket om vem som styr skutan.
Nästa ledare kan mycket väl dra dem åt ett mer socialistiskt håll.

Om man med liberal syftar på det amerikanska partiet Liberalerna kan en del brickor hamna på plats för de ser gärna en växande stat och ett högre skattetryck.
En del som kallar sig liberaler verkar ha en fast vänsterförankring och är positiva till ett starkt folkhem och har en kollektiv grundsyn.
Men den individuella sfären ska vara stark och de ser helst inte att det ska finnas några förbud när det handlar om egna val som sexuell läggning, drogbruk, vapeninnehav och framför allt hur man delar information mellan sig, även sådan som har upphovstillstånd.
Men för enkelhetens skull borde de kanske kalla sig vänsteranarkister istället.

En gång i tiden så fanns jag på Lunarstorm och fick en varning för hets mot folkgrupp. Mitt brott var att jag läxade upp en rasist men communityts lägger ju bara märke till vilka ord som används och inte vad syftet är.

Att ett program kan göra sådana misstag går ju att acceptera då de inte kan tänka själva. Desto värre är det ju med personer som själva beter sig som ett sådant program.
Någon anmälde tydligen Grotesco igår när de framförde Bögarnas fel på Skansen.
Uppriktigt sagt kan anmälaren bara ha uppfattat vissa enstaka ord och helt missat ironin eller så är den uppriktigt sagt dum i huvudet och tämligen humorbefriad.

Funderade på om det finns några fördomar och rykten om mig som jag känner till och kom på ett par:

*Torzul gillar ALL metal och lyssnar inte på andra genrers!
Det mesta jag lyssnar på är inom tyngre stilar, men jag får plöja igenom minst 10 band för att finna något jag gillar och det finns gott om skit som jag inte hade vidrört med tång (hur ofta nämner jag något positivt om t ex power- eller nu-metal?).
Det finns flera band som jag gillar som inte är metal inom ambinent, pop/rock, klassiskt m.m

*Torzul är någon slags vänster-flummare!
Undrar vart det där kommer ifrån för jag är vare sig vänster eller flummig.

*Torzul lever ett promiskulöst liv!
Nej men folk har ibland missuppfattat mina relationer till folk eller så har en del spridit rykten av för mig oklara anledningar.

*Torzul brukar hänga på gym!

Styrketräning är ett av många intressen men tyvärr har jag inte haft råd eller tid att träna speciellt mycket. Totalt har jag gjort kanske 50 pass totalt men hade velat ligga på det dubbla PER ÅR.

*Torzul pluggar på högskola!

Ett smickrande rykte då det borde tolkas som att det finns folk som inte tycker jag är helt dum i huvudet. Men nej jag har aldrig pluggat några högre utbildningar.

*Torzul är alltid svartklädd!
Samma sak som med metal-ryktet. Svart dominerar men det händer att jag varvar med t ex rött eller grått.

*Torzul hänger upp sig på enstaka intressen!
Nej! Däremot anpassar jag i regel samtalsämnena efter vad som verkar gå hem hos den andre.