Just nu sitter jag och skickar tillbaka min mammas pengar som var tänkta att jag skulle få i födelsedagspresent.
Det känns inget vidare för att jag vet att hon inte har det mycket bättre ställt än vad jag själv har. Men då jag inte kan stå för min egen försörjning just nu så finns risken att dessa pengar skulle kunna räknas som en slags inkomst (det där varierar från kommun till kommun).
Hon får väl lägga pengarna på någon julklapp istället eller möjligen skicka kontanter.

I samma veva har jag börjat fundera lite på vilken situation som jag egentligen befinner mig i för även om jag egentligen är emot självömkande så går det inte att sluta jämföra sig med andra i samma ålder.

Klasskamrater har börjat skaffa hus. Mitt största projekt är att skaffa en databänk och ett träningskort.

Klasskamrater samlar pengar för att kunna åka på två veckors semester till medelhavet eller rent av bortre Asien. För egen del hoppas jag ha råd att åka och hälsa på min familj till jul.

Samtidigt ökar pessimisten.
20-års krisen där jag inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv har börjat gå över till en 30-års kris där jag inser att jag knappt gjort något sedan jag flyttade hemifrån. Jag har varit i Kroatien, Medeltidsveckan i Visby och på Hulfredsfestivalen sedan 2002. Roligare än så har det tyvärr inte blivit.

När det gäller jobb och körkort har jag mer eller mindre gett upp.
Att ha en lucka i sitt CV är inte bra och ska snabbt gå att förklara genom att skylla på att man faktiskt gjort något konstruktivt och relevant för framtida arbete.
I mitt fall så har jag små öar av ett hav av arbetslöshet. Det rör sig nästan bara om kortare inhopp, vikariat och sommarjobb.
De pengar som jag lyckas dra in har i de flesta fallen sparats till sämre tider eller betalat igen för folk som ställt upp för mig.
Detta har i sin tur lett till att jag har börjat tveka på min egen förmåga samtidigt som jag dras med social fobi.

Alltså...jag har svårt att ta kontakt med arbetsgivare och tror dessutom inte att jag är kompetent för tjänsterna. Naturligtvis går det även att slänga in en del rationellt tänkande som att jag faktiskt är utbildad svetsare. Har blivit utnämd till skolans bästa tecknare, påstås av många kunna formulera mig och vara hyfsat påläst och detta gör att det kan svänga till.
Ibland känner jag att det där jobbet hade passat mig perfekt och sitter och stutsar av upphetsning inför ett positivt besked. Men när svaret uteblir eller inte är vad jag väntat mig är jag åter igen tillbaka i mitt dyshyminiska träsk.