Therion
I Norge vet alla vad Black Metal är och det är snudd på att även gamla kärringar med rullatorer kan rabbla upp namn som Dimmu Borgir, Satyricon och Burzum.
 I Finland är det samma visa med deras nationalklenoder som Nightwish och Childrem Of Bodom. Även finsk radio är förtjust i metal (om det inte ändrats på senare år) där det utöver rena hårdrockskanaler även spelas på de mer allmänna.

Mellan dessa länder ligger ett land som heter Sverige.
Där kan man glömma Black Metal band på mittuppslaget i de största dagstidningarna och sanolikheten är antagligen större att Kalle Ankas Julafton skulle ha med 2 Girls & 1 Cup än att man skulle slänga in lite extremmetal mellan Melissa Horn och övrig radioskit.
Trots att landet har en del tunga (inte musikaliskt dock) bolag så har de vägrat att befatta sog med någon av de metalvågor som kommit.

Men är det verkligen så illa?
Har inte svenskar något att erbjuda i tyngre musikkretsar eller vad handlar det här om?

Faktum är att Sverige är ett av världens främsta metalländer.
Grundaren av kanske världens största metalbolag Nuclear Blast hävdar bestämt att den bästa metalen kommer från Sverige, och han är inte ensam om sina åsikter.
Svensk metal är känt över hela världen. Bara för att ta några kultband:
Bathory har inspirerat det mesta som rör Black Metal.
Entombed skrev om deathmetal historian med sin slamriga boogie döds.
Yngwie Malmsteen skapade praktiskt taget neoklassicismen och shredingen.
Candlemass är ett av de första rena doombanden.
At The Gates var med och la grunden för Göteborgsscenen som är stor i USA nu.
Clawfinger var ett av de första metalbanden som blandade rap och samplingar i sin musik.
Dissection är ett av de första och framför allt bästa inom melodic blackended Death Metal.
Therion skapade kanske den första riktiga hybriden mellan metal och klassisk musik.
Tiamat spelade någon slags Gothic Death Metal som ingen tidigare hade hört.

Listan kan bli rätt lång om man bara tänker efter lite. De flesta av inriktningarna inom metal har någon antknytning till Sverige.
Men detta är inget man märker i Sverige om man inte pratar med en utpräglad hårdrockare.
Antagligen rör det sig om enbart promillen som känner till en miljonsäljare som Bathory som är ett av de mest inflytelserika banden någonsin inom tyngre metal.

Det finns så vitt jag vet ingen enkel förklaring till varför det är så här.
Men en orsak som kan spela in är antagligen att Sverige till skillnad från Norge har en popscen där några av akterna säljer miljontals plattor.
Det verkar även finnas en viss snobbighet inom de som håller i den kommersiella kulturen. Är något tungt ska det inte ut och därmed basta.

Som exilvärmlänning har jag matas med dansband och rockabilly genom åren och varenda cell i min kropp har lärt sig göra motstånd mot detta elände.

Det kan vara svårt att fatta det om man bor utanför isolerade hålor i norra Värmland men sådan musik är inte bara inne utan anses dessutom vara tufft att lyssna på.

Min syster kom vid ett tillfälle till morsan och frågade lite nonchalant "hörredu vet du vilka Lasse Stefanz är" precis som om morsan tillhörde den föråldrade generationen som lyssnade på...Mozart eller nåt.
Morsan gjorde dock det enda rätta och svarade: "nej sådan skit lyssnar jag inte på...men du kan ju alltid fråga mormor, hon har säkert något gammalt kassettband någonstans".

Ungar har rocfkabillyvågor och spelar ståbas (Top Cats kommer för övrigt från samma håla som mig) och det är helt ok att ha cowboyhatt på sig när man går ut (Fernandoz kommer därifrån de också).
Alternativet till ovanstående musik är att gilla radiomusik med en massa komprimerad bas som man kan åka runt och dunka med i sina bilar.
Dock avskyr jag även merparten av det som spelas i radio så jag fick tona ner min egen smak om jag inte ville åka på spö när jag gick ut.

Åter tillbaka till syrran, som jag förgäves försökte få att inse att om hon nämnde något om sin "tuffa" musiksmak i ett samhälle med mer än 10 000 innevånare så kommer folk att dra någon av följande slutsatser:

1. Hon är ovanligt fräsch för att vara pensionär.
2. Hon är förståndshandikapad.

Visserligen har band som Barbados slagit även utanför små hålor men de spelade inte heller någon renodlad dansband utan var i mina öron mer av ett popband (om jag åtgår från de få låtar jag känner till).

Men så händer något som får hela min värld att darra.
Rockabilly är plötsligt inne och det åker runt en del sådana band och förpestar tillvaron lite varstans.
Men framför allt har dansbanden tagit sig utanför äldreboendena och danspallisaderna i folkparkerna och blivit riktigt kommersiellt.
Efter att någon nöjeschef fick den vansinniga idén att köra en dansbandskamp har folk börjat gilla skiten långt utanför mina gamla hemtrakter.
Det känns lite som att vara neger och åka på spö av nynazister så man till slut väljer att flytta ner till Gambia, för att en vacker dag upptäcka att samma gamla gäng flyttat dit de också.

 
Igår diskuterades det villt om Coca-Cola verkligen har haft kokain i sig.
Personligen är jag av åsikten att det rör sig om en vandringssägen.
Skulle en dryck som såldes i hela USA innan 1900-talet ha varit spetsat med knark?

Det finns folk som påstår att det faktiskt ska ha funnits spår av kokain i och med att Coca-Cola började som läkemedel i form av någon sliskig sirap.
Kokainet ska dock ha plockats bort 1929.
Med andra ord ska man under den perioden som det var olagligt att handla med alkohol ha varit fritt fram med kokain.
Dessutom hade ju Coca-Cola lämnat läkemedelsbranchen sedan ett tiotal år tillbaka.

Det finns även vittnesskildringar där folk påstår att de blev yra av att dricka Coca-Cola under 1940-50 talet men det är antagligen samma visa som att folk har kunnat känna lukten av Zyklon B.

I Sverige var Coca-Cola förbjudet under många år och det kan kanske ha spätt på ryktet. Men det var inte på grund av kokain utan koffein och fosforsyra som den inte fick lanseras innan 1950-talet.