Alla inlägg under oktober 2011

Av Torz - 31 oktober 2011 11:13

 
"Barn ska vara barn" är ett närmast heligt slagord i västvärlden och nåde den som påstår något annat.

Detta är egentligen ett rätt nytt påfund och har möjligjorts på grund av att man under 1950-60 talet kom på en ny uppfinning vid namn "tonåring" eller "ungdomar".

Från början så ansågs barn vara outvecklade vuxna  och det var de vuxnas plikt att se till att man förberedes inför vuxenlivet. Barn har en annan uppfattningsförmåga än vuxna så det bör gå pedagogiskt till via lek (någon som tror det är en slump att småflickor har dockor som ser ut som bebisar?).

Ungarna fick även ta ett större ansvar och hjälpa till med olika sysslor vilket till stor del berodde på att man helt enkelt inte hade några större val. Samma sak kan man ju se i uländerna idag. Men det innebär ju inte att de som inte behövde hjälpa till för familjens överlevnad inte förberedes de också, de mer välbeställda förberedes bara för andra saker.

Under medeltiden betraktades man som vuxen när man var 14 år. Det känns kanske lite naivt att tro att en vanlig 14 åring idag hade klarat av ett sådant ansvar men om alla åren innan dess har varit en enda lång förberedelse kan det nog fungera. Det var ju inte så många generationer sedan som folk började klara sig själva när de var 16-17 år (men egen mormor flyttade in till storstan och blev hushållerska när han var 16 någon gång på 40-talet).

Men som sagt...detta var ju DÅ!
Idag är det snarare det omvända. Ungar ska skyddas från verkligheten och leva i en liten glad bubbla under sin uppväxt fram till en viss ålder då de hamnar i en övergångsfas (tonåren).
Från att ha levat i en skyddad värld kommer man ut i en mer spännande värld men ofta med ungefär samma mentallitet att satsa på att ha så skojigt som möjligt samtidigt som hormoner och liknande ska lägga sig till rätta.
När detta är avslutat ska man (förhoppningsvis) vara så trött på festande, identitetssökande osv att man satsar på det sista stadiet att slå sig till rot och bli vuxen.

Detta låter bra i teorin men frågan är om det fungerar lika bra i praktiken.

Det känns som "tonåren" vidgat sig åt bägge hållen.
Är man barn vill man inte vara barn...i af inte öppet utan istället är idealet att vara tonåring.
Är man en tio årig tjej sitter man inte och leker utan man ska bete sig mer vuxet (som de själva tolkar det).
Lite som det var förr i tiden med skillnaden att den tidigare definationen av att vara vuxen till stor del baserades på att ta ansvar, dagens tolkning handlar mer om att ha skojigt och visa upp ett önskat image.

Det gör att många ungar hetsas till att växa upp alldeles för snabbt under en viss del av deras liv.
Det är att praktiskt taget byta från barbie till smink på kanske en sommar eller så samtidigt som man fortfarande ligger kvar mentalt.

En paradox som kommer är när det plötsligt slängs in en massa krav precis efter att man levat i en skyddad bubbla vilket naturligtvis orsakar konsekvenser.
Har man inte fått lära sig hur livet fungerar utan invaggats att allt är så idylliskt tror jag det är svårt att klara sig.

Ta som ett exempel att det idag finns ungdomar som försöker ta livet av sig efter att deras partner gjort slut.
Naturligtvis är det tufft men det är en del av livet. Det går ju att jämföras med att de flesta människor kallt fick räkna med att några av deras familjemedlemmar inte kommer att uppnå vuxen ålder förr i tiden.
Förmodligen var det inte mindre smärtsamt då än nu men man fick lära sig att det var en del avg livet.

Överlag så har ju psykiska problem ökat bland ungdomar på senare år och min teori är att man har gått för snabbt från en skyddad värld in i en värld med krav som man inte har lärt sig att tackla.

Min egen teori om det hela är att det bästa är att ge ungar en ärlig uppväxt snarare än en skyddad.
De måste lära sig hur det fungerar i verkligheten snarare än att skyddas från den (även om det naturligtvis kan frågas när vissa saker bör bli aktuella).
Det ska även vara tillåtet med balans så samtidigt som man får reda på hur världen fungerar har man rätt att kunna tillgodose sig information och erfarenheter som fungerar bäst.
Vill ungar bygga lådbilar så bör de få göra det. Hamrar de sig sedan på fingrarna eller kommer på att bromsar hade varit en bra ide så blir det till nyttiga erfarenheter.

Samtidigt anser jag att det inte finns några skäl till att vara så fundemental inom något av nivåerna man går igenom. Är man vuxen bör man naturligtvis kunna klara sig själv och ta ansvar men detta innebär ju inte att man måste anpassa sig efter någon mall om hur man inbillat sig hur det är att vara vuxen.
Det finns ju inget som säger att man måste vara tråkig och gå med skjorta bara för man passerat 25-strecket.
Det viktiga är att man klarar av att hantera livet och sina medmänniskor.

ANNONS
Av Torz - 31 oktober 2011 10:54

Peter Madsens tolkning av Loke
 
En sak som slog mig när jag låg och läste Peter Madsens Valhalla-serie är hur han håller alla gamla fördomar i liv med sina teckningar samt skapar nya. Heimdall är i hans tolkning liten fet och rädd vilket känns lite osannolikt med tanke på att hans jobb är att vakta Asgård.
Men detta är en tolkning som förmodligen är Madsens egna.

Däremot spinner han glatt vidare på gamla romantiska skildringar från sekelskiftet.
Oden är tydligen bror till Gandalf med sitt åldiga och skäggiga utseende.
Nu vet jag inte om det förekommer några skildringar av hans utseende i eddorna (mer än att han är enögd och stundtals går runt i hatt) men jag antar att det rör sig om en efterkonstruktion. I vär del av världen har långa skägg förknippats med visdom så det är ju inte så konstigt att det blev så.

Skildringarna av Tor verkar stämma med orginalet. Han beskrivs som en muskulös bonde med rött skägg.
Däremot reagerar jag på Loke.
I nästan alla skildringar jag sett på honom har han ett uppenbart utländskt utseende.
I regel ser han ut som en lömsk arab eller möjligen jude. Detta har antagligen att göra med att det förekom en hel del rasistiska strömningar för drygt 100 år sedan och att man gärna ville visa att den lömske förrädaren i asgård inte passade in i den annars homogena massan.
Lustigt nog envisas man med att hålla kvar vid det samtidigt som folk reagerar på en massa andra struntsaker i samhället. Loke utseende har ju uppenbarligen en rasistisk koppling till skillnad från ordet neger eller liknande.

ANNONS
Av Torz - 28 oktober 2011 11:31

Shamaatae Arckanum
 

Varför fick hårdrockare så svårt för Metallica efter deras svarta självbetitlade platta?
Visst det går ju att skylla på att de låg långt ifrån att hålla sig bland de hårdaste banden längre men som jag skrev tidigare så gick ju de utför redan på "...And Justice For All".

Sanningen ligger nog snarare i insikten att detta inte längre var en ensak för en given grupp människor.
Hårdrockare är ju lite som gayvärlden på så sätt att eftersom man inte blir helt accepterad i den vanliga världen så skapar man sig en egen istället med egen musik, egna attribut osv.
Då vill man ju naturligtvis inte upptäcka att det kommer några jävla svenssons och besudlar den världen genom att plocka med sig saker till sin slit-och-släng värld.


Svenssons har inte mycket till egna åsikter utan följer bara med i strömmen. Det är den typen av människor som är intresserade av "mest spelade", "mest sålda" osv så de kan hänga med. Visst finns det många som anser att de faktisk är rätt alternativa och hårda men det kräver lite mer än en tribaltatuering och att tanka ner Rammstein-skivor för att vara det.

På sätt och vis finns det en mainstreamrörelse även i de hårdare lägren.
Vissa grupper och plattor är alltid givna samtalsämnen om man träffar likasinnade.
Träffar man på någon långhårig slyngel på en festival kan man vara rätt säker på att han både hört och antagligen tycker att Morbid Angels senaste inte hör till deras bästa.
Att ha missat Watain på senare år är snudd på om en svensson hade lyckats undvika Lady Gaga.

Men detta innebär ju inte att allt som finns inom den tyngre världen skulle vara mainstream inom sina kretsar utan snarare tvärtom. I stort sett varenda ort med mer än 10,000 innevånare har minst ett tyngre band med kontrakt vilket gör att utbudet är så enormt att det inte är några större problem att få tag på plattor som knappt någon i umgängeskretsen känner till.

Kommer man över en riktigt bra platta med en okänd grupp får man lätt samma känsla som när man läser en bok. Man gör egna tolkningar och inbillar sig stundtals åt att detta har någon gjort till mig och ingen annan.
Visserligen är det ytterst osannolikt att det bara är en själv och bandet som delar på plattorna men det var lite den känslan jag hade när jag kom i kontakt med Arckanum under för en massa år sedan.

Arckanum var ett band som kändes som om det bara var jag som överhuvudtaget kunde förstå mig på.
Ingen jag kände fixade en så rå produktion och så pass brutal musik. Dessutom tvivlade jag starkt på att någon mer än jag skulle kunna acceptera ett tema som var baserat på troll och fornnorden.
Till det hela hör dock att jag är uppväxt i en isolerad håla där det tyngsta som de andra lyssnade på var AC/DC och liknande. Så att ingen som läser detta som har en grindfrälst storebror ska undra om jag är helt dum i huvudet.

Även om jag inte är dummare än att jag kallt drar slutsatsen av att det finns en sisådär 1000 andra som gillar de mer okända grupper som jag lyssnar på så får jag ändå fortfarande lite av samma känsla när jag drar igång något atmospheric/suicidal BM-band.

Av Torz - 27 oktober 2011 08:00

Det finns nog ingen som på fullaste allvar gillar alla människor som den träffar, utan förr eller senare träffar man på idioter som hgamnar på hjärnans minuskonto.
Däremot verkar det varriera en del vad det är man reagerar på.

Som ett exempel kan man ta min flickvän. Vill man förstöra alla chanser att komma överens med henne kan man utöver att vara otrevlig i största allmänhet även vara drogliberal eller vara kvinnoförnedrande (sedan skiter hon i om typen ifråga står för alla utgifter när man går ut).

En polare till mig verkar ha svårt att lägga märke till om folk är tröga och egocentriska men däremot är man körd om man är modemedveten och mer kultiverad av sig (även kallad snobbar).

Lustigt nog kan båda dessa ha överseende med de som den andre avskyr. Jag vet visserligen inte vad polaren tycker om drogliberaler men han känner i a f  en del Eddie Meduza-wannabees och en stor del av hans umgängerskrets består av tröga människor (vilket känns rätt orättvist då har själv är en av de trevligaste människor jag känner).
Samtidigt är min flickvän från en familj där ena halvan kan klassas som mer eller mindre snobbiga.


För egen del var jag tvungen att tänka till lite för jag reflekterar sällan varför jag ogillar en del människor.
Att folk har en snobbig stil rör mig inget speciellt men däremot avskyr jag folk som ser ner på andra, i synnerhet mig och har uppenbarliga brister i hänsyn till andra.
Som ett exempel träffade jag en snubbe på en krog som slog sig ner vid det bordet jag satt vid och helt enkelt tog en bärs som stod där, samtidigt som han uppträdde nonchalant. Nämnda polarens minne var att typen var trevlig men själv tycker jag att han snarare tiggde om stryk.

Är folk positiva till droger och liknande tycker jag det mest handlar om åsikter och även om jag inte nödvändigtvis håller med brukar jag tillåta folk att ha sin lilla sfär så länge de inte försöker pracka dem på andra.


Andra drag jag ogillar är folk med bekräftelsebehov. Fatta mig rätt jag är inte speciellt missunsam eller anser att det är fel att ha svackor och beklaga sig...emellanåt. Däremot avskyr jag folk som inte verkar ha andra syften än att fiska sympatier och beröm.
Naturligtvis går det bra att visa upp något så att jag kan ge min åsikt. Jag känner ju en massa musiker så det är ju vanligt att det sker. Men låt mig då för bövelen själv få dra egna slutsatser.
Värst är det när det handlar om folk som har en uppenbar brist i talang eller som klassades som talangfulla i högstadiet och inte fattat att de inte utvecklats sedan dess. För tillfället är det en snubbe som ska visa upp vad han kan varenda vecka (och blir sur när inte tillräckligt många ger respons) trots att min 13 åriga syrra är bättre. Visst har man med lite distans går det ju bra men tar man det på allvar så höjs kraven.

En annan viktig sak som jag reagerar på är hur långt folk är beredda att gå för andra.
Jag har inga problem med att vara generös mot andra som jag vet hade gjort samma sak mot mig.
Däremot lägger jag ingen energi på parasiter som hela tiden kräver utan att ge. Det behöver inte nödvändigtvis handla om pengar utan många gånger rent energimässigt.
Som ett exempel så har jag en rätt liten riktig vänskapskrets men jag vet att de som ingår i den hade ställt upp om jag hade haft problem, liksom jag hade ställt upp för dem.
Det är lite som jag och en polare kom underfund med för tio år sedan att vi kände en massa människor och skulle vi arrangera en fest eller liknande hade många dykt upp....men ytterst få hade kommit om t ex han mamma hade dött (ironiskt nog gjorde hon det lite senare).
Till den typen av människor jag försöker undvika hör kroniskt deprimerade människor...speciellt sådana som vill ha hjälp men som inte är kapabla till att ta emot den. Visst det är säkert synd om dem men de är som levande hål som bara suger ut allt som de kommer i närheten av.

Ska jag på något sätt försöka sammanfatta mitt svammel så finns det helt klart saker jag irriterar mig på hos folk.
Dock är det ovanligt att jag börjar hata andra människor utan märker jag att någon inte riktigt håller  kraven på en schysst person så skaffar jag helt enkelt ingen djupare kontakt med den och letar efter trevligare människor.
Ska det gå så långt att jag börjar hata någon ska personen ifråga ha lyckats skada mig på något sätt men det är inget som man gör spontant. Däremot finns det folk som irriterar mig men i regel ignorerar jag dem om det går.

Av Torz - 26 oktober 2011 09:17

 
För någon dag sedan läste jag en i Form i brist på annat (tidningen rekommenderas varmt till alla jojobantare som vill prova nya oprövade metoder och som gärna vill ha ett lite smått schizofrent intryck).

Som vanligt stod det om en massa rekomendationer om vad man ska äta, vad man inte ska äta och varför man bör vara ute och springa osv. Bland dieterna fanns det med en där man bland annat uppmanade folk till at äta "8 frukter eller grönsaker om dagen". Ingen konstigt med det....om det inte vore för att jag plötsligt började fundera på vad fan är en grönsak egentligen?

Bland frukter så fattar man ju snabbt vad folk menar eftersom de flesta frukter ligger på ca 100-200 gr eller nåt.
Men fatta vilken enorm skillnad som finns inom grönsaker. Det finns ju ärtor som väger under ett gram styck, men även pumpor som väger åtskilliga kilon.
Faktum är att jag vet inte ens om det finns någon typisk grönsak (även om jag misstänker att de syftar på tomater eller nåt).

Gurka är t ex en mycket vanlig grönsak, liksom lök men jkag tvivlar på att man ska äta 8 stycken.
Hur är det egentligen med potatis? Ska det klumpas ihop med allmän basföda eller täcker man sitt gröna behov med bara två portioner?
I min matlåda har jag två deciliter gröna ärtor. Betyder det att jag överkonsummerar nu?

Ok jag är medveten om att folk tycker jag beter mig fånigt nu men det är väl inte för mycket begärt att nya pengakåta hälsoprofeter kan ge bättre exempel som att skriva "det går även bra med tomater" eller kanske det bästa "satsa på att få i dig minst 500 gram frukt och grönt om dagen".

Av Torz - 26 oktober 2011 08:51

Glenn Benton Amon (som senare bytte namn till Deicide)
 

I min lilla värld så finns det egentligen bara två perioder som jag tycker är intressanta när det kommer till det stora landet i Väster.

Den ena är den första vågen av Bay Area Thrash som kom under 80-talet, samt när folk i sin iver att klå detta startade dödsvågen straxt därpå.

Det skumma med dödsvågen var att trots flera spännande band som Morbid Angel, Obituary, Possessed, Master, Incubus, Death m.fl så verkade framför allt ett band ha en speciell plats i jänkarnas hjärtan, nämligen Deicide.

Nu har jag inget speciellt mot bandet så det är knappast så jag sitter och hatar dem. Faktum är att de faktiskt har släppt en del plattor som jag tycker är riktigt schyssta som t ex "Serpent Of The Light".
Men oftast går låtarna in i ena örat och ut genom andra.
Det är BRÖL BRÖL *smatter smatter* BRÖL BRÖL *smatter* BRÖÖÖÖÖÖL!!!! Som sedan kopierats av ett antal band varav Cannibal Corpse borde vara det största.

Det finns tydligen någon oskriven regel att om man kan tyda ord i sången så har man gjort något fel.
Nu är jag inte speciellt känslig av mig men får jag välja tycker jag bäst om sångare som man kan skilja från varandra och som har personlighet och aggrevisitet i sången istället för att bara gurgla.

Produktionerna är för det mesta riktigt tråkiga de också...speciellt bland lite mindre band som skiter i alla frekvenser som överstiger elefantfjärtar. Trummisarna är i regel toksnabba och det är ju bra i rätt lägen men att demonstrera blastbeats hela plattor igenom blir lätt lite långtråkigt.

Resultatet blir någon slags sörja som man vadar sig fram genom.


Av Torz - 26 oktober 2011 08:00

Niklas Kvarforth Shining

 
  

Är det något jag verkligen avskyr är det divor och snobbar.


Även om man tycker att det inom subgrenrers bortde vara tämligen befriat från sådana typer så förekommer det dessvärre, och detta tycker jag känns löite skrämmande.
Detta kan låta löjligt men till skillnad från den fjortisen som gillar Lady Gaga eller någon annan radiodynga är ju risken minimal att de någonsin kommer att springa på varandra en dag (0ch gör de det lär Lady Gaga vara en så försupen föredetting att ingen längre bryr sig).


I mitt fall är risken betydligt större att jag träffar en del av de artister som jag gillar och då vill jag ju naturligtvis att de gärna försöker upprätthålla den bilden jag har av dem. Det hade ju varit lite av ett antiklimax ifall t ex Shamaatae från Arckanum hade tokignorerat mig och istället försöker kladda på min flickvän (som ett exempel...jag tror risken är mycket liten dock).
Detta hade ju defenitivt gjort att de skivor som han gjort hade förlorat en del av sitt värde.


Tydligen finns det folk som tänker i samma banor som mig. En gammal mailkamrat som lirade i ett dödsband från Stockholmstrakten var inne på samma spår. Han avskydde verkligen överspända musiker och omgav sig konsekvent med vettigt folk.


En typ som han verkligen avskydde var Daniel Rostén (ä k Arioch/Mortuus) från Funeral Mist och Marduk.

Däremot menade han att Blackmoon från Infernal trots alla skumma rykten som florerades runt honom skulle vara riktigt schysst.


Sedan har man ju hört ett och annat från folk man träffat.
Snubbarna från Entombed och Necrophobic verkar vara trevliga.
Fenriz från Darkthrone ska vara en skön lirare till skillnad från landskamraten Satyr från Satyricon.



Snubbarna från Vomitory är riktigt trevliga.

Enligt rykten ska Jon Nödveidt från Dissection bete sig som ett svin liksom även Tyrant (gruppen inte Nifelheim-brodern).


En urtrevlig typ är ju Peter Tägtgren från Hypocrisy och Pain som jag f ö ringde och försökte få en praktikplats i hans studio någon gång i gymnasiet.


Två omtalade typer är Erik Danielsson från Watain och Niklas Kvarforth från Shining.
Den förstnämnda låter det som om han inte gör så mycket annat på sin fritid än att hotar och spöar folk även om jag misstänker att det mest är prat (han jobbar ju dessutom hårt på att upprätthålla ett farligt image så han har ju inga anledningar att dementewra sådana uppgifter).


För några år sedan spreds en intervjuv från Frankrike där Kvarforth lackar ur och hoppas att intervjuaren kommer att dö samt spottar ur sig lite allmänt hat mot fransoser. Dock verkar det som om intervjuaren sitter och provocerar honom och med tanke på att humöret är betydligt bättre i andra intervjuer så får jag anta att man inte kan dömma honom utifrån detta lilla utbrott.
Dessutom har jag träffat fd Shining medlemmar som bekräftar att han faktiskt är rätt trevlig.


Överlag verkar de flesta inom tyngre musik vara trevliga.
Någon journalist nämnde vid ett tillfälle att ju brutalare musiken är och grymmare texter man har desto säkrare kan man vara på att det är schyssta snubbar.


Det finns en del som är lite stela men de enda som jag träffade som var direkt otrevliga var ett litet pissband som jag delade replokal med en gång i tiden.
Risken är dock minimal att speciellt många någonsin kommer att höra talas om dem för de inte bara var divor som stal mina cigg och förolämpade mig utan de var dessutom hopplöst tråkiga att lyssna på.




Av Torz - 24 oktober 2011 09:26

 

Även om det är frestande att klanka ner på musiken i sig är jag medveten om min egen musikaliska situation.
Lika lätt som det hade varit för mig att påstå att man bara rapar till ett beat och har lämnat all form av musikalisk talang i forna tider (ingen kan ju påstå att dagens hiphopare skulle vara mer musikalikst begåvade än de som kom under 80-talet) kan folk avfärda min egen musik som att det bara är att stå och vråla rakt upp och ner. Så för att inte sätta mig själv på pottkanten nöjer jag mig med att säga att det finns många olika genrers och det är inte alltid så lätt för en utomstående att sätta sig in i dem.

Fast vore det så väl att hiphop bara var musik hade jag inte bemödat mig med att skriva något om det för jag är så pass gammal att jag slutat hänga upp mig på musik som jag inte gillar såvida ingen försöker tvinga på mig det (fast då har det ingen större betydelse vad det rör sig om för musik).

Nej det är snarare de attityder som florerar inom denna världen som retar upp mig.
Jag hade i stort sett kunna citera Pjotr från Vader rakt upp och ner då han sa att det han avskyr inom genren är att det är fixerat vid att ha onödigt mycket pengar och verkligen visa upp det, samtidigt som budskapet är att man inte ska ha arbetat sig till den possitionen.

I grova drag handlar det helt enkelt om den fattige killen som går och blir gatans kung där talangerna handlar om att vara hänsynslös och streetsmart.
Vilken idiot som helst kan ju räkna ut att en kille på runt 20 bast från stadens sämre kvarter knappast kan köra lyxiga bilar och hänga på sig en massa dyra guldkedjor och ädla stenar genom att packa upp varor i en butik.
Dessutom ska man inte bara dra ihop en massa smutsiga pengar utan som sagt verkligen visa upp det.
Hiphop har ju dessutom tagit en hel del av sin stil från amerikaska hallickar.

En annan sak jag har svårt för är den kvinnosynen som finns inom hiphop.
Vissa har förfasat sig över de lättklädda tjejer som kan förekomma inom hårdrocken. Men så vitt jag vet är det ytterst ovanligt att man kallar tjejer för horor och behandlar dem som om de vore sådana.

Sedan finns ju även den beryktade homofobin.
Att hiphop som stil är fientligt inställd till bögar är ju en sak. jag tror t ex inte raggare är mer toleranta mot bögar än hiphopare. Men då ska man ju för bövelen inte frossa i homosexuella attribut som stenar, pälsar, vita limousiner, festande på champagne samt spänna magrutorna på skivomslagen.

Tyvärr verkar hiphopen ha blivit väldigt stor inom mer segregerade områden vilket knappast lär gynna så många fler än de som tillverkar hiphop-kläder och bling bling.
Detta tolkar jag som ett ställningstagande till att man väljer att stå utanför samhället och parasitera på andra.
Fast samtidigt tycker jag det känns lite lustigt när småkillar från Libanon m.m tror att de är svrta gangstrar från Harlem.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se