Torzul ca 2003
 
Det slog mig plötsligt att nu har jag varit skallig ungefär lika länge som jag har varit långhårig.

Har jag inte helt fel var det 2005 som det fick vara nog. Det var allt annat än ett plötsligt infall för det var strax innan jag skulle fylla 20 som jag insåg att något inte stämmer. Visserligen var det ingen jättefara mer än att hårfästet började dra sig lite tillbaka. Men vad fan...funkar det för Quorthon och Cronos gör det väl det för mig också. Dock märkte jag att det bara växte och sedan saknade jag det mesta av håret framtill.
Nu fick jag skynda mig innan jag snart börjar se ut som Lasse Kronér. Visserligen hade jag bra täckning bak men det var ju ingen större tröst.
Att dölja skiten genom att dra håret fram hade sett konstigt ut och huvudbonader är inte min grej.
Totalt stod jag och velade i tre år eller nåt tills jag överlämnade huvudet till morsan.

Två typer hade en stor betydelse för mitt beslut. Den ena var Vorph från Samael som faktiskt såg riktigt vettig ut då han var skallig.
Om inte annat fanns ju alltid Devin Townsend som med sin extrema boneheadfrilla kändes som framtidens ande.

Även om jag aldrig har funderat på att vara skallig innan och fortfarande känner mig som en långhårig hårdrockare så har jag aldrig ångrat mig.
Att vakna varje morgon och se ett allt tunnare hår i spegeln var inte trevligt.
Senare har jag eventuellt inspirerat Joakim från Entrails och Birdflesh för han rakade av sig sitt hår efter att han träffat mig. Han var förresten en av få som jag träffat som hade det ännu värre än mig för han var helt kal på hjässan.

Att leva som skallig var inga större problem.
Visserligen måste folk ha fått för sig att jag hade tics med alla små nackknyckar, handsvepningar m.m som man omedvetet gör som långhårig.
Första gången jag duschade som kal hällde jag dessutom upp en näva schampo i näven. Även om jag hatar mode och trender över allt annat så finns det en fördel med att vara skallig under 2000-talet och det är att nu drar folk sällan paraleller till nynazister och annat drägg. Det var annars en sak som jag oroade mig över då jag gillar både känger, fornnorden, torshammare och militärbrallor.

Även om långt hår är intimt förknippat med tyngre musik så är det faktiskt rätt många som är skalliga. Det känns som många resonerar som mig att man kört allt eller skiter i det.
Några kända headbangers utan hår är:
Kerry King, Nicholas Barker, Scott Ian, Galder, Jon Nödtveidt, Joakim Sterner, Set Teitan, Vincent Crowley, Mika Luttinen, Themgoroth, Peter Stjärnvind, Jörgen Sandström, Lord K. Philipson, Marcus Norman och Mantas.
Vorph, Varg Vikernes, Ihsahn, Satyr, Niklas Kvartforth och Phil Anselmo har varit rakade.
Andra kändisar är ju Satan, Jason, Freddy Krueger, Skeletor, Aleister Crowley och Anton LaVey.

Nocturno Culto, Darkthrone

Att diskutera Black Metal utan att komma in på Darkthrone är lite som att prata om Amy Winehouse utan att nämna droger.

Även om de faktiskt lirade döds till en början och dessutom både kände Nihilist (förupplagan till Entombed) samt spelade in första plattan i Sunlight rimmar lite illa med det gamla "true" gardet.
Dock kan man inte sticka under stol med att Darkthrone är true som fan och i metalkretsar kan man känna sig trygg med en Darkthronebackpatch.

De är lite som Norges svar på Bathory. Man skiter i vad som är rekomendabelt och inne utan man kör sitt race ändå utan att krångla till det. Även om Darkthrone till skillnad från andra gamla band som Mayhem, Emperor, Thorn och Burzum inte hade spektakulära brott och liknande som kunde placera dem i historiböckerna så har de klarat sig rätt bra ändå.

Framför allt på grund av att de har varit konsekventa. De första plattorna hade ingen vidare produktion ens för sin men det var inget som man brydde sig om att ändra och idag är Darkthrone intimt förknippat med en rå produktion.
En annan sak de har gemensamt med Bathory är den massiv oviljan att ställa sig på en scen. I alla fall som en grupp.

För att vara snäll mot sina fans är det bara två namn man behöver känna till.
Nocturno Culto sköter sång, gitarr och bas och Fenriz sköter slagverken.
Emellanåt kan Fenriz även råka få tag på en gitarr eller sångmick.
Däremot är det svårare att hålla reda på alla deras skivor.
Totalt 14 fullängdare samt lite småsläpp har de fått ur sig så här långt.

Min egen relation med bandet är lite kluven. Naturligtvis har jag känt till bandet i ett antal år men jag har inte haft något intresse av dem.
Men under 2000-talet har mitt musikaliska intresse börjat gå mer åt råa organiska produktioner där man kör på känsla och passion istället för att krångla till det.
Faktum är att jag faktiskt bara äger två fullängdare (varav en kom hem till mig igår)  samt en samling. Detta innebär att jag numera har en bakläxa att börja samla på mig deras vax. Intressant nog verkar de inte ha några dåliga plattor även om den sista Circle The Wagons var lite svagare än de andra.
Detta kommer förresten rätt lägligt nu när jag märker att jag närmar mig fulla backkataloger med flera band som jag gillar.

 
Som jag tidigare nämnde så verkar många ha velat förpassa LaVeys läror till 90-talets skräphög. Om man rotar runt lite bland det efterlämnade bråtet lär man även kunna finna en och annan svart skinnkappa.

För att inte riskera att göra bort mig får jag dock nämna att min koll på hur det står till i de delar av landet som jag själv inte rör mig i är i det närmaste obefintligt.

När jag kom i kontakt med tyngre musik var skinnrockar det absolut tuffaste man kunde ha på sig.
Den klassiska MC-jackan fungerar ju alltid men ville man visa att man stod på god fot med mörkrets krafter var det rockar som gällde.
Tittar man på gamla bilder med nästan vilket döds eller black band man kan komma på så har minst en medlem skinnrockar.
Deicide, Morbid Angel, Therion, Dark Funeral osv.

Längden kunde variera. Många gick ner till höften medan andra nådde ner till kängorna (eftersom en del gladeligen kombinerade med 20-30 håls kängor var det dock ingen större merit). De var i alla fall betydligt längre än de vanliga midjelånga jackorna.
Tyvärr var de inte speciellt lätta att få tag på och de kunde gott och väl ligga på över 3000 spänn vilket var orsaken till att jag själv aldrig ägde en sådan.

Sedan kom mannen som sabbade allt (vilket jag inte har något som helst stöd för men det känns så i alla fall), Marilyn Manson.
Nog för att han har ändrat sitt utseende ett antal gånger under åren men när han slog igenom var han intimt förknippad med långa skinnrockar.
Tyvärr hängde hans missanpassade fans på det där och skämde ut sig.
Under 2000-talet har rockar och trenscoats ha fått en helt ny målgrupp i form av finniga och lika misanpassade nördar. Helst ska man vara galen i fantasy och rollspel.

Med andra ord så har det tuffa med de gamla rockarna blivit rejält urtvättat idag och inom hårdrockskretsar verkar de vara ungefär lika ute som de där gamla 80-tals tröjorna utan armar och som slutade vid naveln.

Fast jag vill fortfarande äga en skinnkappa. I min lilla efterblivna värld symboliserar de vare sig Marilyn Manson eller nördar.
Dock prioriteras en svart jeansjacka som jag kan pimpa framöver innan det kan bli aktuellt.