Även om det är frestande att klanka ner på musiken i sig är jag medveten om min egen musikaliska situation.
Lika lätt som det hade varit för mig att påstå att man bara rapar till ett beat och har lämnat all form av musikalisk talang i forna tider (ingen kan ju påstå att dagens hiphopare skulle vara mer musikalikst begåvade än de som kom under 80-talet) kan folk avfärda min egen musik som att det bara är att stå och vråla rakt upp och ner. Så för att inte sätta mig själv på pottkanten nöjer jag mig med att säga att det finns många olika genrers och det är inte alltid så lätt för en utomstående att sätta sig in i dem.

Fast vore det så väl att hiphop bara var musik hade jag inte bemödat mig med att skriva något om det för jag är så pass gammal att jag slutat hänga upp mig på musik som jag inte gillar såvida ingen försöker tvinga på mig det (fast då har det ingen större betydelse vad det rör sig om för musik).

Nej det är snarare de attityder som florerar inom denna världen som retar upp mig.
Jag hade i stort sett kunna citera Pjotr från Vader rakt upp och ner då han sa att det han avskyr inom genren är att det är fixerat vid att ha onödigt mycket pengar och verkligen visa upp det, samtidigt som budskapet är att man inte ska ha arbetat sig till den possitionen.

I grova drag handlar det helt enkelt om den fattige killen som går och blir gatans kung där talangerna handlar om att vara hänsynslös och streetsmart.
Vilken idiot som helst kan ju räkna ut att en kille på runt 20 bast från stadens sämre kvarter knappast kan köra lyxiga bilar och hänga på sig en massa dyra guldkedjor och ädla stenar genom att packa upp varor i en butik.
Dessutom ska man inte bara dra ihop en massa smutsiga pengar utan som sagt verkligen visa upp det.
Hiphop har ju dessutom tagit en hel del av sin stil från amerikaska hallickar.

En annan sak jag har svårt för är den kvinnosynen som finns inom hiphop.
Vissa har förfasat sig över de lättklädda tjejer som kan förekomma inom hårdrocken. Men så vitt jag vet är det ytterst ovanligt att man kallar tjejer för horor och behandlar dem som om de vore sådana.

Sedan finns ju även den beryktade homofobin.
Att hiphop som stil är fientligt inställd till bögar är ju en sak. jag tror t ex inte raggare är mer toleranta mot bögar än hiphopare. Men då ska man ju för bövelen inte frossa i homosexuella attribut som stenar, pälsar, vita limousiner, festande på champagne samt spänna magrutorna på skivomslagen.

Tyvärr verkar hiphopen ha blivit väldigt stor inom mer segregerade områden vilket knappast lär gynna så många fler än de som tillverkar hiphop-kläder och bling bling.
Detta tolkar jag som ett ställningstagande till att man väljer att stå utanför samhället och parasitera på andra.
Fast samtidigt tycker jag det känns lite lustigt när småkillar från Libanon m.m tror att de är svrta gangstrar från Harlem.

Med tanke på hur vanligt det är med våld i den manliga världen känns det inte som en slump utan snarare att det fyller en viss funktion.
Med våld menar jag inte att man nödvändigtvis går ut och spöar folk utan helt enkelt attraherande saker som kretsar kring våld och action.

När jag själv tänker tillbaka till när jag växte upp hade en kille utan något som helst intresse för våld ansets vara tämligen mesig. För vad var det men gjorde på sin fritid?
Dels fanns ju de gamla klassiska "gubbarna" som var killars motsvarighet till Barbiedockor som började på 70-talet med Action Man.
De som gällde när jag var liten var Masters Of The Universe (ä k He-Man), Action Force (ä k GI Joe) Star Wars och Transformers. Senare kom Bravestar, Lion-O och Turtles m.m

99% av de från min generation spelade gärna TV-spel och även om inte alla var speciellt våldsamma (censuren var f ö rätt stark på den biten) gick det inte att sticka under stol med att många spel gick ut på att slå ihjäl alla varelser  som kom i vägen.

De flesta som jag umgiks med läste serietidningar och en stor del av dessa kretsade kring våld.
För egen del läste jag gärna tidningar som Fantomen, X-men, Mega Marvel, Marvel Universum, Spindelmannen, Batman, Agent X9, Magnum, SM m.m Men gladast blev jag om jag lyckades smuggla in Punisher eller Conan för de var nästan lika spännade som porr (farsan hatade för övrigt underhållningsvåld för ungar så han både förbjöd och slängde alla våldsamma tidningar han kom åt).

Lekte jag med någon kompis var det nästan alltid vapen inblandade och man sprang runt med knallpulverpistoller i byxlinningen samt modifierade billiga plastgevär tills de blev rena luftvärnskanonerna.

Något som var populärt var att låna ut filmer till varandra och helst skulle det vara vuxenvåld som t ex Rambo, Robocop, Dödligt Vapen m.m men i brist på sådant kunde det även gå bra med tecknad action.

Men detta var ju när man var liten. Idag så har man ju mer distans till våldet...eller?

Egentligen inte om jag ska vara ärlig utan det tas istället in i andra former.
Hur mångta skulle t ex läsa deckare eller spionromaner om de var befriade från våld?
I ärlighetens namn tittar jag knappt på filmer som är befriade från våld även om man naturligtvis vill kunna få in det i något samband och med lite tankearbete bakom manus.
Jag vågar villigt erkänna att jag fortfarande tycker det är roligt att spela våldsamma dataspel.

Faktum är att jag vill gå så långt och påstå att män har mer våldsamma gener i sig som förmodligen ligger där för att vi ska kunna försvara oss och våra familjer mot fientliga stammar eller vilddjur.
Detta är dock ett beteende som inte fungerar speciellt bra i ett civilliserat samhälle där polisen har våldsmonopol. Så vi får helt enkelt ge utlopp för dessa saker genom stimulation.

För egen del är jag för det mesta lugn och harmonisk och knappast den som skulle starta något slagsmål.
Detta beror antagligen till stor del på att jag matar mig själv med våldsam musik så fort kag kommer hem och i värsta fall kör jag igenom några banor i något shoot´em up spel.
Som jag ser det är det ju bättre att få utlopp för det under kontrollerade former än plötsligt sitta i en domstol efter att ha gett någon en käftsmäll för en bagatell eller så.