Shamaatae Arckanum
 

Varför fick hårdrockare så svårt för Metallica efter deras svarta självbetitlade platta?
Visst det går ju att skylla på att de låg långt ifrån att hålla sig bland de hårdaste banden längre men som jag skrev tidigare så gick ju de utför redan på "...And Justice For All".

Sanningen ligger nog snarare i insikten att detta inte längre var en ensak för en given grupp människor.
Hårdrockare är ju lite som gayvärlden på så sätt att eftersom man inte blir helt accepterad i den vanliga världen så skapar man sig en egen istället med egen musik, egna attribut osv.
Då vill man ju naturligtvis inte upptäcka att det kommer några jävla svenssons och besudlar den världen genom att plocka med sig saker till sin slit-och-släng värld.

Svenssons har inte mycket till egna åsikter utan följer bara med i strömmen. Det är den typen av människor som är intresserade av "mest spelade", "mest sålda" osv så de kan hänga med. Visst finns det många som anser att de faktisk är rätt alternativa och hårda men det kräver lite mer än en tribaltatuering och att tanka ner Rammstein-skivor för att vara det.

På sätt och vis finns det en mainstreamrörelse även i de hårdare lägren.
Vissa grupper och plattor är alltid givna samtalsämnen om man träffar likasinnade.
Träffar man på någon långhårig slyngel på en festival kan man vara rätt säker på att han både hört och antagligen tycker att Morbid Angels senaste inte hör till deras bästa.
Att ha missat Watain på senare år är snudd på om en svensson hade lyckats undvika Lady Gaga.

Men detta innebär ju inte att allt som finns inom den tyngre världen skulle vara mainstream inom sina kretsar utan snarare tvärtom. I stort sett varenda ort med mer än 10,000 innevånare har minst ett tyngre band med kontrakt vilket gör att utbudet är så enormt att det inte är några större problem att få tag på plattor som knappt någon i umgängeskretsen känner till.

Kommer man över en riktigt bra platta med en okänd grupp får man lätt samma känsla som när man läser en bok. Man gör egna tolkningar och inbillar sig stundtals åt att detta har någon gjort till mig och ingen annan.
Visserligen är det ytterst osannolikt att det bara är en själv och bandet som delar på plattorna men det var lite den känslan jag hade när jag kom i kontakt med Arckanum under för en massa år sedan.

Arckanum var ett band som kändes som om det bara var jag som överhuvudtaget kunde förstå mig på.
Ingen jag kände fixade en så rå produktion och så pass brutal musik. Dessutom tvivlade jag starkt på att någon mer än jag skulle kunna acceptera ett tema som var baserat på troll och fornnorden.
Till det hela hör dock att jag är uppväxt i en isolerad håla där det tyngsta som de andra lyssnade på var AC/DC och liknande. Så att ingen som läser detta som har en grindfrälst storebror ska undra om jag är helt dum i huvudet.

Även om jag inte är dummare än att jag kallt drar slutsatsen av att det finns en sisådär 1000 andra som gillar de mer okända grupper som jag lyssnar på så får jag ändå fortfarande lite av samma känsla när jag drar igång något atmospheric/suicidal BM-band.