Radiohead
 

Inom tyngre musik är det lätt att få känslan att detta är ett tämligen konservativt och homogent släkte. Vissa band verkar det gå inflation i och det verkar som om samtliga inte gör annat än lyssnar på distat bröl.

Verkligheten ser dock inte riktigt ut så. Faktum är att det mesta hade stagnerat efter ett tag om man inte hade tagit inspiration från andra genrers.
Totalt finns det över 100 undergrupper inom hårdrock/metal och det säger sig själv att detta knappast kan ha kommit från några få ursprungsband utan att ha blandats upp med annat.

Även om de flesta metalheads som jag känner föredrar tyngre musik är det vanligt att man har något som man kan varva med emellanåt.
Precis som alla andra ändras ju sinnesstämningen emellanåt och det som fungerar vid ett tillfälle fungerar sämre vid ett annat.

Vad är det då hårdrockare faller för som ligger utanför deras normala ramar?

Överlag skulle jag vilja påstå att det mesta som kan förmedla känsla och stämning ligger bra till. För en utomstående kan det kanske vara svårt att riktigt sätta sig in i det men det kryllar av starka känslor inom tyngre musik.
Om någon tvivlar så kan jag nämna att några av de bästa powerbaladerna är skrivna av hårdrockare.

En grupp som jag kommer ihåg var populär bland folk inom metal var Radiohead, vilket kan låta lite konstigt med tanke på att de knappast kan anklagas för att ha tyngd i musiken. Däremot kan de det här med känslor.
På senare år har Muse börjat ta över men även ett band som Kent förekommer (detta är f ö ett av Shinings frontmans favoritband).
Andra genrers som är populära är klassisk musik som t ex Orff och Grieg.
Morbid Angels huvudsaklige låtskrivare är dessutom svag för Mozart.
Att nämna att Christoffer i Therion gillar opera känns nästan löjligt uppenbart.
Vissa band gillar proggressiv musik eller jazz.
Industrimusik kan gå bra det också. Bland elektroniska stilar ligger darkwave bra till och en del trance. Folkmusik kan även det gå hem för en del.
En del har även haft någon liten punkperiod under tidiga tonåren.

Det som däremot ligger illa till är det mesta som spelas i radion, hiphop samt dansband.

Några exempel på uppblandade genrers är:
Thrash Metal = Heavy Metal + Punk.
Gothic Metal = Metal + Goth + Klassiskt
Pagan/Folk Metal = Metal + Folkmusik
Proggresive Metal = Metal + Jazz
Sludge = Doom Metal + Hardcore + Sydstatsrock
Industrial Metal = Metal + Industri/Synth
Neoclassical Metal = Metal + Klassiskt
Nu Metal = Metal + Hiphop + Grunge
Stoner Metal = Doom Metal + Psykadeliskt + Blues

Den typ av listor ger sällan hela sanningen utan ofta inspireras band av andra band som utvecklat ett speciellt sound men man väljer att fokusera på vissa element. Ett band som Black Sabbath är stora inom genrers som Doom, Stoner, Klassisk Hårdrock och i viss mån även Thrash. Motörhead, Slayer, Bathory, Neurosis och en rad andra band har även de inspirerat flera mindre stilar. Dessa är dock metalband.

Emma med undertecknad
 
Eftersom tanken har varit att jag inte vill skriva någon interaktiv dagbok så har jag legat lågt med folk som rör mitt privatliv här.
Men idag ska jag göra ett undantag då min flickvän Emma inte bara fyller år utan dessutom har den stora äran att uppnå ett jämt decenium.

Ett stort grattis från mig!!!

Det kan vara svårt att kanske tro det men trots att folk som lever sig in i rollen som heltidsheadbangers ser ut som allt annat än en klassisk nörd så är ändå nördnivån skyhög.
Jag vet inte så många andra genrers där folk har bättre koll på vad de lyssnar på och den poser som försöker nässla sig in får det tufft att bevisa sin värdighet.

Naturligtvis skiljer kunskaperna från person till person men generellt finns det en radda klassiska band alla bör känna till. Är man inne på en mer specifik genre har man självfallet mer koll där och ve den som påstår sig gilla ett band men som vare sig kan rabbla skivtitlar eller bandmedlemmar.

Av någon anledning så verkligen suger jag till mig värdelöst vetande (hade den förmågan varit lika effektiv på mer konstruktiva saker hade mina snittbetyg från skolan varit avsevärt högre). Men jag klassas inte som något extremfall inom tyngre musik utan det finns gott om folk som med lätthet kör över mig, backar och kör över mig igen.

En del onödigt vetande har jag gjort Quiz av på Facebook men tröttnde efter ca 100 frågor. Däremot kan jag ju alltid skriva ner en del onödig skit här (eftersom få läser det, färre bryr sig och ingen klagar).



Till en början så finns det ett klassiskt Merceful Fate omslag vars tecknare inte bara visade sig vara svensk utan att det han brukade jobba med var den minst sagt oväntade barnserien.......BAMSE!!!
 
Dock verkar en del runt Bamse vara tuffare än väntat då jag vet att någon manusförfattare var inblandad i en synnerligen rå ScFi serie under 90-talet som gick i Magnum.

Låttexter inom metal brukar sällan avra speciellt spännande utan är ofta samma saker som återanvänds om och om igen. Heavy Metal handlar om hur metal man är. Thrash om våld. Death om död (duh!!!). Black Metal om Hin Håle osv.
Därför är det alltid skojigt med grupper som sticker ut. Två band som jag kommer på spontant är Hypocrisy som sjunger om rymdvarelser. Hela albummet "The Final Chapter" handlar om en stackare som blir rymdnappad, hånad och som slutligen tar sitt liv.
Arckanum har idag tagit avstånd till sina tidigare texter som dock var mer intressanta än dagens kaosispirerade då de uteslutande handlade om troll.
Detta helt utan någon humor eller glimten i ögat.

HKH Carl XVI Gustaf
 
Tycker det börjar bli tröttsamt med jakten på vår kungafamilj.
Efter att tramsboken "Den Motsträvige Monarken" har fått stor uppmärksamhet och dessutom tagits på allvar vilket har resulterat i att Drottningen "rasar" på vat och varannat skvallertidningsomslag (kanske dags att kolla blodtrycket snart) har Kungen återigen fått kritik för att ha hedrat en diktator.

Denna gången är det Saudiearabiens turbenklädde kung. Tidigare var det härskaren i puttefnasklandet Brunei.
Visserligen är båda ländernas styre under all kritik men kungens roll är inte att vara någon världspolis utan ska helt enkelt göra reklam för Sverige.

Men det som jag irriterar mig mest på är att de som är mest kritiska verkar vara från vänsterhåll och i det här fallet är det hyckleri på hög nivå.
Vänsterfolk har en tendens att gladeligen fördömma demokratiska länder och skylla allt elände på länder med rättsystem, konstitutioner och framför allt folkvalda representanter.
Samtidigt höjs sällan rösterna mot länder som avrättar homosexuella, fängslar och torterar de som vill ha demokrati, satsar biståndspengar på vapen m.m
Det är inte utan att det är frestanmde att tro att det rör sig om någon form av omvänd rasism där man anser att en del länder är för efterblivna för att kunna genomföra riktiga demokratiska reformer.

Det verkar även finnas stora brister i insikten om vad en demokrati egentligen är. Samtidigt som man vägrar se vare sig USA eller Israel som demokratier så anses de flesta arabstater vara det. Såg för en stund sedan att Saudiearabien och Brunei var de sista arabländerna som inte var demokratiska i o m att de inte har kvinnlig rösträtt. I själva verket är INGET av de tiotalet arabiska nationerna speciellt demokratiska ur ett västerländskt perspektiv.
Det finns strikta regler på vilka som får ställa upp i val och vare sig konstitutioner eller rättssystemen är speciellt stabila. Dessutom får man absolut inte tycka, säga eller göra som man vill utan att riskera hårda straff.
Även om jag har förståelse för en del som kritiserar Israel så går det inte att sticka under stol med att det går att driva en oposition och kritisera makthavarna utan att riskera hälsan.

Men nu har vi ju och göra med folk som på fullaste allvar tror att Kuba är en demokrati. Att Che Guevara var en folkhjälte. Att Kina är framtiden. Att Michael Moore går att ta seriöst samt försvarade vidriga länder som Sovjett, Vietnamn och Nordjkorea in i det sista. Samt naturligtvis att det vore bäst att låta diktaturer vara ifred.

Som de flesta människor har även jag en hyra och räkningar att betala.
Detta är dock inget som bekymrar kommunen när de ska betala ut dem till mig.
Att skicka ut pengarna den 28:e och dessutom på en utbetalningslapp i fel bank vilket gör att det tar två dagar för att få över pengarna på mitt konto och ytterligare en dag innan pengarna hamnar där de ska verkar inte vara några bekymmer. Lika lite som att det dessutom är en helg mitt i eländet.

Men igår hamnade i alla fall pengarna där de skulle efter att jag det senaste dygnet kollat kontot regelbundet. Att fira med alkohol på jobbet låter som en rätt korkad idé (eller så är det tvärtom, men det är inget jag tänker ta reda på).
Så jag får ta det som finns till hands: kaffe!!!

Tre koppar blev det vilket jag hade fnyst åt för bara några månader sedan.
Men nu råkar jag ha hållt upp med kaffe i ett par veckor vilket snabbt märktes.
För att uppnå ett liknande resultat under normala omständigheter hade jag behövt dra i mig några bärs kryddade med speed eller liknande.
Plötsligt är jag klarvaken, glad social och pratar med allt och alla.
Faktum är att jag till och med står och skämtar glatt med kassörskor.
Vad mina kollegor tror vågar jag inte tänka på.
Efter att jag först la av med socker, cigg och sedan kaffe har min sinnesstämning inte varit den bästa så därför har jag hållit mig på min kant för att inte ge något intryck genom någon spontan cynisk (eller ännu värre, självömkande) kommentar eller så.

Råkade förressten få i mig en kopp nu på morgonen vilket resulterade i att jag stod och babblade med en kollega i en halvtimma eller så. Men nu får det räcka.

Med detta i baktankarna så är det fan så jag funderar på om det inte kan vara värt att ta med en termos kaffe nästa gångt jag festar. Effekten verkar ju bli densamma så då går det att tjäna in en hel del stålar.
Eller om jag vill känna mig som en riktigt tung missbrukare kan jag ju alltid beställa in en Irish Coffee.

Torzul ca 2003
 
Det slog mig plötsligt att nu har jag varit skallig ungefär lika länge som jag har varit långhårig.

Har jag inte helt fel var det 2005 som det fick vara nog. Det var allt annat än ett plötsligt infall för det var strax innan jag skulle fylla 20 som jag insåg att något inte stämmer. Visserligen var det ingen jättefara mer än att hårfästet började dra sig lite tillbaka. Men vad fan...funkar det för Quorthon och Cronos gör det väl det för mig också. Dock märkte jag att det bara växte och sedan saknade jag det mesta av håret framtill.
Nu fick jag skynda mig innan jag snart börjar se ut som Lasse Kronér. Visserligen hade jag bra täckning bak men det var ju ingen större tröst.
Att dölja skiten genom att dra håret fram hade sett konstigt ut och huvudbonader är inte min grej.
Totalt stod jag och velade i tre år eller nåt tills jag överlämnade huvudet till morsan.

Två typer hade en stor betydelse för mitt beslut. Den ena var Vorph från Samael som faktiskt såg riktigt vettig ut då han var skallig.
Om inte annat fanns ju alltid Devin Townsend som med sin extrema boneheadfrilla kändes som framtidens ande.

Även om jag aldrig har funderat på att vara skallig innan och fortfarande känner mig som en långhårig hårdrockare så har jag aldrig ångrat mig.
Att vakna varje morgon och se ett allt tunnare hår i spegeln var inte trevligt.
Senare har jag eventuellt inspirerat Joakim från Entrails och Birdflesh för han rakade av sig sitt hår efter att han träffat mig. Han var förresten en av få som jag träffat som hade det ännu värre än mig för han var helt kal på hjässan.

Att leva som skallig var inga större problem.
Visserligen måste folk ha fått för sig att jag hade tics med alla små nackknyckar, handsvepningar m.m som man omedvetet gör som långhårig.
Första gången jag duschade som kal hällde jag dessutom upp en näva schampo i näven. Även om jag hatar mode och trender över allt annat så finns det en fördel med att vara skallig under 2000-talet och det är att nu drar folk sällan paraleller till nynazister och annat drägg. Det var annars en sak som jag oroade mig över då jag gillar både känger, fornnorden, torshammare och militärbrallor.

Även om långt hår är intimt förknippat med tyngre musik så är det faktiskt rätt många som är skalliga. Det känns som många resonerar som mig att man kört allt eller skiter i det.
Några kända headbangers utan hår är:
Kerry King, Nicholas Barker, Scott Ian, Galder, Jon Nödtveidt, Joakim Sterner, Set Teitan, Vincent Crowley, Mika Luttinen, Themgoroth, Peter Stjärnvind, Jörgen Sandström, Lord K. Philipson, Marcus Norman och Mantas.
Vorph, Varg Vikernes, Ihsahn, Satyr, Niklas Kvartforth och Phil Anselmo har varit rakade.
Andra kändisar är ju Satan, Jason, Freddy Krueger, Skeletor, Aleister Crowley och Anton LaVey.

Nocturno Culto, Darkthrone

Att diskutera Black Metal utan att komma in på Darkthrone är lite som att prata om Amy Winehouse utan att nämna droger.

Även om de faktiskt lirade döds till en början och dessutom både kände Nihilist (förupplagan till Entombed) samt spelade in första plattan i Sunlight rimmar lite illa med det gamla "true" gardet.
Dock kan man inte sticka under stol med att Darkthrone är true som fan och i metalkretsar kan man känna sig trygg med en Darkthronebackpatch.

De är lite som Norges svar på Bathory. Man skiter i vad som är rekomendabelt och inne utan man kör sitt race ändå utan att krångla till det. Även om Darkthrone till skillnad från andra gamla band som Mayhem, Emperor, Thorn och Burzum inte hade spektakulära brott och liknande som kunde placera dem i historiböckerna så har de klarat sig rätt bra ändå.

Framför allt på grund av att de har varit konsekventa. De första plattorna hade ingen vidare produktion ens för sin men det var inget som man brydde sig om att ändra och idag är Darkthrone intimt förknippat med en rå produktion.
En annan sak de har gemensamt med Bathory är den massiv oviljan att ställa sig på en scen. I alla fall som en grupp.

För att vara snäll mot sina fans är det bara två namn man behöver känna till.
Nocturno Culto sköter sång, gitarr och bas och Fenriz sköter slagverken.
Emellanåt kan Fenriz även råka få tag på en gitarr eller sångmick.
Däremot är det svårare att hålla reda på alla deras skivor.
Totalt 14 fullängdare samt lite småsläpp har de fått ur sig så här långt.

Min egen relation med bandet är lite kluven. Naturligtvis har jag känt till bandet i ett antal år men jag har inte haft något intresse av dem.
Men under 2000-talet har mitt musikaliska intresse börjat gå mer åt råa organiska produktioner där man kör på känsla och passion istället för att krångla till det.
Faktum är att jag faktiskt bara äger två fullängdare (varav en kom hem till mig igår)  samt en samling. Detta innebär att jag numera har en bakläxa att börja samla på mig deras vax. Intressant nog verkar de inte ha några dåliga plattor även om den sista Circle The Wagons var lite svagare än de andra.
Detta kommer förresten rätt lägligt nu när jag märker att jag närmar mig fulla backkataloger med flera band som jag gillar.

 
Som jag tidigare nämnde så verkar många ha velat förpassa LaVeys läror till 90-talets skräphög. Om man rotar runt lite bland det efterlämnade bråtet lär man även kunna finna en och annan svart skinnkappa.

För att inte riskera att göra bort mig får jag dock nämna att min koll på hur det står till i de delar av landet som jag själv inte rör mig i är i det närmaste obefintligt.

När jag kom i kontakt med tyngre musik var skinnrockar det absolut tuffaste man kunde ha på sig.
Den klassiska MC-jackan fungerar ju alltid men ville man visa att man stod på god fot med mörkrets krafter var det rockar som gällde.
Tittar man på gamla bilder med nästan vilket döds eller black band man kan komma på så har minst en medlem skinnrockar.
Deicide, Morbid Angel, Therion, Dark Funeral osv.

Längden kunde variera. Många gick ner till höften medan andra nådde ner till kängorna (eftersom en del gladeligen kombinerade med 20-30 håls kängor var det dock ingen större merit). De var i alla fall betydligt längre än de vanliga midjelånga jackorna.
Tyvärr var de inte speciellt lätta att få tag på och de kunde gott och väl ligga på över 3000 spänn vilket var orsaken till att jag själv aldrig ägde en sådan.

Sedan kom mannen som sabbade allt (vilket jag inte har något som helst stöd för men det känns så i alla fall), Marilyn Manson.
Nog för att han har ändrat sitt utseende ett antal gånger under åren men när han slog igenom var han intimt förknippad med långa skinnrockar.
Tyvärr hängde hans missanpassade fans på det där och skämde ut sig.
Under 2000-talet har rockar och trenscoats ha fått en helt ny målgrupp i form av finniga och lika misanpassade nördar. Helst ska man vara galen i fantasy och rollspel.

Med andra ord så har det tuffa med de gamla rockarna blivit rejält urtvättat idag och inom hårdrockskretsar verkar de vara ungefär lika ute som de där gamla 80-tals tröjorna utan armar och som slutade vid naveln.

Fast jag vill fortfarande äga en skinnkappa. I min lilla efterblivna värld symboliserar de vare sig Marilyn Manson eller nördar.
Dock prioriteras en svart jeansjacka som jag kan pimpa framöver innan det kan bli aktuellt.