En en kanske oväntat talang som jag har är inom ämnet samlevnad.
Visserligen har jag en del gynsamma gener för att leva ett promiskulöst liv men det är inte riktigt så jag menar utan snarare på ett teoretiskt plan.

Tanken slog mig för några år sedan att det vore intressant att skapa en bok, häfte eller liknande med råd och tips för de som inte har så mycket vana inom ämnet.

Orsaken är att trots ett samhälle som påstås vara upplyst så var det en hel del som jag själv hade velat veta när jag var yngre.
Det som lärs ut i skolan är förvisso vettigt, men samtidigt självklart och tråkigt.
När det gäller andra saker än hur man skyddar sig kan det bli lite förvirrande hur saker och ting fungerar.

För egen del var jag så pass upplyst att jag fattade att porr inte har så mycket med verkligheten att göra. Dessutom hörde jag att killar generellt brukar kritiseras för att hoppa över för- och efterspel samt lätt blir för egotrippade och glömmer tjejen.
Faktum var att jag trodde jag faktiskt hade rätt bra koll på det mesta men jag insåg rätt snart att verkligheten inte riktigt såg ut som jag trodde.
Även om jag klarade mig från att direkt göra bort mig så fick jag samtidigt inte ut så mycket av det. Timslånga förspel är knappast någon norm och att enbart fokusera på den andra är i slutändan kontroproduktivt.

Med åren har jag ramlat över en hel del böcker inom sex, psykologi, beteendevetenskap, etik m.m plus att jag har varit aktiv på olika forum.
Plötsligt insåg jag att den problematiken folk har sällan är unikt utan vissa saker dyker upp gång på gång.
Ofta rör det inte sexet i sig utan snarare omständigheterna runt det hela.

Det kan handla om svårigheter att inse vart gränser går, vad som är naturligt, vad den andre bör förvänta sig.
Bland tjejer är det vanligt med hur man förhåller sig till låg eller hög sexlust, hur långt man ska gå för sin pojkvän eller att man känner sig utnyttjad, hämmad eller slampig.
Bland killar handlar det ofta om framför allt varför man inte får någon tjej eller att kroppen inte riktigt vill lyda som man vill.
Sedan finns det en massa andra ämnen som vad som är otrohet och vad man kan acceptera. Rent tekniska saker är vanligt förekommande bland bägge könen som t ex oral eller analsex (det sistnämnda är ju inte konstruerat för samlag så bara där blir det lätt problem).
Den enligt mig viktigaste frågan är kommunikation. Självkännedom ligger inte långt efter. Med en fungerande kommunikation hade frågorna i sexspalter antagligen halverats.

Det finns med andra ord en hel del som hade kunnat vara bra att veta.
När det gäller information så kan det bli svårt att veta vart man ska gå efter.
Porr ger det som folk fantiserar om och har aldrig varit menat att vara informativt. Polare kan säkert berätta en del men det blir lätt motsägelsefullt, överdrivet och i slutändan rätt intetsägande. Ingen vill ju verka vara oerfaren så man breddar gärna på lite extra.
Föräldrar pratar man kanske inte allt för gärna med. Speciellt inte om man är kille.
Att sitta och läsa saker på internet och liknande kan fungera i viss mån men det är svårt att veta vad som är relevant. Forum handlar mest om att ventiligera sina åsikter än att ge vettig information.
Risken finns också att man hör saker man inte vill höra och att man i slutändan tror att kraven är så höga att det hela blir meningslöst.

Tänkte faktiskt krydda den här bloggen med lite privata bilder emellanåt.
Tyvärr så verkar kameran jag nyligen fick ha försvunnit under oklara omständigheter och en ny kamera ligger inte högt på prioriteringslistan.

Anton LaVey 1930-1996
 

Idag är jag inte speciellt intresserad av att sitta och tjafsa i sataniska forum men det händer att jag tittar in emellanåt.
Det jag snabbt kan konstatera att det har hänt en del sedan 1990-talet.

Idag verkar folk tävla i att ta avstånd från LaVey men när jag själv kom i kontakt med LaVey strax efter att han hade dött var det en helt annan femma.

Att äga Den Sataniska Bibeln som tånåring var snudd på lika tufft som att ha ett automatvapen under sängen. Det visade sig att det fanns en order i Sverige som var baserad på LaVeys ideologi och dessa kom jag i kontakt med 1998 eller 1999.
När folk började komma underfund med att jag hade kontakter inom orden kom det fram en del människor för att fjäska in sig.

Vad var det då som lockade med den numera kallade LaVey-satanismen?

Det enkla svaret att det var där som jag kunde träffa folk som var som mig.
Innan jag läste Den Sataniska Bibeln var jag frustrerad över att min livssyn och moral skilde sig från det min omgivning försökte få mig att tycka.
Man skulle vara ovillkorligt snäll och förlåtande och gärna ha Bamse som sin barndomsförebild. Problemet var att jag inte kunde se någon logik i det.
Dessutom gick moralen och verkligheten sällan hand i hand.
Att jag alltid dragits till det som är mörkt och extremt, var barnsligt förtjust i ockultism samt påfallande ofta sympatiserade med onda karraktärer (de hade ambitioner, smak och var ofta ärliga mot sig själva) gjorde även det sitt.

Anton LaVey hade själv gjort liknande observationer en gång i tiden.
Han hade svårt för folks hyckleri där man hade en gudfruktig och strikt moralisk sida ena dan men bröt mot det den andra.
Anledningen till att det var så beror till stor del på att kristendomen har en fix idé om att människan är separerad från naturen och naturliga drifter.
Så hans motdrag blev att skapa en ideologi där "synden" som blev ett resultat av drifter skulle ses som ett ideal istället för något man behövde skämmas över.

Namnet "satanism" kom ifrån att Satan representerar det djuriska och fria i människan och på så sett blir en arketyp istället för ett mytologiskt väsen.
Även om man har med en biblisk karraktär så tog man till skillnad från djävulsdyrkarna avstånd från dek kristna världsbilden och dess strikta dualism.

Under 2000-talet har dock definationen av "satanism" breddats ännu mer.
Kaosgnocistiska satanister är troende men menar att Satan representerar upplysning i en ond värld. Deras syn på världen är att den är ond och missbildad till skillnad från de mer levnadsglada LaVeyanerna.

Dock känns det som om de flesta som kallar sig satanister i forum och liknande egentligen är ganska förtjust i LaVeys lära med att man är sin egen gud.
Däremot är de motståndare till att LaVey försökte göra det hela till någon slags religion med regler, biblar, präster, synder m.m Som de ser det är det motsägelsefull att följa regler om ideologin går ut på att man skapar egna regler.
Det som de missar är att det inte riktigt är på det sättet.
De sataniska budorden, levnadsreglerna och synderna bör snarare tolkas som riktlinjer. Faktum är att det krävs ju en del riktlinjer som folk ska samlas runt för att det inte ska flumma iväg helt och hållet.
En annan kritik kommer även från det motsatta hållet där folk tycker att om man nu ska göra precis som man själv vill....vad finns det då för poäng med den här typen av sammanslutning?

kan passa på att nämna att LaVey var medveten om att det kan bli problem med folk om man håller med om något som samtidigt är baserat på den egna viljan.
Därför hände det att han slängde in en del oväntade saker och kollade på responsen. De som fortsatte att glatt hålla med om allt han sa var uppenbarligen inget annat än viljelösa individer som bara vill ha en stark ledare att följa.
De som däremot ifrågasatte visade att de fattade vad det hela gick ut på.

En bidragen orsak till att LaVey tappade stöd beror antagligen på att satanism blev så uppblåst för ca tio år sedan.
Efter att Marilyn Manson gick ut som satanist var det praktiskt taget kört.
Plötsligt fullkomligt kryllade det av små svartklädda fjortisar som trots sin osäkerhed och iblabd rent labila sidor bestämt påstod sig vara satanister.
En av orsaken till att jag valde att inte ha med några av LaVeys citat är att de har fått en besk bismak efter att jag sett det på kanske 100 fjortissidor samt i ett antal skoluppsatser (jo jag skrev själv om satanismen en gång i tiden...mest för att reta min sura och kristna svensklärare).

Som avslutning kan jag nämna att jag trots att jag var med i en satanisk order aldrig kallade mig själv för satanist.
Den estetiska sidan av den mörka sidan har alltid varit lockande men samtidigt kändes det lite fel att kalla mig satanist när jag inte tror på någon gudomlighet.
Att kalla delar av mig för Satan hade känts lite schizofrent även om andra naturligtvis får göra som de vill. Risken för missuppfattningar ökar ju dessutom rejält och vem orkar gå runt och reda ut begrepp stup i ett?