En sak som jag sällan nämner här är att jag ser en hel del på TV-serier.
Min flickvän har ca 200 serieboxar varav en stor del avverkas i min närvaro.
Men även om jag gillar en hel del föredrar jag att lägga mer fokus på intressen som är mer MIG över.
Just därför kan jag nämna en serie som faktiskt rör ett av mina intresseområden: nämligen psykologi, eller beteendevetenskap för att vara mer exakt.

Lie To Me handlar om en grupp ledd av Dr. Cal Lightman som jobbar åt myndigheter i fall där det är av yttersta vikt att veta om någon ljuger eller inte.
Lightman har genom åren utvecklat en förmåga att känna igen små mikrouttryck hos folk som röjer deras egentliga åsikter. Med åren har han samlat på sig andra experter inom området.
Tolkningar gruppen gör är inte enbart runt sanningar och lögner utan handlar ofta om olika sinnesstämningar.
Är det någon som visar en felaktig reaktion i ett sammanhang sätter man mer fokus där. Att kroppsspråket säger mer än talet visar de ett antal exempel på.

Det som är intressant med serien är att saker och ting inte är helt taget ur luften utan flera av de tolkningar som man gör är korrekta. Som en extra bonus har man ofta med exempel från verkliga fall med olika kändisar (amerikanska presidenter har klippkort till serien).

Allt är dock inte bra utan det finns några små irritationsmoment om rätt små dock.
Dels hyser man en övertro till psykologer och beteendevetare som inte riktigt har en verklighetsförankring.
Förmågan att kunna tolka signaler är naturligtvis viktigt vid förhör och liknande men att överlåta hela fall till lögnexperter känns inte helt riktigt.
Sedan retar jag mig på när folk gråter. Experterna är oerhört observanta på detaljer men samtidigt reagerar man aldrig på att folk gråter öppet. Visserligen är det så man gör i TV men är man över 5 år döljer man ansiktet eller försöker diskret torka sig i ögonen.

Plötsligt inser jag att om två månader så har jag kommit upp i den svenska snittåldern för första barnet.
Att jag har en rejäl åldersnoja sedan jag passerade 20 strecket är inget jag hymlar med.
Dock skiter jag fullständigt i dessa löjliga normer om att man ska skaffa, gilla och tycka saker bara för att man är i en viss ålder.

I min värld har detta inget som helst med mognad och utveckling att göra utan detta är bara en yta av självbedrägeri. Mognad är (i min värld) att lära sig av sina misstag, kunna ta ansvar för sina handlingar, finna sig själv och våga vara ärlig samt se saker i ett större sammanhang. Inte att plötsligt börja följa allsvenskan och skaffa en Volvo.

Jag vet en läkare som konstant bedrog sin fru och jag känner hårdrockare som prioriterar sina familjer framför allt annat. Ytligt sätt är det den förstnämnda som bäst uppfyller kriterierna för mognad även om den sista känns som en bättre exempel.

För egen del har jag kommit underfund med att de framtida målen bättre stämmer in på någon som är i övre tonåren än i min egen ålder.
Som ett exempel är musik mitt största enskilda intresse och jag vill väldigt gärna ha en ny gitarr.
Dessutom är jag förtjust i allt som rör metal-världen som skivor, kläder, replokaler, spelningar m.m
Ska jag vara ärlig är det mest vuxna på min önskelista jobb, körkort och en ny soffa.

Siewert Öholm
 

Jag ska inte sticka under stol med att jag har svårt för kristendomen.
Detta gäller dock inte merparten av utövarna som faktiskt är rätt schyssta och vettiga och som jag inte har några som helst skäl att klanka ner på. Däremot gillar jag inte religionen.
Faktum är att jag stundtals tycker synd om de som är öppet kristna. Dels för att kristendomen har blivit en mer eller mindre öppen måltavla som man kan ge sig på utan repisalier (visserligen har jag hört ansdra säga att det snarare är tvärtom men testa i sådana fall att ha en Ecco Muhammed-utställning och anklaga alla kritiker för att vara slutna och bakåtsträvande homofober så ska ni få se på något skojigt).

Idag utmålas kristna ofta som homofobiska moraliserande bakåtsträvare. Titta bara på hur attityden är mot KD som brukar anklagas för att vara bland annat abortmotståndare (trots att partiledaren vill öppna för pollacker att komma hit och göra abort) eller för att vara homofober (trots att samma partiledare anmälde sig som talare till Pridefestivalen).

Liknande saker kan man se hos vanliga utövare och det är svårt att få bort bilden av bibelläsande töntar med korrekt klädsel, glasögon som hellre stannar hemma och läser läxor (eller bibeln) än går ut och festar.
Men i sådana fall ska jag avslöja en sak: detta är inte sant!

Mig veterligen känner jag ingen kristen som är speciellt hård på att vara cellibat och de flesta tackar inte nej till några bärs. Faktum är att den snubben som skröt över att han festade hårdast i min gamla gymnasieklass var kristen.
Det finns inte heller några specifika kläder eller musiksmaker som avslöjar kristna idag utan de kan se ut eller lyssna på precis vad som helst. Vissa verkar ha svårt för allt för uppenbart blasfemiska budskap men lite vanlig hederlig sex, drugs & rock n roll är inga problem.

Men sedan finns det ju de som verkar lägga ner sin själ i att få folk att behålla sin gamla fördomsfulla syn på kristna. En av dessa människor är Siewert Öholm.
I ett par årtionden har han utsett sig själv till moralen och det kristna ordets beskyddare utan att inse att det enda han har lyckats med är att göra sig själv till ett skämt och svärtar ner andra krisnas rykten.

Det borde tillhöra allmänbildningen att känna till denna mans korståg mot det som han ansågs vara Satans främsta vapen för att rekrytera vilsna ungdomar; nämligen hårdrock.
Nog för att det fanns band som påstod sig hylla djävulen när Öholm hade sitt eget lilla privata korståg men de var antagligen lite för underground för att nå honom. Däremot fann han miljonsäljare som frekvent fick sina nunor afficherade i musiktidningen Okej. Framför allt gruppen W.A.S.P som han verkade ta på blodigt allvar och dessutom fantiserade ihop att de var djävulsdyrkare.

Är man medveten om att samma man tyckte att det var högst oansvarigt att visa videos med Michael Jackson på TV och även var emot Roxette är det inte svårt att förstå att han höll på explodera över Blackie Lawless & CO.

Senare har han visat avsky för folk med tvivelaktig läggning i melodifestivalen (ska han jaga bögar i sådana sammanhang lär han kunna hålla på i flera år till).
Vanligt folk skrattar, kristna gråter.