Det har slagit mig att som arbetslös så har man press på sig att söka jobb och man ska verkligen gå in för det.
De som slipper att vara arbetslösa kan skatta sig glada. De kan nämligen jobba för att tjäna pengar.
Naturligtvis vill väl alla trivas på sina jobb men i min värld är det det där stället man går till och gör ett arbete i utbyte mot pengar som kan betala hyra och ge mat på bordet.

Detta kan man dock inte nämna i en jobbannsökan utan då är det ren passion man känner för alla sökta jobb är ju drömjobbet.
Självfallet är ju lagerjobb det jag drömt om hela mitt liv. Som liten såg jag truckförarna och tyckte att de var mina stora idoler. När jag kom hem lade jag alla leksaker i lådor som jag packade på varandra och alla jobbrealterade val genom åren visar ju på att det sitter en liten lagerarbetare innerst inne.

Eller varför inte städning?
"Hej jag skulle gärna vilja jobba som lokalvårdare åt Sop & Städ AB då detta är något jag alltid drömt om."
Den som på fullaste allvar har städ som sin stora dröm kan knappast vara en som kan anklagas för att ha stora ambitioner utan snarare är man antagligen lite efter. Detta innebär ju inte att jag skulle tacka nej om jag fick chansen. Oavsett om det är lager eller ett städjobb hade jag gjort det jag får betalt för och kanske lite extra för den goda sakens skull. Men det är för att jag får betalt och inte för att jag drömmer om det.
En fördel med mig är att jag har livlig fantasi så jag hade snart hittat på lite delmål, tävlingar, utmaningar m.m för att få det att bli mer intressant. Blir ett jobb tråkigt tror jag inte det är någon större ide med att hålla på med det så därför ser jag till att det inte blir det.

Det känns ibland som om det är lite fult att jobba för pengar.
Jag har som ett exempel två systrar som båda blev erbjudna att jobba inom ett företag.
Den ena jobbar och sliter så länge hon får uppskattning och har blivit blåst på en hel del pengar.
Den andra ser man inte skymten av om hon inte är säker på att hon får betalt för sitt arbete. När hon väl vet det och om hon trivs kan hon även göra en del utöver vad som krävs. Men utan pengar är det bara att glömma.

Det här nämnde jag för min mormor vid ett tillfälle och den hon irriterade sig mest på var hon som jobbade för pengar och menade att vissa människor bara har pengar i skallen och det är något hon inte gillar.
Visst om en person BARA har pengar i skallen och inte bryr sig om hur, vart och varför den får dem är den antagligen inte speciellt sympatisk men pengar är ju trots allt en grundläggande sak för att både överleva och kunna göra något med sitt liv.

Har funderat lite på vad som skulle göra mig lycklig (på ett realistiskt plan) och kom fram till att jag är antagligen rätt anspråkslös materiellt.
Nu förnekar jag inte att jag gillar att skaffa saker men att det materiella i sig inte ger någon större glädje utan snarare möjligheterna.

Jobb: jobbet behöver inte vara ett drömjobb utan jag arbetar helst för pengar och roar mig istället på fritiden.
Däremot vill jag naturligtvis trivas, tycka att det känns meningsfullt och ha schyssta kollegor.
Lönen ska vara så det täcker mina utgifter med lite marginal för oförutsedda saker och sparande.
Vetskapen att jag har pengar hade antagligen smällt högre än att springa runt och bränna dem på allt jag ser.

Fritid: skulle vara trevligt att kunna ha 2 dagar eller nåt där jag repar med något band.
3 dagar för styrketräning samt en dag för att gå ut. Eftersom jag aldrig kan bestämma mig hade antagligen veckorna ändrats lite då och då. Sedan vill jag ha lite tid med min flickvän samt tid för mig själv där jag kan ta det lugn och läsa och lyssna på musik. Självfallet hade några festivaler om året förgyllt tillvaron en del.
Någon gång per år hade jag dessutom velat dra iväg utomlands.

Hem: stämning är a och o i min värld så jag hade gladeligen haft en del gotiska eller robusta trämöbler, kandelbarer m.m Snygga bilder/tavlor samt bandbilder hade antagligen täckt väggarna.
Sedan hade jag antagligen haft lite instrument här och var, bokhyllor m.m Om folk funderar på om det är ett Watains nya replokal eller en 1800-tals bordell hade det varit ett klart plus.

Bil: i mitt rallysläkte är jag ett svart får då jag aldrig varit intresserad av motorer utan är mest som en tjej där och vill ha en snygg och funktionell kärra som inte krånglar. Egentligen så är det lite samma visa som med jobb.
En snygg Pontiac eller Chrystler hade fungrat bra.

Musik: några gitarrer, någon bas samt kanske någon enkel musikinspelningsutrustning, typ porta eller liknande hade varit trevligt att ha. Sedan vill jag kunna köpa en bunt nya plattor då och då. 2-3 i veckan hade varit lagom.
1-2 bandtröjor i månaden hade varit fint att ha i klädväg.

Personlig utveckling: som person vill jag ständigt ta mig framåt på alla möjliga sätt och vis.
Spelar jag gitarr vill jag känna att jag kan bli bättre, styrketränar jag vill jag naturligtvis få resultat, jag vill kunna göra bättre resultat på arbetet. Bli mer säker i mig själv. Bli bättre på att hantera mina problem, förbättra mina språkkunskaper och lära mig mer inom en rad olika områden.

Det går säkert att komma på mer saker än detta men det får duga.
Överlag känns det ganska realistiskt att kunna uppnå detta om jag bara får tag på ett jobb.

Angela Gossow Arch Enemy
 

Arch Enemy var ett hyggligt melodiskt dödsband som inte var mindre än att de faktiskt blev grammisnominerade en gång i tiden. En vacker dag stod man utan sångare så det blev till att skaffa sig en ny.
Så långt var det inget speciellt konstigt, fram till dess att bandet gick ut med att den nya sångaren var en tysk tjej. Ett dödsband kunde väl för bövelen inte ha en tjej som frontfigur. Inte för att det var något extremt sällsynt med sångerskor inom metal men de hade tidigare mest jobbat på att stå i kontrast till en manlig sångare i gothiska metalkonsellationer.

Detta sket bandet fullständigt i och menade att de hade valt den de ansåg hade bäst röstresurser.
Om detta verkligen är helt sant låter jag vara osagt. Angela har dock så pass bra röstresurser att hon klarar sitt jobb utan större prblem.

Plötsligt verkade det gå upp för tjejer runt om i världen att de faktiskt har kapacitet att ge sig på mer aggressiva sångstilar. På Youtube finns det ett antal tjejer som visar upp sig från sin mindre feminina sida.
Det skumma är att det sällan är tjejer från våra breddgrader som är med utan det är latinska tjejer från Spanien, Mexiko, Peru, Chile osv som håller på.

Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om vad detta kan bero på.
Att nordiska tjejer har svårare att göra bort sig faller ju snabbt med tanke på alla pinsamma videbloggar och liknande.
Mina teorier om de latinska tjejerna är högst ovetenskapliga och bygger lite halvt på fördommar.
Det ena är att de brukar ha mer temperament än nordiska tjejer (även om en bättre formulering hade varit att de har lättare att visa känslor över huvud taget).
Det andra är att i latinska länder går man inte in i något halvdant utan är man inne på metal så är man det till 110%. Det kan man ju se bilder på metalfolk att i vissa länder duger det inte med att smyga runt i en luvtröja utan det ska banne mig se ut som man föddes med nitar.
Mer tydligt blir det när det gäller spelningar där den vildaste killen på en svensk spelning är de latinska metalskallarnas motsvarighet till de svenskar som står längst bak med armarna i kors.
Med andra ord är det riktigt tufft att gå på spelningar i dessa länder för man vet inte om man kommer levande tillbaka.
Så om killarna går ut och slår ihjäl varandra och river sig blodiga på varandras nitar och rockmärken så känns det inte lika konstigt om tjejerna kan sitta och vråla i en webcam.