Fråga mig inte varför men plötsligt slog det mig att när någon säget "trollstav" till mig, en som är fem och en som är tio år yngre så är chansen stor att vi kommer att ha helt olika bilder framför oss.
Förmodligen går det nog att plocka ihop ett par i samma ålder och det blir helt olika svar.

När jag var liten fanns det framför allt två typer av trollstavar.
Dels var det en svart pinne med vita ändar som trollkarlar brukade vifta med när de plockade kaniner ur höga hattar. Dessa verkar inte vara så vanliga längre och jag skulle inte bli förvånad om de som är födda efter 80-talet aldrig sett sådana.

En annan var något som såg ut som man hade snott den från en stjärngosse. Alltså en pinne med en stjärna på.
Sådana förekom mest i barnserier som t ex Bamse och Pellefant.

Inom fantasy gillar man mer robusta saker och det brukar vara knottriga vandringskäppar som hanteras av skäggiga gubbar i morgonrockar. De kan även vara mer utstuderade med klot eller stenar i ena ändan.
Klotstavar verkar dock vara mer vanliga bland lite elakare trollkarlar om jag inte är helt ute och cyklar.
Om jag inte börjar bli helt dement så brukade He-mans ärkefiende Skeletor springa runt med en sådan.

Sedan Harry Potter slog igenom har vi inte bara fått vänja sig att killar kan flyga på kvastar (för min del känns det fortfarande en aning feminint) utan stavarna har plötsligt ändrats igen.
Borta är de klumpiga åbäkerna utan nu ser stavarna ut som ridspön eller något som en dirrigent hade kunnat vifta med.

Rob Halford Judas Priest
 

Under andra halvan av 70-talet var Judas Priest ett av världens brutalaste band.
Utan att de själva viste om det hade de börjat lämna hårdrocken och skpat en helt ny genre som sedan blev känd under namnet Heavy Metal.
Det gick inte att bara gå runt med utsvängda jeans och skumma hattar utan de behövde ett helt nytt image som tydligt visade att de var hårdast av de hårda.
Sångaren Rob Halford föreslog nitar och läder och det har sedan följt med metalgenren sedan dess.

Efter att ha lämnat Judas Priest under 90-talet (han kom sedan tillbaka efter några år) avslöjade Halford att han inte bara var homosexuell utan att bandets image var direkt inspirerat från hardcore bögklubbar.
Att han inte sagt något tidigare var för att han inte ville att hans läggning skulle förknippas med bandet (antagligen som någon form av metalvärldens svar på Barbados).
Folk väntade spänt på hårdrockarnas fördömmande av mannen, mytren, bögen.....och de väntar förmodligen fortfarande för det blev inga speciells stora reaktioner.

Av någon anledning så har hårdrockare råkat få med sig en del fördomar, och att vara generellt homofobiskt verkar vara en av dem. Faktum är att t om en skribent i Close-Up tyckte att genren var homofobisk i en krönika. Men jag är rätt säker på att detta är ett resultat av missuppfattningar.

För att gå tillbaka till 70-talet så var den nya stilen till för att visa att metal var en stil som var hårdare än allt annat som spelades. I en sådan miljö är det knappast någon fördel att vara fjollig eller feminin utan ska man vara med får man helt enkelt hålla sig till reglerna.
En hardcorebög som Halford har inga större problem att klara sig, men de mer feminina bögarna hade varit körda. Det är samma sak med tjejer. Tuffa tjejer som inte drar sig för att spela på killarnas villkor har inga större problem med att få respekt medan ingen hade tagit en bimbo på allvar.

På swenare år har det visat sig att det finns fler bögar inom tyngre musik när Gaahl fd sångare i Gorgoroth gick ur garderoben. Mig veterligen har inga homofobiska hårdrockare bränt hans skivor än.

Det har slagit mig att som arbetslös så har man press på sig att söka jobb och man ska verkligen gå in för det.
De som slipper att vara arbetslösa kan skatta sig glada. De kan nämligen jobba för att tjäna pengar.
Naturligtvis vill väl alla trivas på sina jobb men i min värld är det det där stället man går till och gör ett arbete i utbyte mot pengar som kan betala hyra och ge mat på bordet.

Detta kan man dock inte nämna i en jobbannsökan utan då är det ren passion man känner för alla sökta jobb är ju drömjobbet.
Självfallet är ju lagerjobb det jag drömt om hela mitt liv. Som liten såg jag truckförarna och tyckte att de var mina stora idoler. När jag kom hem lade jag alla leksaker i lådor som jag packade på varandra och alla jobbrealterade val genom åren visar ju på att det sitter en liten lagerarbetare innerst inne.

Eller varför inte städning?
"Hej jag skulle gärna vilja jobba som lokalvårdare åt Sop & Städ AB då detta är något jag alltid drömt om."
Den som på fullaste allvar har städ som sin stora dröm kan knappast vara en som kan anklagas för att ha stora ambitioner utan snarare är man antagligen lite efter. Detta innebär ju inte att jag skulle tacka nej om jag fick chansen. Oavsett om det är lager eller ett städjobb hade jag gjort det jag får betalt för och kanske lite extra för den goda sakens skull. Men det är för att jag får betalt och inte för att jag drömmer om det.
En fördel med mig är att jag har livlig fantasi så jag hade snart hittat på lite delmål, tävlingar, utmaningar m.m för att få det att bli mer intressant. Blir ett jobb tråkigt tror jag inte det är någon större ide med att hålla på med det så därför ser jag till att det inte blir det.

Det känns ibland som om det är lite fult att jobba för pengar.
Jag har som ett exempel två systrar som båda blev erbjudna att jobba inom ett företag.
Den ena jobbar och sliter så länge hon får uppskattning och har blivit blåst på en hel del pengar.
Den andra ser man inte skymten av om hon inte är säker på att hon får betalt för sitt arbete. När hon väl vet det och om hon trivs kan hon även göra en del utöver vad som krävs. Men utan pengar är det bara att glömma.

Det här nämnde jag för min mormor vid ett tillfälle och den hon irriterade sig mest på var hon som jobbade för pengar och menade att vissa människor bara har pengar i skallen och det är något hon inte gillar.
Visst om en person BARA har pengar i skallen och inte bryr sig om hur, vart och varför den får dem är den antagligen inte speciellt sympatisk men pengar är ju trots allt en grundläggande sak för att både överleva och kunna göra något med sitt liv.

Har funderat lite på vad som skulle göra mig lycklig (på ett realistiskt plan) och kom fram till att jag är antagligen rätt anspråkslös materiellt.
Nu förnekar jag inte att jag gillar att skaffa saker men att det materiella i sig inte ger någon större glädje utan snarare möjligheterna.

Jobb: jobbet behöver inte vara ett drömjobb utan jag arbetar helst för pengar och roar mig istället på fritiden.
Däremot vill jag naturligtvis trivas, tycka att det känns meningsfullt och ha schyssta kollegor.
Lönen ska vara så det täcker mina utgifter med lite marginal för oförutsedda saker och sparande.
Vetskapen att jag har pengar hade antagligen smällt högre än att springa runt och bränna dem på allt jag ser.

Fritid: skulle vara trevligt att kunna ha 2 dagar eller nåt där jag repar med något band.
3 dagar för styrketräning samt en dag för att gå ut. Eftersom jag aldrig kan bestämma mig hade antagligen veckorna ändrats lite då och då. Sedan vill jag ha lite tid med min flickvän samt tid för mig själv där jag kan ta det lugn och läsa och lyssna på musik. Självfallet hade några festivaler om året förgyllt tillvaron en del.
Någon gång per år hade jag dessutom velat dra iväg utomlands.

Hem: stämning är a och o i min värld så jag hade gladeligen haft en del gotiska eller robusta trämöbler, kandelbarer m.m Snygga bilder/tavlor samt bandbilder hade antagligen täckt väggarna.
Sedan hade jag antagligen haft lite instrument här och var, bokhyllor m.m Om folk funderar på om det är ett Watains nya replokal eller en 1800-tals bordell hade det varit ett klart plus.

Bil: i mitt rallysläkte är jag ett svart får då jag aldrig varit intresserad av motorer utan är mest som en tjej där och vill ha en snygg och funktionell kärra som inte krånglar. Egentligen så är det lite samma visa som med jobb.
En snygg Pontiac eller Chrystler hade fungrat bra.

Musik: några gitarrer, någon bas samt kanske någon enkel musikinspelningsutrustning, typ porta eller liknande hade varit trevligt att ha. Sedan vill jag kunna köpa en bunt nya plattor då och då. 2-3 i veckan hade varit lagom.
1-2 bandtröjor i månaden hade varit fint att ha i klädväg.

Personlig utveckling: som person vill jag ständigt ta mig framåt på alla möjliga sätt och vis.
Spelar jag gitarr vill jag känna att jag kan bli bättre, styrketränar jag vill jag naturligtvis få resultat, jag vill kunna göra bättre resultat på arbetet. Bli mer säker i mig själv. Bli bättre på att hantera mina problem, förbättra mina språkkunskaper och lära mig mer inom en rad olika områden.

Det går säkert att komma på mer saker än detta men det får duga.
Överlag känns det ganska realistiskt att kunna uppnå detta om jag bara får tag på ett jobb.

Angela Gossow Arch Enemy
 

Arch Enemy var ett hyggligt melodiskt dödsband som inte var mindre än att de faktiskt blev grammisnominerade en gång i tiden. En vacker dag stod man utan sångare så det blev till att skaffa sig en ny.
Så långt var det inget speciellt konstigt, fram till dess att bandet gick ut med att den nya sångaren var en tysk tjej. Ett dödsband kunde väl för bövelen inte ha en tjej som frontfigur. Inte för att det var något extremt sällsynt med sångerskor inom metal men de hade tidigare mest jobbat på att stå i kontrast till en manlig sångare i gothiska metalkonsellationer.

Detta sket bandet fullständigt i och menade att de hade valt den de ansåg hade bäst röstresurser.
Om detta verkligen är helt sant låter jag vara osagt. Angela har dock så pass bra röstresurser att hon klarar sitt jobb utan större prblem.

Plötsligt verkade det gå upp för tjejer runt om i världen att de faktiskt har kapacitet att ge sig på mer aggressiva sångstilar. På Youtube finns det ett antal tjejer som visar upp sig från sin mindre feminina sida.
Det skumma är att det sällan är tjejer från våra breddgrader som är med utan det är latinska tjejer från Spanien, Mexiko, Peru, Chile osv som håller på.

Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om vad detta kan bero på.
Att nordiska tjejer har svårare att göra bort sig faller ju snabbt med tanke på alla pinsamma videbloggar och liknande.
Mina teorier om de latinska tjejerna är högst ovetenskapliga och bygger lite halvt på fördommar.
Det ena är att de brukar ha mer temperament än nordiska tjejer (även om en bättre formulering hade varit att de har lättare att visa känslor över huvud taget).
Det andra är att i latinska länder går man inte in i något halvdant utan är man inne på metal så är man det till 110%. Det kan man ju se bilder på metalfolk att i vissa länder duger det inte med att smyga runt i en luvtröja utan det ska banne mig se ut som man föddes med nitar.
Mer tydligt blir det när det gäller spelningar där den vildaste killen på en svensk spelning är de latinska metalskallarnas motsvarighet till de svenskar som står längst bak med armarna i kors.
Med andra ord är det riktigt tufft att gå på spelningar i dessa länder för man vet inte om man kommer levande tillbaka.
Så om killarna går ut och slår ihjäl varandra och river sig blodiga på varandras nitar och rockmärken så känns det inte lika konstigt om tjejerna kan sitta och vråla i en webcam.

En sak som jag sällan nämner här är att jag ser en hel del på TV-serier.
Min flickvän har ca 200 serieboxar varav en stor del avverkas i min närvaro.
Men även om jag gillar en hel del föredrar jag att lägga mer fokus på intressen som är mer MIG över.
Just därför kan jag nämna en serie som faktiskt rör ett av mina intresseområden: nämligen psykologi, eller beteendevetenskap för att vara mer exakt.

Lie To Me handlar om en grupp ledd av Dr. Cal Lightman som jobbar åt myndigheter i fall där det är av yttersta vikt att veta om någon ljuger eller inte.
Lightman har genom åren utvecklat en förmåga att känna igen små mikrouttryck hos folk som röjer deras egentliga åsikter. Med åren har han samlat på sig andra experter inom området.
Tolkningar gruppen gör är inte enbart runt sanningar och lögner utan handlar ofta om olika sinnesstämningar.
Är det någon som visar en felaktig reaktion i ett sammanhang sätter man mer fokus där. Att kroppsspråket säger mer än talet visar de ett antal exempel på.

Det som är intressant med serien är att saker och ting inte är helt taget ur luften utan flera av de tolkningar som man gör är korrekta. Som en extra bonus har man ofta med exempel från verkliga fall med olika kändisar (amerikanska presidenter har klippkort till serien).

Allt är dock inte bra utan det finns några små irritationsmoment om rätt små dock.
Dels hyser man en övertro till psykologer och beteendevetare som inte riktigt har en verklighetsförankring.
Förmågan att kunna tolka signaler är naturligtvis viktigt vid förhör och liknande men att överlåta hela fall till lögnexperter känns inte helt riktigt.
Sedan retar jag mig på när folk gråter. Experterna är oerhört observanta på detaljer men samtidigt reagerar man aldrig på att folk gråter öppet. Visserligen är det så man gör i TV men är man över 5 år döljer man ansiktet eller försöker diskret torka sig i ögonen.

Plötsligt inser jag att om två månader så har jag kommit upp i den svenska snittåldern för första barnet.
Att jag har en rejäl åldersnoja sedan jag passerade 20 strecket är inget jag hymlar med.
Dock skiter jag fullständigt i dessa löjliga normer om att man ska skaffa, gilla och tycka saker bara för att man är i en viss ålder.

I min värld har detta inget som helst med mognad och utveckling att göra utan detta är bara en yta av självbedrägeri. Mognad är (i min värld) att lära sig av sina misstag, kunna ta ansvar för sina handlingar, finna sig själv och våga vara ärlig samt se saker i ett större sammanhang. Inte att plötsligt börja följa allsvenskan och skaffa en Volvo.

Jag vet en läkare som konstant bedrog sin fru och jag känner hårdrockare som prioriterar sina familjer framför allt annat. Ytligt sätt är det den förstnämnda som bäst uppfyller kriterierna för mognad även om den sista känns som en bättre exempel.

För egen del har jag kommit underfund med att de framtida målen bättre stämmer in på någon som är i övre tonåren än i min egen ålder.
Som ett exempel är musik mitt största enskilda intresse och jag vill väldigt gärna ha en ny gitarr.
Dessutom är jag förtjust i allt som rör metal-världen som skivor, kläder, replokaler, spelningar m.m
Ska jag vara ärlig är det mest vuxna på min önskelista jobb, körkort och en ny soffa.

Siewert Öholm
 

Jag ska inte sticka under stol med att jag har svårt för kristendomen.
Detta gäller dock inte merparten av utövarna som faktiskt är rätt schyssta och vettiga och som jag inte har några som helst skäl att klanka ner på. Däremot gillar jag inte religionen.
Faktum är att jag stundtals tycker synd om de som är öppet kristna. Dels för att kristendomen har blivit en mer eller mindre öppen måltavla som man kan ge sig på utan repisalier (visserligen har jag hört ansdra säga att det snarare är tvärtom men testa i sådana fall att ha en Ecco Muhammed-utställning och anklaga alla kritiker för att vara slutna och bakåtsträvande homofober så ska ni få se på något skojigt).

Idag utmålas kristna ofta som homofobiska moraliserande bakåtsträvare. Titta bara på hur attityden är mot KD som brukar anklagas för att vara bland annat abortmotståndare (trots att partiledaren vill öppna för pollacker att komma hit och göra abort) eller för att vara homofober (trots att samma partiledare anmälde sig som talare till Pridefestivalen).

Liknande saker kan man se hos vanliga utövare och det är svårt att få bort bilden av bibelläsande töntar med korrekt klädsel, glasögon som hellre stannar hemma och läser läxor (eller bibeln) än går ut och festar.
Men i sådana fall ska jag avslöja en sak: detta är inte sant!

Mig veterligen känner jag ingen kristen som är speciellt hård på att vara cellibat och de flesta tackar inte nej till några bärs. Faktum är att den snubben som skröt över att han festade hårdast i min gamla gymnasieklass var kristen.
Det finns inte heller några specifika kläder eller musiksmaker som avslöjar kristna idag utan de kan se ut eller lyssna på precis vad som helst. Vissa verkar ha svårt för allt för uppenbart blasfemiska budskap men lite vanlig hederlig sex, drugs & rock n roll är inga problem.

Men sedan finns det ju de som verkar lägga ner sin själ i att få folk att behålla sin gamla fördomsfulla syn på kristna. En av dessa människor är Siewert Öholm.
I ett par årtionden har han utsett sig själv till moralen och det kristna ordets beskyddare utan att inse att det enda han har lyckats med är att göra sig själv till ett skämt och svärtar ner andra krisnas rykten.

Det borde tillhöra allmänbildningen att känna till denna mans korståg mot det som han ansågs vara Satans främsta vapen för att rekrytera vilsna ungdomar; nämligen hårdrock.
Nog för att det fanns band som påstod sig hylla djävulen när Öholm hade sitt eget lilla privata korståg men de var antagligen lite för underground för att nå honom. Däremot fann han miljonsäljare som frekvent fick sina nunor afficherade i musiktidningen Okej. Framför allt gruppen W.A.S.P som han verkade ta på blodigt allvar och dessutom fantiserade ihop att de var djävulsdyrkare.

Är man medveten om att samma man tyckte att det var högst oansvarigt att visa videos med Michael Jackson på TV och även var emot Roxette är det inte svårt att förstå att han höll på explodera över Blackie Lawless & CO.

Senare har han visat avsky för folk med tvivelaktig läggning i melodifestivalen (ska han jaga bögar i sådana sammanhang lär han kunna hålla på i flera år till).
Vanligt folk skrattar, kristna gråter.