Namn: Phil Anselmo
Född: 1968
Land: USA
Instrument: Sång, men även gitarr och stundtals lite bas och trummor.
Kända band: Pantera, Down, Superjoint Ritual
 

Det har hänt flera gånger att jag funderat på att skriva inom något återkommande tema.
Framför allt för att det kan vara intressant att följa (nåja...det är i af roligt att skriva om det, om någon orkar läsa får det ses som en liten trevlig bonus). En av ideerna är att skriva lite om folk som enligt min egen åsikt har haft stor betydelse för metalvärlden.

Först ut blir Phil Anselmo som de flesta antagligen associerar till Pantera.
Visserligen kan nog en och annan tycka att deras gitarrist Dimebag Darrell var betydligt viktigare. Dels som en banbrytande gitarrist men även för att han var mer delaktig i den kreativa processen.
Att jag trotts detta ställer mer fokus på Anselmo beror på att jag ser honom som deras kompass.
De övriga medlemmarna var klart kompetenta men frågan är om de hade blivit något annat än ett band i mängden om de inte p0lockat in Phil Anselmo.

Pantera var från början ett mer glamorienterat band. Något som den mer metalorienterade Anselmo inte ville befatta sig med. Skulle han få vara med fick de minsann bli hårdare också.
Detta känns inte speciellt konstigt om man var medveten om hur läget var i slutet av 80-talet.
Glamrock var stort men togs inte på något större allvar bland de som tillhörde extremscenen. Som ett exempel slog det kultförlarade metalbandet Celtic Frost yxan i skrovet när de laborerade med glam-genren.
De ångrade i och för sig snabbt men då var det redan kört. Sjunger man låtar om Marilyn Monroe får man banne mig skylla sig själv.
Phil var antagligen inte dummare än att han förstod att trovärdighet är det enda säkra kortet inom tyngre musik. Därför fick han försöka mata de andra medlemmarna med gammal hederlig NWOBHM samt försöka introducera dem för thrash (och eventuellt hardcore).

Det verkade fungera för efter ett tag satt Dimebag och var polare med Kerry King från Slayer.
Musiken var inte alltför lättdefenierad men den hade i a f tydliga drag från thrash, en del hardcore och med ett mer groovigt sound (vilket även ledde till att de ett antal år senare blev kända som Groove Metal).
Phil Anselmo kallade dock musiken för Power Metal något som idag är namnet på en helt annan genre.
Nackdelen var att samtidigt som bandet blev tyngre så ökade även skeptismen mot deras framtid.
Att lägga om soundet till något tyngre är ju ur ett strategiskt synsätt tämligen korkat. Alla vet ju att hård musik sällan säljer. Detta sket dock bandet i utan körde på ändå.

Det visade sig vara ett bra val för de lyckades nämligen med den unika kombinationen att BÅDE behålla trovärdigheten samt sälja miljontals plattor.
De var sedan under hela 90-talet ett av världens viktigaste metalband.
Anselmo hade dock tagit illa vid sig av de som hånat bandet så han började ta revansch genom att så fort han fick chansen klanka ner på belackarna och menade att metal aldrig kommer att dö.
Senare började han även ge sig på Metallica som från att ha varit en inspirationskälla till Pantera börjat sattsa på mer lättillgänglig musik. Ur Anselmos synvinkel var de inget annat än förrädare.
Under åren har han även gästat ett antal kända metalband på scenen. Rent sångmässigt har han inga brister utan klarar det mesta från growl, skrik eller ren sång.

Att Her Ansalmo har en hel del åsikter och knappast håller tyst om det har visat sig flera gånger.
Liksom de andra i Pantera var han för legalisering av droger (i af cannabis) och har demonstrativt gått runt på scenen med en låtsasjoint stor som en arm. Han har även blivit beskylld för att vara rasist.
Inom Pantera fanns det uppenbarligen en del spänningar och han råkade i luven på trummisen Vinnie Paul (och så vitt jag vet är de fortfarande ovänner).
Slutligen splittrades bandet och orsaken var antagligen att det intensivt turnerandet hade slitit för mycket på relationen till varandra. Phil Anselmo har dock påpekat att han har varit övertygad om att bandet hade återbildats igenom om det inte hade varit för att Dimebag Darrell blev mördad efter uppbrottet.

En lättklädd Cronos, Venom
 
Så var det dags för det enda ämnet där jag verkligen visar alla tecken på att vara nörd: mina plattor!

Visserligen är inte året över men jag kommer antagligen inte att införskaffa mer innan årsskiftet så därför kan jag börja kolla igenom hur det här året blev.
Eftersom jag kom de senaste tre åren lyckats komma upp i 50 plattor per år så kan det ju vara lika bra att fortsätta på den banan. Ett annat mål är att komma upp i 10 nysläppta plattor.
Hinner mina sista beställningar komma framöver kommer båda målen bli uppnådda.

Inköpen är sällan planerade men det brukar trots detta komma fram mönster efter ett tag. I år har det inte kommit så mycket nytt utan det är mestadels backkataloger som byggts på.
Ekonomin har varit lite extra ansträngd eftersom jag numera har en egen hyra, räkningar m.m så valet av skivor har ofta varit att kolla på erbjudanden och reor. Aldrig tidigare har jagt handlat så många billiga plattor varav hälften antagligen inte kostat mer än 50 spänn.

Ska man summera det hela blir det:

• Totalt antal skivor: 49 (men jag väntar på 4 till)

• Antalet plattor släppta i år: 8 (men inväntar 3 till)

Det blev Burzum "Fallen", Svartsyn "Wrath Upon The Earth", Demonaz "March Of The Norse", Blut Aus Nord "777 Sect(s)", Morbid Angel "Illud Divinum Insanus", Shining "VII: Född Förlorare", Lifelover "Sjukdom", Arckanum "Helvetismyrkr". Samt att jag inväntar plattor med Entrails, Midnight Odyssey och Burzum.

• Antalet nya bekantskaper: 7

Som var Armagedda, Likblek, Barathrum, Demonaz, Carcass, Old Man´s Child och Obituary.

En gång i tiden satte jag upp som regel att inte skaffa mer än en platta med en specifik grupp per år.
jag vet inte riktigt varför men antagligen för att inte riskera att mätta mig själv och för att det skulle bli lättare att höra skillnad på de olika plattorna. Detta är dock något som är helt borta idag.
Faktum är jag på kort tid införskaffade 4 plattor med både Venom och Metallica. Det blev även fullängdsdebuter i båda fallen då jag enbart hade samlingar med dem tidigare.
Marduk och Obituary blev det tre vardera med. Ena plattan med Obituary var dessutom två i ett.
Dubbelt blev det med Napalm Death, Slayer (som jag f ö har allt med nu), Carcass, Old Mans´s Child (en gammal 90-tals favorit som jag inte gett mig på fören nu). Therion, Burzum (men kan bli 3), Shining och Darkthrone.

Apropå Darkthrone insåg jag att min smak har närmat dem mer och mer. Numera attraheras jag av rå BM med en stabil kärna och som känns äkta rakt igenom. Det är väl det och atmospheric BM som är det som tilltalar mig mest just nu. När det gäller Darkthrone har jag förresten en hel del att göra om jag vill införskaffa alla plattor då de inte har mindre än 14 fullängdare. Taskigt nog så har det inte varit några större prissänkningar där men det blir deffenitivt mer Darkthrone framöver.

Det hör till ovanligheten att jag får musik i present men i år har det skett inte mindre än två gånger.
När jag fyllde år fick jag en box med AC/DC från flickvännen. En polare tröttnade på att tjata på att jag måste införskaffa Watain "Sworn To The Dark" så jag fick helt enkelt plattan när jag fyllde år.
Sistnämnda grupp funderar jag även att införskaffa även de två första plattorna med framöver.

När det gäller framtidsplaner så kommer antagligen 2012 ha mer nya grupper.
Det finns en hel del intressant ute som jag vill ha. Bland mer klassiska grupper finns Hellhammer men även nyare akter som Lustre. Förmodligen kan mitt beställningsfokus ändras mer åt THR-hållet där jag bara gjorde en enda beställning under året. Risken finns ju att antalet skivor minskar då de inte har samma idiotreor som CDWOW men å andra sidan så prioriteras alltid kvallitet först.

 
Tidigare i år hörde brorsan av sig och skröt med att han kom från samma ort som några killar som eventuellt ska få släppa en EP framöver. Alltså han KOMMER från samma ort och de KANSKE ska släppa en EP.
Jag vet inte om det är att jag är mer urbaniserad än honom eller för att jag känner fler musiker men jag har svårt att se vart skrytfaktorn ligger. Hade hans bästa polare signat ett kontrakt med Nuclear Blast som omfattar flera plattor och värdsturneer hade det defenitivt varit en annan femma.

När jag tänker efter så är det faktisk flera band som släpper plattor i år där jag känner eller åtminstone har kontakt med någon av medlemmarna.
Ett band är Still I Withers som är ett melodiöst dödsband från Växjö. De har lika svårt att komma på vad de ska heta (Elohim, Mark:Black) som de har att få färdigt sina inspelningar men nu får jag anta att de behåller sitt nuvarande namn.
Entrails är ett annat Växjöbaserat band som även de lirar döds men har som sin mission att hylla den tidiga Sthlm-eran. De är f ö alldeles utmärkta om man gillar sådan musik.
Ett litet sidiprojekt till bandet heter Skogen och spelar vad de själva påstår Drudkh-inspirerad Black Metal.
Det stämmer dock inte....de låter betydligt bättre än vad Drudkh gör.
Snubbarna i Antichrist är trevliga killar och samtliga medlemar har antagligen Exodus "Bounded By Blood" på vinyl.
Gittarristen i det gamla klassiska gothicmetal-konstellationen Lake Of Tears känner jag mycket väl.
Övriga band är Nominon (split), Grá och Inner Sense.
När jag tänker efter kan jag nog slänga med Top Cats också då jag har träffat dem och spelat Metallica-cover på gitarraristens gura. Ska man ta med folk som jag bara bytt några ord med så får jag nog lägga på 3-5 till.

 
(möte med föreningen Anonyma Facebookholister)
Hej jag heter Torzul.....och är facebookolist!
HEJ TORZUL!!!

Plötsligt inser jag att inloggningarna på Facebook går snabbare än att mitt medvetande hinner uppfatta vad jag egentligen gör. Sedan sitter jag med sidan öppen och väntar på....ja vad väntar jag egentligen på?
Att min faster sätter upp sina julgardiner? Att det finns en ny video med ett metalcoreband? Att en gammal klasskamrat ska till Åre? Att en bekant gör någon teckning av någon kändis och inväntar beröm? Att upptäcka att folk absolut inte kan få in i sina skallar att jag inte vill hålla på med några löjliga spel?

Facebook är lite som Lady Gaga. Båda kom som en blixt från klar himmel och verkar attrahera de flesta.
Nu är ju inte fenomentet med communities något nytt utan jag har själv varit aktiv på sådana sedan 1998.
Däremot har det tidigare varit mer nischat till specifika målgrupper.

Det var först med Lunarstorm som det började bli någon storlek att tala om. Visst fanns det andra communities innan dess men ingen lyckades med bedriften att fånga upp så pass många att folk automatiskt hamnade där p g a att det var där alla andra redan fanns.
Lunarstorm var enkelt, användarvänligt och hyfsat stabilt vilket lockade flera. Lustigt nog kunde de flesta leva med det fåniga pussinulliga imaget de hade som kändes som handen i handsken för de som faktiskt gillar blöjtechno och liknande. Det hindrade inte att folk från de flesta genrers och politiska läger kunde samsas under ett tak.
Det lustiga var att man hörde ofta att folk klagade men att man slätade över sitt medlemskap med att alla andra fanns ju där. Samma fenomén verkar ha kommit i och med Facebook.
Att ställa dessa två brevid varandra är dock som att att jämföra Jokkmokk med New York.

Medan Lunar attraherade svenska ungdomar så har Facebook lockat till sig allt och alla.
Från småsyskon till gammelmormor. Från Sverige till Nigeria. Alla har Facebook. Det mesta går även att väva in i Facebook. Gillaknappar finner man på var och varannan hemsida för att inte tala om artiklar. Det finns en massa Facebooks-aps till mobiler och det mesta som har något med internett att göra går numera att kopplas samman med Facebook.
Att överhuvud taget nämna det här på en blogg är lite som att förklara vad en mack är för en bilist.

Samtidigt som Facebook växer så kommer det även mer kritik. Ju mer det kopplas ihop med ens liv desto fler ser faran med det. Att Facebook själva inte förnekar att de både kollar upp och har rättigheterna till informationen gör det ju inte bättre. Men samtidigt sitter jag och funderar varför folk är så rädda för sin integritet när det verkar som om var och varannan gladeligen har dörrarna på vid gavel till sina liv.
I en värld där hundratals miljoner människor finns och en stor del inte kan gå på toan utan att meddela alla andra kan man ju fråga sig hur stor risken är att någon skulle vilja snoka reda på saker om mig.

Det talas ofta om att bojkotta Facebook men trots att det skickas runt meddelanden om Facebook-fria månader så verkar samma personer snällt sitta och lägger upp bilder på sina ungar några dagar senare.
På det sättet känns det ju nästan som om vi har ett enormt beroende här. Folk kan verkligen inte hålla sig borta från Facebook. Men jag har valt att göra ett tappert försök att faktiskt hålla mig borta under December.

I skrivande stund har jag varit Facebook-fri i 11 timmar.