Nu har jag varit uppe och firat jul med familjen (för första gången på två år).
Efter att ha rotat bland massa gamla böcker, tidsskrifter och serietidningar fann jag även lite anteckningar från när jag var 19-20 år. Plötsligt inser jag att hade jag träffat den jäveln som stått och klottrat i mitt gamla block hade jag gladeligen slagit honom på käften.

Ibland känner jag inte att jag åldrats en dag sedan dess. I grund och botten är jag väl samma människa nu som då med skillnaden att jag ser saker i ett större perspektiv och inte enbart ur egen synvinkel. Dessutom var ju allt så rakt och enkelt på den tiden och pragmatik hade varit ett skälsord.

På den tiden skummade jag av känslor som ofta hade med det motsatta könet att göra vilket gjorde att jag gick in i stadier av femi-misantrop. Visserligen hade jag en tendens att gärna falla för osäkra tjejer som jag fortfarande tycker betedde sig korkat men numera inser jag att det ofta hade med att de liksom jag var rätt omogna.

När det gäller åsikter så hade jag en rätt bestämd uppfattning om hur saker och ting fungerade och jag hade aldrig i helvete vikt mig en tumm. Det var de andra som var tröga och de kunde glömma att jag frivilligt skulle ge dem sista ordet i en debatt på något forum.
Tyvärr gjorde det att andra säkert uppfattade mig som lika trög som jag tyckte de själva var. Eftersom jag var envis och kunde argumentera för min sak så lär jag ha gett intrycket av att vara en besserwisser.

På det sättet känns det skönt att ha åldrats. Visserligen är jag fortfarande envis och har bestämda åsikter men jag saknar behov av att "besegra" de som inte delar min uppfattning. Det finns inte heller något nederlag i att avsluta en diskussion innan den blir för utdragen och tråkig. Ingen kommer att ge sig och det finns inget att vinna på att konfrontera folk.
Lyssnar man dessutom på andra människor kan man faktiskt få lite mer perspektiv på saker och ting.