Härom året såg jag en dokumentär om Sven-Göran Eriksson, mer känd som "Svennis", som är den personen som flest verkar förknippa med min gamla hemort Torsby.
Personligen skiter jag i allt som har med fotboll och tränare att göra även om det naturligtvis är lite småskojigt att någon från en puttefnaskhåla kan bli så pass känd att folk lägger orten på minnet.

Det jag däremot reagerade på var att när man plockade fram folk som känner Svennis så dyker min gamla klassföreståndare från mellanstadiet upp. Tydligen var hon lärare till honom en gång i tiden.

Det finns få människor jag har avskytt mer än den där gamla ragatan. Det kan kanske låta lite småaktigt att sitta och irritera mig över henne idag men faktum är att den rotlösheten jag känt mer än halva mitt liv är hon direkt ansvarig för.

Även om jag är uppvuxen i värmland så är jag född utanför stockholm och uppvuxen med en morsa som talade stockholmska. Farsan var sällan hemma och det föll sig naturligt att jag tog det mesta av dialekten från morsan. Dessutom åkte vi ofta till Stockholm för att träffa släktingar och liknande.
Visst umgiks jag med folk i värmland också men inte så pass mycket att jag började prata spikad Torsby-mål.
Sedan började jag skolan och det var ingen som reflekterade över dialekten de första åren. Faktum var att jag aldrig reflekterade över att jag talade annorlunda jämfört med andra.

Sedan började i mellanstadiet och fick nämnda lärare. Efter ett tag så reagerade hon på att jag råkat stava något ord fel och påpekade det inför hela klassen. När det visade sig att detta berodde på att jag helt enkelt uttalade ordet fel började klasskamraterna inse att jag faktiskt skilde mig från dem.
Efter det fick jag börja vänja mig vid att folk brukade komma fram på rasterna och försöka få mig att säga vissa ord. Dessutom blev jag stämplad som stockholmare med alla tillhörande fördomar.
Detta kan mycket väl ha varit en av orsaken till att jag efter ett tag började utveckla panikångest och social fobi (det fanns en del andra faktorer också som jag inte orkar gå in på).

Resultatet blev att jag började distansera mig ännu mer från Torsby. Kunde inte jag bli accepterad som en av de andra så ville jag inte ha med dem att göra. Att plötsligt börja prata värmländska var inte att tänka på.
Dels så är det näst intill omöjligt om man inte har grunden med sig men framför allt så var jag alldeles för stolt och envis för att underkasta mig det.
Visserligen lugnade det västa ner sig efter mellanstadiet men då var skadan redan skedd. Nu var jag inte längre en Torsby-bo.

Idag känner jag inte att jag hör hemma någonstans. Ett tag såg jag mig själv som Stockholmare men det hade känts fel att identifiera mig med en stad som jag enbart besökt sporadiskt de senaste 20 åren.
Fördelen är att jag samtidigt känner mig fri att slå mig ner vart jag känner för.