Obituary
 
jag ser plötsligt att en gammal bekant som verkligen inte kan inse att han inte är någon vidare tecknare. I af inte för att vara över 15. Trots detta hotar han att inte bara lägga upp bilder på sin blogg utan ska även gå vidare till någon spelsida. Detta får mig att bli lite oroad över min egen lilla musiksamlarfetchism så jag passar på och nämner att jag ALDRIG skulle få för mig att pracka på andra det här.
Allt som skrivs här är för sitt egenvärde, att det helt enkelt roar mig.
Kommer någon in här och om någon dessutom gillar det så är det ju skojigt men jag har inte lagt en enda minut för att få hit folk då jag inte har något se-på-mig komplex (möjligen om jag startar ett band och vill promota oss).

Nåja, det var bara det jag ville säga så ingen missuppfattar mina syften. I stort sett är mycket av det jag skriver här sådant som jag hade kladdat ner i något kollegieblock under någon tråkig timme eller så.

Nu fortsätter mitt inlägg om grupper som jag samlar på:

Obituary - jag skäms över att behöva erkänna att det var först i fjol som jag började kolla upp detta kultdödsband. Death Metal fungerar bäst när det lufsar fram som en överviktigt vildsvin.
Har de två senaste plattorna och kom även över de två första på en CD. Även trean och fyran finns på ett dubbelalbum som kostar typ 100 spänn om man kollar runt lite.

Old Man´s Child - Galder får antagligen de flesta att tänka på Dimmu Borgir. Men han lirade melodisk Black Metal långt innan han rekryterades som gitarrist. Skillnaden mellan banden är att medan Dimmu Borgir blir sämre och sämre så håller OMC en mer stabil nivå. Av någon outgrundlig anledning införskaffade jag första plattan med gruppen i fjol trots att jag känt till dem en halv evighet. Plattorna låter fortfarande riktigt bra men är inte lika öppen för melodiska grejer nu som förr. Hade jag köpt plattor med dem i slutet av 90-talet hade Galder varit min gud.

Pain - den som aldrig hört talas om Pain, var vänlig att räck upp en hand! Sedan 1999 vet de flesta i lovlig ålder vad Pain är för något. Men det var en helt annan visa när jag jagade första fullängdaren innan genomslaget med tvåan. Då var det få ens inom metalkretsar som kände till Hypocrisys frontman Peter Tägtgrens soloprojekt. Sedan dess har det hänt en del....dessvärre har dfet hänt en del med min smak också för idag är jag inte speciellt intresserad av bandet längre och har t o m hoppat över erbjudanden att köpa andra plattan för en femtiolapp och liknande.

Pantera - återigen en gammal grupp som jag föll för under 90-talet. Att köra takter på en lös E sträng ackompenjerat med triggade trummor var tufft för 15-20 år sedan. Idag känns det lite halvt medryckande blandat med en aning nostalgi. Som det kanske låter så är det inget som är speciellt högprioriterat. Men med tanke på rasande priser och detta faktum att de inte var speciellt produktiva (självfallet räknas allt innan Cowboys From Hell bort) är det mycket möjligt att jag skaffar samtliga fullängdare.

Runemagick - trots att dessa gossar (och tjej) inte bara varit bland det bästa Sverige har att erbjuda inom funeral doom utan dessutom hunnit släppa en hel del plattor är de inte speciellt omtalade. Mycket konstigt....liksom att det är svårt att få tag på deras plattor. Chansen att få en komplett discografi med Runemagick är inte speciellt stor som det ser ut just nu, men jag håller ögonen öppna.

Samael - första gången jag hörde Samael var det material från Passage. Jag införskaffade de två första plattorna och blev förvånad för detta var knappast vad jag väntade mig. Det jag inte visste var att de hade gått från slö stämningsfull Black Metal till militärisk industriell thrash. Båda genrerna var dock riktigt bra.
Sedan minskade mitt intres se för industriella tongångar och idag är jag inte lika intresserad av dem längre även om jag fortfarande tycker nämnda plattor är svinbra.

Satyricon - har varit nyfiken på gruppen ett bra tag så jag beslutade mig att börja införskaffa plattor med dem f o m i fjol. Den bästa plattan verkar vara Nemesis Divina så den har jag skaffat. Men sedan tog det stopp.
Det nya materialet låter helt enkelt inte tillräckligt bra längre och vill jag ha gammal norsk Black Metal finns det andra alternativ som jag tycker bättre om, så Satyricon slår rekord i kort samlarperiod.

Shining - Det var på en Close-Up Soundcheck-skiva som jag bekantade mig med gruppen för första gången.
Det var fattigt plinkande och lite jämmer vilket inte skapade någon större attraktion. Hade bara tidningen haft vett att ta någon av alla de andra låtarna och inte just det sämsta spåret hade jag antagligen blivit betydligt mer intresserad. Istället var det först i och med femte fullängdaren jag föll för dem och har köpt allt jag kommit över med dem sedan dess.

Slayer - det finns folk som gillar extrem metal som inte faller för Slayer...men de är ungefär lika vanliga som snömän i Afrika. Min första kontakt med bandet var redan 1996 då jag chansade och köpte deras dubbla liveplatta. Till en början fattade jag inte så mycket, vissa riff var ju iofs riktigt bra men det tog något år innan det lossnade. Idag har jag alla fullängdare samt ett par andra plattor med dem. I ärlighetens namn är det egentligen bara fram till Seasson In The Abyss som är riktigt bra. Resten känns mer som om det går på ren automatik.
Men jag kommer defennitivt att införskaffa även framtida verk...om inte annat så av ren princip.

Summoning - när jag försöker räkna Black Metal-plattor i samlingen är detta en grupp som jag inte riktigt vet vad de ska klassas som. Rent musikaliskt har de flera saker gemensamt med genren i form av skrik och gitarrer. Men Summoning är så mycket mer än så och lägger in storslagna synmattor, bombastiska trummaskiner och skriver texter som i värsta Power Metal-stil handlar om Tolkiens böcker. Men jag gillar det skarpt ändå.

The Sins Of Thy Beloved - enligt mitt tycke är detta det bästa som finn inom Gothic Metal.
Detta trots att gruppen har så många medlemmar att det är snudd på en orkester. För allvarligt talat låter det lite oroväckande med två sångare, två keyboardister och en som gnider på en fiol. Men slutresultatet blir riktigt vackert och man tänker inte på att fler fingrar än man orkar räkna spelar samtidigt.

Theatre Of Tragedy - detta är bandet som skapade Beauty & The Beast-temat. Alltså en kille brölar och låter elak och en tjej med späd röst bidrar med kontrast. Bandet var ett mycket stort band inom Gothic Metal en gång i tiden tills medlemmarna fick höra Kraftwerk och tyckte att det där lät ju intressant.
Intresset dalade (i a f i metalkretsar) och när man dessutom blev av med sin sångfågel Liv Kristine var de bara en nostalgisk rest från svurna dagar. Jag tror fortfarande de håller på men idag är det ingen som bryr sig längre.

Therion - gruppen har varit som en vagel i ögat genom åren. Jag ser dem men det händer inte så mycket mer än så. Men när jag såg en billig platta på Ullared för tre fyra år sedan slog jag till.
Sedan dess har det blivit två plattor till och ytterligare en är på väg.
Även om jag förstår att mer konservativa headbangers kan ha svårt med allt operaexperimenterande så gillar jag det skarpt. Egentligen vill jag gärna kunna lyssna på klassisk musik men behöver ha det inpackat i lite tyngd, vilket Therion gladeligen levererar.

Tiamat - Wildhoney är en av de bästa svenska plattorna någonsin. Det var resultatet av att en gammal dödsgrupp tröttnat på hela branchen och skrev musik utan en tanke på hur folk skulle ta emot det. Resultatet blev en flummig, vacker och personlig skiva som baserades på huvudmannens kärleks- och drogbekymmer.
Även om jag inte jagar gruppen speciellt aktivt så har jag inte heller stängt dörren för dem.

Unleashed - att kombinera vikingar och metal känns inte speciellt orginellt idag. Men få grupper har så lång erfarenhet av denna kombination som Unleashed och vore det inte för dem hade antagligen inte
Amon Amarth funnits. Gruppen krånglar inte till speciellt mycket utan är i regel raka i musiken för att kunna bevara så mycket tyngd som möjligt. Sångaren har egentligen inget riktigt dödsbröl utan låter snarare aggressiv och irriterad.

Vader - enligt mig så är deras debut den vassaste dödsdebuten någonsin. Detta trots att de i grund och botten låter som om de försöker apa efter Slayer. Slutresultatet blir hårt men tappar inte känsla.
Tyvärr tycker jag att de snabbt började tappa. Visst musiken låter fläskigare än någonsin och ibland undrar man om det verkligen är en människa som sjunger men ändå. Har tre fullisar och en best-of....fler lär antagligen trilla in med tiden.

Venom - egentligen vet jag inte om jag samlar på dem. Har haft en skum platta med dem i några år som låter som något slags replokaltrams. När jag fick erbjudande i fjol att införskaffa de fyra första fullängdarna (som är så kult att det är utom fattningsnivå) för ca 30 spänn styck behövdes inte många sekunders betänketid.
En del saker är riktigt bra med dem men vågar gå på tvären och fråga vart producenten höll hus?
Plattorna hade varit så mycket bättre om man kunnat få in lite mer elakhet eller tyngd...istället känns det som mn slänger in alla möjliga tuffa effekter och hoppas på det bästa.

Watain - är sent ute igen...men nu har jag två av albummen så det återstår bara två till.

Inom det millitära är det inte det högsta befälet som har makten.
Rent formellt kanske men vill man verkligen vara herre på täppan ska man ansvara för käket.
Inte ens befälen vågar jävlas (nåja) om man är länken mellan födan och magen.

I hemmets trygga vrå ligger det till på ett liknande sätt. Den som har makten över TVn får alltid sista ordet.
Detta innebär tt det kvittade hur mycket jag tjatade om att jag ville se Mad Max triologin. Utan rätten på den nödvändiga utrustningen blir det min flickvän som drar det långa strået.

Vill hon se på Harry Potter BLIR det Harry Potter. Vill hon sedan plöja igenom varenda jävla film i den kompletta boxen så kan jag inte göra så mycket mer än att servera popcorn och se till att det finns lightcola inom räckhåll.

Mina erfarenheter av Harry Potter är begränsade. Jag har sett första filmen och delar ur någon till och tyckte det var snäppet mer spännande än Björnes Magasin.
Jag kan helt enkelt inte gilla en skitunge som skruttar runt som en mini-John Lennon med en kvast mellan benen. Tyvärr så kändes första filmen riktigt jobbig. Trollkarlsskolor, talande föremål, kvastar, styvfädrar som gör löjliga grimager och överlag mesiga huvudkarraktärer. Detta hade jag inte ens gillat om jag hade varit åtta år.

Att ha plågat sig igenom första filmen och veta att nu återstår det bara en sisådär 17 timmar är det inte skojigt.
Men döm till min stora förvåning när allt plötsligt blir mörkare. Ondskan får mer grepp över filmen, karraktärerna blir intressantare och det mesta av tramset som att jaga flaxande guldbollar på kvastskaft och liknande tonas ner.

Plötsligt inser jag att det går att byta Blueray-skivor utan att sucka högt.
karraktärerna är inga snorungar längre. Harry Potter är visserligen brutalt överskattad som person men hans polares jobbiga besserwisserbeteende och tramsighet minskar drastiskt.
Visserligen undrar jag när Emma Watson ska bli snygg...hon verkar ju vara väldigt populär bland de yngre av mina manliga bekanta. Nåja, i vilket fall blir allt mörkare, allvarligare, våldsammare och jag funderar på om detta verkligen bör rikta sig till barn.

I slutändan hade jag ändå hellre ha sett mad max...men de sista Harry Potter-filmerna funkar att se på i brist på annat.