Alla inlägg under januari 2012

Av Torz - 3 januari 2012 13:35

Det kan vara jag som är löjlig men jag irriteras alltid när folk inom olika arbetsmarknadsprojekt lovar och svär att de inte bryr sig om vad man pysslat med under åren, med en tillhörande konstpaus som jag i mitt medvetande fyller i med "som att du suttit inne eller så".

För några veckor sedan var det till och med en som sa det rakt ut ifall jag inte bara råkade vara kriminell utan även trögfattad.

Vore jag kriminell hade jag antagligen skitit i att år ut och år in jaga arbete.
I annat fall känns det som att en fängelsedom inte behöver innebära speciellt mycket.
Visst en del kommer inte ut på arbetsmarkanden efteråt men jag misstänker att många av dem inte hade arbete innan heller.
Den enda som jag känner som suttit av ett straff som kan mätas i år hade både jobb när han åkte in, och ett nytt samma dag som han knallade ut.
Tydligen är man inom kriminalvården rädda att folk ska fortsätta på den kriminella banan och har projekt för att utbilda internerna. Det finns även en del företag som är inkopplade så att det går att fixa jobb på kåken.

Med tanke på att jag varit arbetslös sedan jag gick ut min svetsutbildning 2009, alltså tre år är det inte utan att jag börjar få något slags martyrtänkande i mig över världens orättvisor. Tre år är vad jag skulle kunna få för t ex rån, dråp eller droghandel. Snubben jag känner satt ungefär så länge som jag var arbetslös vilket gör att jag funderar lite på vad det här ger för signaler egtentligen.
Nu är jag visserligen inte missunsam mot andra utan det är snarare min egen situation jag fokuserar på och undrar vad det är för något som ska kunna motivera oss laglydiga medborgare.

Av Torz - 3 januari 2012 10:24

 

Hade någon frågat mig för en sisådär 10 år sedan vad det är som skiljer Death Metal och Black Metal åt hade jag bland annat nämnt tonarten.
Inom Death brukar fokus ligga på tyngden och inom Black ligger det på att skapa en så ond stämning som möjligt. Så rent teoretisk stämmer ju det där med tonarten då lägre toner ger mer förutsättning för tyngd.


I praktiken är det dock lite si och så med det där. Visst idag stämmer de flesta dödsbanden ner men går man tillbaka i tiden var det inte lika givet.


Det är svårt att säga vart de nerstämda gitarrerna kommer ifrån. Någon påstår att Jimi Hendrix experimenterade med det en gång i tiden. Första tyngre gruppen som stämde ner var däremot
Black Sabbath
som av en oväntad slump fick anpassa sig efter att deras gitarrist tvingats till att lira med fingerproteser. Resultatet blev att de stämde ner ett och ett halvt tonsteg till C#/Db.
Ett band som gick i samma fotspår var Venom som höll sig till samma tonart. Dessutom var det ett antal band under 80-talet som stämde ner ett halvt tonsteg till D#/Eb. Under 90-talet kom det även en del mainstreamband som körde på samma tonart.


När de första dödsbanden dök upp i slutet av 80-talet var det få som brydde sig så mycket om att stämma ner något speciellt. Dödsjättar som Morbid Angel, Cannibal Corpse och Deicide nöjde sig med ett halvt tonsteg och band som Death och Obituary stämde till en början inte ner över huvud taget.
I England var det en annan femma men jag misstänker att det kan ha och göra med att en del av de största banden därifrån som Napalm Death och Carcass kommer från grindgenren. Men även band som Bolt Thrower som mig veterligen aldrig varit inne på grind stämde ner (faktiskt så mycket som till A).


De svenska banden gillade också att stämma ner och det har de fortsatt med sedan dess.
Med åren har även jänkarna anslutit sig till denna skaran och idag vet jag inget större deathband som inte stämmer ner.


Går man över till Black Metal så var vanlig hederlig E-stämning den vanligaste tonarten för en sisådär 20 år sedan. Nästan alla stora band inom genren började så.
Men idag är det så vanligt att man sänker ett halvt till ett tonsteg att jag hade kunnat rabbla band i evighet (men nöjer mig med Dark Funeral, Mayhem och War).
Även konservativa gossar som Darkthrone har stämt i D. Liksom Marduk och en hop andra. Däremot är det inte så vanligt att man går lägre än så. Dimmu Borgir experimenterade i och för sig med lägre tongångar men det kan inte ens med en god dos fantasi klassas som Black Metal. Jag är inte helt säker men det kan förekomma en 7-strängad gura på en av mina Blut Aus Nord skivor menär som sagt inte helt säker. Däremot vet jag att Ihsahn från Emperor är förtjust i en 8-strängad gitarr (som jag inte vet vad den spelar i för tonart men det kan inte vara långt från oktaven) som han förmodligen använder emellanåt i sina band.


Rent historiskt sett var Black Metal väldigt tidiga med att stämma ner då både urfädrerna som nämnda Venom samt Bathory lirade nerstämt redan i början av 80-talet.
Så det går inte enbart att hänvisa till tonarten när man ska klassificera genrers.


För egen del har jag börjat tröttna mer och mer på allt för nerstämt. Hemligheten för tyngd brukar ligga mer i produktionen än i vilken tonart man kör. Som exempel tycker jag att Obituary låter tyngre än gamla Venom, där de sistnämnda hade en tendens att få ett allt för platt ljud.

En annan viktig detalj är själva känslan. Personligen tycker jag att man tappar en hel del elakhet om man börjar stämma ner för mycket och tillslut blir det bara kraftlöst och det låter som om gitarren är sjuk och sjunger på sista versen.
Efter att ha testat en massa olika tonarter genom åren har jag kommit underfund med att ett halvt tonstegs sänkning passar mig perfekt. Det ger ett lite tyngre ljud än vanligt men man tappar inte så mycket på känslan och det är fortfarande fullt möjligt att spela utan att strängarna börjar sladdra för mycket.

Av Torz - 2 januari 2012 08:09

Erik Danielsson WATAIN
 
Innan jag somnade igår passade jag på att läsa en intervjuv med Christofer Johnsson från Therion om dennes påstådda stöd till Sverigedemokraterna.
På dessa fem sidor i Close-Up fick man en annorlunda vinkel av mannen bakom det spektakulära bandet.
Det kändes som en mer tydlig bild av honom trädde fram ju mer han ventiligerade sina åsikter, värderingar osv.
Något som man aldrig hade kommit i närheten av i en standardintervjuv.

Det intressanta är inte vilka Johnsson sympatiserar med utan att han över huvud taget har åsikter som han kan argumentera för. Detta är nämligen något som ger en hel del krydda åt artiklarna.

Vill man ha en tråkig tidning ställer man bara standardfrågor. Personligen avskyr jag sådana och jag håller med den gamle redaktören för någon pissblaska att det är personerna bakom musiken som är det intressanta, inte musiken i sig. Fatta detta rätt. Musiken är naturligtvis oerhört viktig, men det är upp till var och en att dra sina slutsatser av det. Att prata om musiken i sig är sällan speciellt skojigt.

Ta som exempel: "hur går ni tillväga när ni skriver låtar?". Hur ger man ett intressant svar på det?
"Jag ligger i badet och rispar mig i armarna så ploppar det upp ideer".
Faktum är att såvida man inte själv är musiker (och knappt ens då) är det speciellt roligt att höra om hur musiken skrivs, vart den spelades in, vilken utrustning som användes.
Det är sällan så mycket roligare att få en beskrivning av musiken heller, och här brukar klyschorna hagla med "hårdare än tidigare", "utveckling", "mer genomarbetat", "nu har vi funnit vår stil" m.m
Självklart är senaste plattan alltid bäst och går det åt ett mer sklätstruket eller kommersiellt håll är det alltid "en naturlig utveckling" eller så är det "de andra som apar efter oss".

Problemet är att en del musiker (speciellt äldre och grinigare som bara vill avveckla en massa intervjuver så snabbt som möjligt) vill hålla fokus på de tråkigaste delarna (där de givitvis redan vet vad de ska svara så de slipper anstränga sig med att tänka).
"Det där är oväsentligt/ointressant" hörs lite titt som tätt så fort frågorna brukar hamna utanför ramarna.

Mer intressanta frågor är däremot varför man har en ny sättning eftersom det kan ligga intressanta historier bgakom det (även om svaret oftast är minskat intresse, utbildning, familj osv).

Har man riktigt stor tur ramlar man över band som har en uttalad ideologi eller något specifikt budskap som de vill få ut. De är inte nödvändigtvis bättre att lyssna på än de som bara vill lira men desto skojigare att läsa.
Några exempel är Megadeths samhällsmedvetna texter och uppmaningar att tänka själv istället för att sitta och vara en idiot. Även kallat "thinking man´s metal". Ett mer radikalt exempel inom samma fack är t ex
Napalm Death.
Ingen höjer på ögonbrynen åt folk inom tyngre musik som påstår sig vara satanister. Men några sticker ut från mängden. Deicide på grund av att de är konsekventa och med en huvudman som skär in upp och nedvända kors i pannan och som känns mer eller mindre galen.
Mayhem stack ut genom att vara ett band som inte kompromissade med ondskan vare sig i teorin eller praktiken. Mycket kan sägas om Varg Vikernes i Burzum men knappast att han skulle vara tråkig. Det är få som kan sätta fingret på hans exakta ideologi men han har helt klart åsikter inom kontroversiella ämnen.
Dissection började plötsligt prata om kaosgnosticism vilket blev nästa stora grej inom sataniska kretsar.
Watain fortsätter i samma spår och kör hårt på att inte begränsa sig till bara musiken utan att fånga ett helt koncept. Shining uppmanar folk att ta livet av sig och spottar gladeligen det ena missantropiska uttalandet efter det andra.

Listan kan göras rätt lång men gemensamt med dessa är att det ofta blir en intressant läsning.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards