Alla inlägg under februari 2012

Av Torz - 28 februari 2012 08:38



Inget är mer hatat inom metalkretsar än icke-accepterad metal.
Nog för att vanlig radiomusik knappast är speciellt populärt det heller men den påstås ju inte heller vara något annat än vad det är. Mainstream metal är ju för många människor den egentliga kännedomen om metal då den framför allt känns igen på att den har en större genomslagskraft och når ut i allmänna kanaler.

Nu är det ju inte så enkelt att all metal som säljer miljonupplagor ratas i de hårdare kretsarna.
Band som Judas Priest, Iron Maiden, Motörhead är ju klassiska band som det i regel hyses stor respekt för.
Att den typen av band klarar sig är att de har haft en stor inverlan på efterkommande band, men också att de alltid hållit sig till sina ideal.

Ta t ex Judas Priest som för en sisådär 35 år sedan var det absolut tyngsta man kunde finna.
De uppfann praktiskt taget det som vi nordbor kallar Heavy Metal och introducerade flera saker som man tar mer eller mindre givet idag. Det var i hårdrockskretsar de slog igenom och det är där de väljer att kopncentrera sig. Att de skulle sälja miljontals plattor fanns antagligen inte i deras vildaste fantasier när de var nya.

Det går ju att hävda att tiden har betydelse, att det tar tid att accepteras och att gamla hjältar hyllas till stor del för gammal trogen tjänst. I viss mån kan det säkert ligga lite i det men det som absolut inte går hem är band där man misstänker att medlemmarna egentligen inte har något inom genren att göra, eller ännu värre; de ÄR faktiskt hårdrockare men de vill tjäna pengar på musiken och breddar sig medvetet och filar ner hörnen för att nå en bredare publik.

Snedsteg gör alla förr eller senare. det är svårt att släppa tio fullängdare som alla går hem hos fansen.
Få band vill inte stagnera utan testar nya saker för att behålla spellusten. Ibland blir experimenterandena faktiskt lyckade men många gånger blir det svårare att övertyga den konservativa metal massan.

Vad folk är beredda att acceptera beror dels på hur stor status bandet har och hur konservativ deras kärnpublik är. När Hellhammer blev Celtic Frost experimenterade man med lite pukor och blåsinstrument...men man behöll hårdheten. Det var en risk men det gick hem. När man några år senare satsade på glam var det kört.
Det var först efter återbildandet några år senare när kultstatusen var ett faktum som de kunde börja spela igen.

Ett band som nyligen fått kritik är Morbid Angel som experimenterar med skumma ljudeffekter och trumkomp. Fansen avskydde det men visar det sig abra vara en engångsförteelse borde det inte vara någon större fara. Upprepas det kommer de snällt få leta efter en ny publik.

Ett av de mest omtalade banden är Metallica som inom metalkretsar kan delas upp i före- och efter Black Album. Under 80-talet var de kända som ett hårt band med fet ljudbild och dessutom några av upphovsmännen till Thrash Metal. Men deras femte skiva nådde ut till en större publik och de efterkommande två skivorn hade ett mer radiovänligt sound som kunde spelas på MTV.
Metallica har en enorm musikalisk betydelse och många hårdrockare dyrkar deras äldre skivor vilket gör att det är svårt att fördömma dem helt.


När det gäller mainstream banden har de en ganska jobbig sits. Till skillnad från mer kommersiella metalband tjänar de pengar. Nackdelen är att drar man till sig en mainstreampublik så blir man beroende av att synas.
När man inte längre är intressant så har man inget kvar. Metalband kan behålla sina fans till dödagar om man hållit kvar vid sina ideal...även om man så har varit inaktiv i 10 år eller mer.

Inom mainstream metal blir man beroende av fans som ofta är rätt unga och inne i en fas i livet.
De är egentligen bara vanliga svenssons som vill synas lite och som snart kommer att återvända till mer normal kommersiell musik när de blivit av med oskulden eller skaffat sig ett jobb.
De orkar inte leta efter vettig musik utan låter sig dras med av vad som gäller och tror att kommersiell musik representerar de musikliska ramarna. Därför kan de ofta få för sig att de är riktigt hårda när de lyssnar på Slipknot eller någon annan skitmusik.

Vissa kommer ner till mellansiktet som ofta består av band som är för extrema för att vara rent kommersiella men som samtidigt är för kommersiella för att tas på något större allvar av hårdrockare.
Dit hör t ex Cradle Of Filth, Dimmu Borgir, Satyricon och några till. Rätt ofta är det band som har hadft ett gott anseende inom underground men som kommit upp sig och skaffat sig en mer slätstruken profil.
Det förekommer en och annan hårdrockare som envisas med att lyssna på banden av ren princip. Har man följt Satyricon sedan 1994 vill man kanske inte plötsligt släppa allt.

Det är rätt enkelt att skilja de gamla hederliga fansen från de nyare. Det räcker i regel med att fråga vilka plattor de har. Tittar de tillbaka som man vore dum i huvudet och säger "va..plattor!?" så hör de med största sannolikheten till den sistnämnda gruppen. Ofta har de inte heller hunnit med att spara ut håret utan har någon löjlig pagefrilla, säckiga kläder och ser ut som maskerade datanördar eller lajvare.
De visar dock att de är seriösa genom att ställa löjliga retoriska frågor "eller hur...bla bla bla" eller nämner posers stup i ett.

ANNONS
Av Torz - 27 februari 2012 14:35

Jag vet att jag emellanåt kan vara hård mot dieter, speciellt när jag varit tvungen att hålla god min när någon fått för sig att någon ny diet har det som alla andra dieter de senaste 2500 åren missat.

Faktum är att ALLA DIETER FUNGERAR!!!
Jo det är sant! Mig veterligen finns det inga dieter som inte ger några som helst resultat.
En diet som inte hade gett resultat hade ju knappast haft någon chans att få någon genomslagskraft.
Däremot kan det ju vara bra att veta hur kroppen fungerar och VARFÖR man går ner.

Under 2000-talet har folk blivit mer medvetna om att vi faktiskt påverkas av hormoner.
Det kan varenda proffesionell kroppsbyggare skriva under på. Testosteron är muskeluppbyggande alfahans hormon, medan östrogen är ute efter runda kvinnliga former. Ett högst proteinintag stimulerar testosteronet.
Vid överträning bildas kortisol som är muskelnedbrytande . HGH bygger upp osv.

Det mest omtalade hormonet är dock insulin som produceras i bukspotskörteln.  Den har som uppgift att ta hand om blodsockret. Problemet med insulin är att den kan påverka fettinlagringen vilket gör att ju mindre insulin som utsöndras, desto lättare blir det ju att hålla sig i form.
GI är en metod som anpassades efter diabetikers bristfälliga insulinproduktion men började efter en tid lanseras som det nya smarta sättet att gå ner i vikt på.

Kolhydrater är ju sockerarter och påverkar blodsockret så därför blev det logiskt att man gav sig på kolhydrater. Framför allt de som ansågs ge ett snabbt insulinsvar.

Problemet med det hela är att även om hormoner har en viss betydelse så är det bara i undantagsfall som det har någon större skuld i extrakilona.
Att folk ändå går ner beror snarare på den ökade medvetenheten över vad man stoppar i sig. Det är ju praktiskt taget omöjligt att föräta sig på t ex tonfisk och många som börjar med dieten sätter även igång och rör sig, äter mer regelbundet osv.

En del dieter som t ex Atkins och LCHF är ännu mer kolhydratsfientliga än GI.
Att folk går ner i vikt beror förmodligen på att kolhydrater innehåller en del kalorier och att skippa dem innebär kanske ett par hundra mindre om dagen.

Ja men man ökar ju å andra sidan fettet! Kanske någon kan vill tillägga. Fett innehåller ju dessutom mer än dubbelt så mycket kalorier som kolhydrater så hur går det egentligen ihop?

Den ekvationen löses genom om man känner till att fett och kolhydrater trivs fantastiskt bra ihop.
Men var för sig röner de inga större framgångar.
Det är t ex rätt jobbigt att stoppa i sig en massa potatis utan att ha någon fet sås eller flott till.
Grädde för sig är ju inget man glufsar i sig större kvantiteter  men tillsätter man socker är det inga problem.

Ibland hör man folk som tappar rejäla mängder på kort tid. Faktum är att praktiskt taget varenda diet kan plocka fram folk som ska ha gått ner kilovis i veckan med just deras diet.
Jag säger inte emot, så länge ingen påstår att det skulle röra sig om fett för det är praktiskt taget omöjligt för en normalaktiv person. Däremot kan man snabbt tappa vätska och att leva på ett kaloriunderskott kommer förr eller senare även att ge sig på musklerna.

Att leva på ett konstant energiunderskott är påfrestande på flera sätt. Framför allt eftersom kroppen kommer att misstänka att det håller på bli svält och förbereder sig på massinlagring.
Alla har vi väl någon form av sug som triggas av rätt aromer och liknande. Men när hungern kommer in är det betydligt värre att låta bli.

Nästan alla som jag vet som gått på dieter har förr eller senare fått något framför sig som de inte kunnat tacka nej till. Orsaken är att kroppen vill ha energi och det snabbt och snabb energi brukar sällan vara något som är bra för kroppen (där kan jag delvis hålla med GI). Tyvärr är det ju sällan fisk och potatis som kroppen skriker efter utan det blir ju  sådant som den inte har någon egentlig nytta av som defenitivt kommer att sätta sig om man ger med sig.

Sedan får man dåligt samvete...bestämmer sig för att bli mer strikt framöver och är petig till en början och hamnar återigen i ett kaloriunderskottsläge. Jojobantningen är ett faktum!



Appropå kroppsbyggare så kan det vara värt att nämna att insulin faktiskt har en anabol (muskeluppbyggande) effekt. Att ha muskler är energikrävande och kommer att öka förbränningen så vill man ha en snygg kropp bör man snarare satsa på att träna upp sig. Energiunderskottet för att gå ner i vikt behöver f ö inte vara mer än några få hundra kalorier. I regel räcker det med att leva helt normalt men man skippar myskvällar, fika, läsk osv.


ANNONS
Av Torz - 27 februari 2012 14:16

Nåja! Det kan nog vara värt att lägga in en liten brasklapp här då jag träffat en och annan (ofta områdeschefer och liknande)  i mina dar som trots att halva deras tillvaro kretsar kring möten, seminarier och kurser inte verkar besitta ett uns bondförnuft. Kanske är det en konsekvens av för mycket pluggande att man stirrar sig blind på formell kunskap och missar vanlig hederlig logik?

För egen del ligger jag rätt långt från den nivån.

Under hösten gick jag på en Fas 3 praktik som kretsade kring IT.
På grund av att man inte fick idka näringsverksamhet eller konkurrera med sådan så minskade utbudet med vettiga saker som man kunde göra. En uppgift var att framför allt profiliera sig själv och komma ut till arbetsgivare.
En vettig idé men efter ett tag stagnerar det och det blir svårt att kunna skjuta in så mycket mer.

Chefen kom dock på en smart idé och det var att komplittera verksamheten med diverse kurser.
Visserligen får man inte bedriva utbildning heller enligt den tröga Fas 3 byråkratin, men kompletteringar går bra. Med lite fantasi kan man dessutom få in en hel del.

Varför inte fler självmant gav sig på det här vet jag inte men för egen del tyckte jag det var intressant.
Dels tycker jag om att lära mig nya saker, dels hade jag inget emot att slå ihjäl lite tristess och för det tredje så känns det alltid bra att kunna lägga in lite nya saker på mitt CV.

Idag är jag glad över att jag gjorde det...i annat fall hade jag antagligen suttit kvar.
I mitt nuvarende arbete har jag haft nytta av kurserna inom Bokföring och Powerpoint.
För en vecka sedan blev jag inbjuden till att vara med i en styrelse där jag ska föra protokoll, vilket kan ha och göra med min kurs inom Mötests strategi.
Eventuellt kommer jag att jobba lite som personlig assistent under sommaren och en kurs som fått mig att se på människor på ett helt nytt sätt är kursen inom Flow.
Att ha gått på en kurs i Retorik har jag nytta av både när jag träffar kunder, branschfolk och arbetsgivare.
Den enda kursen jag inte haft någon nytta av var den obligatoriska kusrsen om Stretschning framför datorn, men det var för att jag redan kände till det som den innehöll.

Av Torz - 24 februari 2012 11:20

Bedömare menade att fjolåret varit ett bakslag för Hovet efter att Kungen utmålats som en gammal snuskgubbe som lämnar sin känsliga och temeramentfulla fru på slottet för att röja på porrklubbar.

Men efter att det visade sig att Kronprinsessan var gravid pustade man ut och menade att en ny kronarvinge deffenitivt skulle få svenska folket att mjukna och lugna ner de anirojalistiska krafterna.

Känn er blåsta!!!

I min umgängeskrets har noll och ingen som uttalat sig om den senaste händelsen varit speciellt positiv.
Framför allt verkar många tycka att detta blev urtjatat redan samma dag det skedde (precis som om det skulle födas nya regenter var och vartannat år).

Den andra stora gruppen suckar över att nu kommer vi få ytterligare ett lyxsocialfall och hur mycket allt stohej runt födseln kommer att kosta oss.
Även om få skriver det rakt ut är det uppenbart att kungahuset är impopulärt. Det anses vara dyrt, onödigt och de sympatier jag ser handlar mest om hur synd det är om den nya prinsessan som ska leva i en gyllende bur och uppfostras till att klippa band och vinka till folket. Måtte hon i af få gå i en vanlig skola och skaffa sig kompisar.

Min personliga gissning är att attityden till stor del beror på att gamla band till svensk historia klipps i och med att skolor tar mer avstånd från det. Förr i tiden var ju vår regent en landsfader som var en stabil punkt i tillvaron då denne inte hade behov av att skrapa ihop röster och komma med valfjäsk.


I ett land där svensk kultur har blivit Folkhemet och Kalle Ankas Julafton finns det inte så mycket plats över för regenter. Förmodligen är ett annat problem att vi lever i ett rätt stabilt land där en nationell identitet inte har så stor betydelse längre. Länder som lever under konstanta hot eller har varit hotade/ockupperade under överskådlig tid har ju en helt annan attityd.
Däremot kan Kungahuset ha en viss betydelse när vi är utsatta för andra typer av katastrofer. Kungens anseende ökade ju när han höll tal till nationen angående Tsunamin som kostade flera svenskars liv.

Egentligen kan jag ju gå in på Kungahusets betydelse i ett internationellt perspektev, vart apanagen egentligen går, kungahusets uppskattade värde FÖR Sverige, eller vad alternativet till monarkin är...men jag orkar inte just nu utan nöjer mig med att gnälla av mig lite.

Av Torz - 24 februari 2012 10:06

Med åren har jag blivit allt mer säker på en sak; både tjejer och arbetsgivare börjar bli mer intresserade om man redan är upptagen.


Naturligtvis kan man spekulera ett tag men jag nöjer mig med att det känns som säkrare kort än de som är arbetslösa/singlar då man inte kan vara säker på vad som är orsaken.


Det som hänt är att jag fått ett samtal och blivit erbjuden att komma på en arbetsintervjuv om ett sommarvikariat.
Hade det varit för en månad sedan hade jag blivit överlycklig...nu känns det inte lika nödvändigt eftersom jag har ett jobb som jag dessutom trivs med.


Däremot får jag tänka lite pragmatiskt. Min nuvarande anställning är ett nystartsjobb och dessutom tidsbegränsat till ett år. Det innebär att risken är stor att jag inte kommer att kunna jobba vidare (går det så blir det ju naturligtvis inga problem).


Det nya arbetet ingår inom ett område som jag har erfarenhet av och som jag har planer att satsa på framöver (kommer dock att plugga lite innan för att ha bättre chans).
Hade jag satsat på det under sommaren hade chanserna varit mycket goda att jag kunnat återvända när projektnställningen är över (den nuvarande avbryts f ö inte p g a detta utan det blir istället ett par veckors paus).


Det är inte omöjligt att jag dessutom kommer att bli kollega med min flickvän även om hon hoppas att jag inte kommer in....förmodligen för att det finns en del skvaller som jag inte bör ta del av eller nåt.
Detta har dock ingen större betydelse för mig för kommer jag in kommer jag även att ta det.


Vad som sedan kommer att hända 2013 vet jag inte i dagsläget men jag har i af inga planer på att vara arbetslös.




Kan ju även passa på och nämna att det har gått bra på det nuvarande arbetet efter snart en månad.
Stundtals har det varit rätt jäktiga dagar med så många punkter på min att-göra-lista att jag varit övertygad om att det inte finns en chans i helvete att jag skulle hinna det. Liksom de projekt som jag har fått som känns som de ligger en bit utanför mitt kompetensområde.

Fast så här långt har jag fixat det och det känns naturligtvis bra att känna att jag faktiskt kan åstakomma något.
Eftersom jag har någon typ av arbetsmoral så hade det känts pinsamt att inte klara av mina uppgifter om det inte finns tydliga skäl.

En fördel är även variationen. Ibland blir dagarna långa och stressiga för att sedan lugna ner sig och ge sig på sådant som vanligtvis sällan blir gjort, eller hjälpa kollegor som arbetsutrymmet delas med.
Ibland är arbetet fysiskt och ibland sitter jag hela dagarna vid datorn.
Någon större risk för slentrianitet är det knappast.

Av Torz - 20 februari 2012 08:59

 
Eller jo naturligtvis vet vi saker om Sverige. Men konstigt nog handlar det mest om ytliga saker som inte spelar någon större roll. När det däremot blir mer allvar så har vi sällan en susning även om det naturligvis finns en del teorier om det.


Några saker som jag själv funderat på är:


Välståndet


Ibland får man höra att vi är ett så rikt och välmående land, och i jämförelse med de flesta länder utanför vär del av världen stämmer det alldeles utmärkt. Så där finns det egentligen inte så mycket mer att tillägga.
Däremot är ju bakgrundshistorian mer intressant då faktum är att vi i slutet av 1800-talet var så fattiga att det gjordes insamlingar till de stackars fattiga barnen i England, och en stor del av befolkningen försvann över Atlanten.


Några årtionden senare höll vi samma standard som övriga länder i Europa och på bara 3 generationer rankade Sverige trea i hela världen. Därför känns det skumt att få har en susning om varför det är på det här sättet.
Visserligen verkar stora delar av befolkningen ha någon slags ödestro och tro att saker och ting är menat att bli som det är som om det inte vore för att viljor, val och omständigheter har större betydelse.


Vissa verkar tro att det var Socialdemokraternas folkhem som tog oss ur denna bedrövliga period. Tyvärr har det partiet inte bara varit mycket självgoda och ständigt beundrat sig i spegeln utan de har även haft tillgång till skolundervisningen. Därför känns det ju logiskt att tro att det var arbetarrörelsen med facket och S i spetsen som krävde bättre omständigheter och mindre girighet som startadedet hela.


Problemet är bara det att S inte började få någon direkt inflytande över landet INNAN vi tagit oss ur fattigdomen. Och när de väl kom till makten fanns det ju plötsligt resurser nog för att kunna satsa på arbetarna.
Det handlar alltså inte så mycket om klass utan mer om ekonomin generellt.


Förklaringen till uppgången ligger snarare i att vi hade en rätt fri marknad med låga skatter och mycket vilja.
En hel del av de som gav sig iväg till USA kom tillbaka med dels kapital men framför allt med ideer.
En del av våra största företag har sina rötter från den här tiden. Naturligtvis kan man tycka vad man vill om hur pengarna ska fördelas men först måste man ju ha något att fördela.


Sekualiseringen


Förvånasvärt få i Sverige är speciellt troende. Vill man ha tag på troende människor är det i första hand invandrarna man ska söka sig till. Samtidigt är jag rätt övertygad om att det många gånger är invandrande gruppers öppna tro som kan skrämmas. Religion är vära dagars ockultism och vi skyr existenciella frågor som pest eftersom ett ateistiskt svar på dem är något bara en garvad cyniker hade kunnat klara av.


Liksom välståndet är även det här en gåta för vi har ju inte alltid varit så här rotlösa när det kommer till religionen. För bara ca 100 år sedan kunde ju byprästen komma och knacka på och fråga varför man inte var med på den senaste mässan.


Det andliga behover verkar dock finnas kvar för det är i ärlighetens namn få som är rena ateister, men samtidigt är det inte så många som kan precifiera vad de egentligen tror på.


Vad som är orsaken till det här kan man bara spekulera i. Bland ekonomer brukar det inte vara så svårt att svara på första frågan men när vi kommer hit har jag pratat med präster och de har inte mer svar än vad jag har.
Ska man spekulera så var det en präst som trodde kyrkoskatten kan ha en viss betydelse.
Det kan ju också vara som så att i takt med att tillvaron blir mer trygg så behöver vi inte vända oss till andligheten. En annan teori är att det delvis kan vara politiskt styrt och att stryka kristendomsundervisning som enskilt ämne och överlag klumpa ihop kristendomen med de andra stora religionerna.


Idag tar man ju dessutom i skolor avstånd från kristna traditioner p g a att det kan finnas folk som tar illa upp.
Vissa tolkar det som att fokus ska ligga på invandrarna/muslimernas ökade inflytande i samhället men själv hade jag nog velat säga att det säger mer om oss än om någon annan. Bara i ett land med en mycket svag religion är detta möjligt. Konsekvensen blir ju att kristendomen kommer att bli ännu mera främande för de som är små idag och inte fått vara med om skolavslutningar i kyrkan, luciatåg m.m


Om detta är något positivt eller negativt lägger jag mig egentligen inte i. Jag tror att religioner har både för och nackdelar. Det känns som att numera är antagligen de som blir kristna mer inne på ett aktivt val istället för att indoktroseras från födseln.


Jantelagen/kollektivismen


Detta är antagligen den mest välkända lagen i Sverige. Trots att den som de flesta antagligen redan vet kommer från Norge.
För den som mot all förmodan inte redan känner till den så handlar det i grova drag att man inte ska sticka ut som individ och inbilla sig att man är förmer än någon annan.


Just utstickande är något som kan reta folk till vansinne. Visserligen är de flesta emot jantelagen i teorin men är det någon som faktiskt vågar stå utan någon falsk blygsamhet så måste den ogillas och fel som kan bräcka denna självgoda fasad måste grävas fram. Gör man några prestrationer ska man ursäkta sig med att man är inte speciellt märkvärdig och nästan komma med bortförklaringar som att resultatet hade nog mer med omständigheterna att göra än den egna prestationen "jag råkade få ett öppet mål och passade på att sätta bollen".


Att jantelagen existerar säger egentligen inte så mycket utan det som är intressant är varfrör den har fått så starkt fäste just här. Jämfört med andra länder som t ex USA så uppmuntras folk till att nå framgång och folk är inte speciellt missunnsamma (i a f inte öppet). I Frankrike hade kvinnorna knappast försökt tona ner sina modeinköp och skyllt på reor eller liknande. I latinska eller arabiska länder har man inte heller den här traditionen.


Jantelagen hade antagligen varit lättare att förstå om den hade gällt i alla avseenden...men det gör den knappast utan det är som individ man förväntas vara en del av den. Som ett kollektiv är det helt andra saker som gäller och ibland gränsar det åt andra hållet.


Varför väljer folk överlag svenskt kött? Jo för att det sägs vara det bästa. Andra länder kan man ju inte lita på för man vet ju inget om deras djurhållning och vad de stoppar i sina kreatur. I viss mån kan det säkert ligga lite i det. Men det blir nästan komiskt när nästan alla områden behandlas på liknande sätt. Vi har världens bästa sjukvård, skola, välstånd osv. Det är kanske därför som en svensk lärare på studiebesök i Finland kan ha mage att kritisera den finska skolan (detta efter att den svenska fått bottennoteringar i en internationell studie medan finlands låg bland de bästa).


En sådan här attityd kan säkert låta lite komiskt men några som deffenitivt kan hålla sig för skratt är de som kommer från andra länder och trots många års studier, praktiska erfarenheter och fina titlar får nöja sig med arbeten som snarare känns som "mitt första arbete". Naturligtvis är inte allt pålitligt och det kan av uppenbarliga skäl vara svårt att kolla upp gamla meriter men trots allt genomsyras attityden om att det svenska är bäst (även om jag tycker det känns som fler har börjat ifrågasätta detta).


Vad har då detta med jantelagen att göra?
Förmodligen för att vi har lärt oss att styrkan sitter inte hos individen utan i kollektivet. Därför måste vi vara måna om att hålla kvar alla i samma fåra, för som spridda individer åstakommer man inte mycket.
Doch har detta tankesättet passerat sitt bäsrt före datum sedan lång tid tillbaka. Det var framför allt som den starka fria bonderörelsen som vanligt folk kunde göra sig hörda förr i tiden. I många andra länder var klasserna mer strukta utan något mellansikt. Antingen var du adlig/rik eller så var man fattig...punkt!


Skatter


Bara ordet får folk att sucka och tänka på politik där den mest uppenbara skillnaden mellan våra block är att den ena parten vill höja och den andra sänka. Överlag så diskuteras inte skattefrågan i sig utan man tar istället sak för sak. Sjukvård, pensionsförsäkringar, skolor, infrastruktur osv.


Att saker kostar verkar de flesta vara med på och att Sveriges skattetryck är högt verkar de flesta vara medvetna om. Men det försvaras i regel med att det måste ju få kosta lite att vara bäst (se föregående punkt).
Att smyga in nya skattehöjningar har gått förvånansvärt lätt. Däremot blir det genast ramaskrin när det talas om sänkningar då detta i teorin måste innebära att man måste skära ner någonstans, och vem vill ha det som i det hemska USA?


Om man återigen ska göra en liten paralell till USA så finns det en intressant syn på vad som klassas som politisk stöld. Att som svensk politiker sälja ut och dra ner på skatten anses vara stöld från väljarna.
Utan att gå in på mer praktiska detaljer kan man titta på USA där de vänder på det hela. Där anses istället höjda skatter vara stöld från folket.


Tittar man rent historiskt på skatter så var kritiken hårdare ju lägre vi hade det. En av Socialdemokraternas huvudfrågor var hur man skulle få bukt med de höga skatterna som på den tiden låg på ca en fjärdedel av vad de gör idag.


När sedan PAH kom med sitt Folkhem så skulle det givietvis finansieras med skatter. Dock var det betydligt mindre än vad det är idag. Detta p g a att det sedan har smugits in lite extra då och då. Ju mer saker som folkhemmet ska omfattas desto dyrare blir det. En liten luring som kom under 60-talet var momsen som skulle vara temporärd. Idag vet vet vi hur det blev med den saken.


Skatter har även blivit en metod för att "fostra" folket. Eftersom vi tydligen inte riktigt vet vad som är bäst för oss själva så måste staten hjälpa till genom att göra onyttiga saker dyrare såsom alkohol, tobak, bensin....och arbete (!?).


Det mest upseendeveckande med våra skatter bortsett från att de aldrig blir någon riktig fråga (Bo Lundgren gjorde dock ett tappert försök en gång i tiden) är den dåliga kontrollen över vart pengarna går någonstans.
Naturligtvis är det allt annat än gratis med den offentliga sektorn men det största problemet är att det läcker som ett såll.


Onödiga och dyra projekt kotar en hel del. Inom den offentliga sektorn är det politiska beslut som avgör vart pengarna ska läggas. Att något är värt att kosta på ena mandatperioden är inte lika givet nästa.
Att en del investeringar visar sig ge dålig avkastning och i praktiken innebär att olönsamma verksamheter subventioneras behöver inte kommenteras.


Sedan försvinner stora summor i administrationen utan att någon vet vart. Ett effektivt system där man noga redogör vart pengarna läggs på hade deffenitivt dragit ner skatterna med ett antal procent.
Ibland verkar en del pengar gå av bara ren princip. Att lägga x antal mer miljoner på något än motståndarna är villiga att göra anses vara sunt. Om sedan pengarna används effektivt har inte lika stor betydelse.


Som ett exempel fick vårdbolaget Carema stor kritik för inte så länge sedan då man kom underfund med att gamlingarna inte åt så mycket som man hade beställt in. Säg att det var 100 portioner men att det bara gick åt 60. Naturligtvis sänkte man hellre till 60 än behöva slänga en massa mat. Men detta tolkades som att man lät gamlingarna svälta.


Där jag är uppvuxen byggdes sjukhuset ut för enorma summor (tror det var 120 miljoner) .
Senare drog man in BB vilket ledde till att narkosen sa adjö och stack. Plötsligt kunde man inte operera över huvud taget och det stod hela flyglar som inte användes till någonting.
Det finns även andra exempel här och var på projekt som påbörjas för att sedan läggas ner. Vägar som läggs för att man senare kommer på att det skulle ju ligga lite rör under varpå det hela startas om.

Allright! Men hur är det då i andra länder. Om kvallitén är densamma som hur mycket skattepengar som bränns ligger vi ju i absoluta toppen när det gäller vård, skola, sociala skyddsnät m.m
Tittar man runt så ser man snart att det inte förhåller sig på det sättet. Det finns bättre sjukvård och framför allt bättre skolor även i de länderna som väljer att ha lägre skatter utan att folket behöver tigga pengar på gatorna.

Den svaga svenskheten

Titt som tätt får invandringen skulden för att det som man kan förknippa med en nationell identitet är på väg tillbaka. Det säger ju inget om invandrarna i sig men desto mer om Sverige.
Det ligger antagligen inte ens i speciellt många invandrares intresse att överge den gamla klassiska svenskheten, kulturarvet elller vad man nu vill kalla det. Tittar man på andra länder så kan förvisso invandringen berika samhället med ett större utbud men den nationella identiteten står fortfarande med bägge fötterna på Jorden.

Det har varit tal om att plocka bort svenskan som det officiella språket, nationaldagsfirandet tas bort från skolor ifall någon skulle ta illa vid sig (inte för att jag har hört varför någon skulle gör det). En del gamla svenska traditioner bottnar i kristendomen och som jag sedan skrev tidigre är ju religion lite skrämmande och förlegat.
Ofta skylls det på invandrare men i själva verket rör det sig mest om antaganden och garderingar som jag i ärlighetens namn inte har en aning om vart de kommer ifrån.

Däremot ska man inte gå och inbilla sig att vi fram till de senaste åren ska ha haft en speciellt stark identitet.
Nog för att det förekommit nationella strömningar då och då, framför allt när landet varit hotat, men överlag har vi haft ett behov av att klamra oss fram vid något land som anses vara lite tuffare.
Åtminstone efter att Sveriges stormaktstid var över.

Under 1700-talet och tidigt 1800-tal var Frankrike det tuffa landet. Vi var lite som den lantlige kusinen med en pava i västen och halm i håret medan Frankrike var det kultivierade landet som man som intelektuell var tvungen att se upp till. Bara det att vi absolut var tvungen att finna en ny regent där utan att bry sig om det fanns några kopplingar till Sverige eller inte.

Tyskland har även det varit viktigt och vid något tillfälle ska t o m tyskan ha varit officiellt språk här.
Under lång tid fanns det s k tyskvänner i Sverige...faktiskt ändra fram till Andra Världskriget men de hade som en del tror inget med Hitlers radikala gäng utan var framför allt förtjusta i den tyska kulturen som de ansåg att nazisterna förgrep sig på.

Under 1900-talet blev det USA som var det tuffaste landet. Ett tag kallades Sverige världens mest amerikaniserade land och fortfarande ser vi upp till dem i olika avseenden även om det finns mer radikala krafter som verkar vara emot allt som USA är involverade i. Tittar man på t ex raggarkulturen så är det taget rakt av.

Även om jag inte är speciellt konspiratorisk av mig undrar jag om inte skolorna har haft en del betydelse för att vi istället för en nationell stolthet snarare ska känna en nationell skam. Det finns knappt någon epok i vår historia som känns speciellt ljus. Folket var fattiga, kungarna var giriga stridspittar och för att få lite bättre stämning i klassrummet får vi istället ge oss på det betydligt gladera och ljusare antikens Grekland eller liknande.

Av Torz - 17 februari 2012 12:19

Ska jag av egna erfarenheter svara på min egen fråga så blir det ett klart - Ja!
Däremot kan jag inte svara för så många fler än mig själv.

När jag drabbades 1991 verkade få fatta vad det handlade om.
En del trodde jag var sjuk på något sätt och andra trodde det var min karraktär det var fel på.
Det de hade gemensamt var att ingen av dem verkade ha en susning om vad det egentligen var.

Idag en sisådär 20 år senare verkar folk vara mer förstående.
Ingen har anklagat mig för att hitta på något och folk utgår från att det är allvar från min sida när (och om) jag nämner mina problem.
Däremot finns det folk som kan ha svårt att få grepp om omfattningen på problemet.
Speciellt när jag kan göra en del saker utan problem men inte andra.

Kanske beror det här på att samhället har blivit mer medveten om olika typer av problematik.
Man kan nog rentav påstå att numera söker man efter problem i något som börjar bli mer och mer likt Huxleys "Brave New World" där definationen av en människa är en helt problemfri tillvaro utan motgångar, stress m.m
Lustigt nog har FN en liknande defination av vad välmående är, och med allt för snäva ramar så blir ju alla automatiskt sjuka.

Av Torz - 16 februari 2012 15:59

 

Jag vet inte vad man använde sig av för kriterier när man satte ihop listan.
Det man snabbt kan konstatera är att listan inte har med spelskickligheten att göra (bara det att Michael Angelo ligger på plats 98). Det verkar inte heller som att man valt att satsa på de mest kända. Det konstigaste är att en del på listan inte har speciellt mycket med metal att göra.
Så den slutgiltiga gissningen blir istället vilket musikaliskt värde gitarristerna har haft inom hårdrocken.
Plötsligt faller alla bitar på plats.

Att en snubbe som Yngwie malmsteen (plats 17) är med är knappast förvånande med tanke på alla tusentals wannabees han gjort sig skyldig till. Han var ju dessutom en av de som på allvar blandade hårdrock med klassisk musik. Men sedan blev det osäkert om så många fler svenskar skulle få vara med.

Döm om min förvåning när det faktiskt var flera stycken.
Martin Hagström och Fredrik Thorndendahl (båda plats 35) är ju inte bara strängbändare i Messhuggah utan antagligen skyldiga till intresset för extremt nerstämt med både en och två extra strängar.

Mikael Åkerfeldt huvudmannen i Opeth provade på att göra någon slags avantgardisk utsvävande soppa på Death Metal och har liksom Messhuggah fått en hel del uppmärksamhet under 00-talet. Tillsammans med kollegan Peter Lindgren tar intar de plats 42.

Björn Gelotte och Fredrik Strömblad har skördat framgångar i In Flames (plats 70).
Bandet har funnits sedan urminnes tider och glatt spelat sin melodiösa Death Metal med skriksång sedan
medlemmarna i dagens kopior föddes.

Michael Amott skördar idag framgångar tillsammans med sin brorsa i Arch Enemy.
Även om bandet fått en hel del uppmärksamhet så var det faktiskt för hans insats i splatter-grindbandet Carcass som han fick motta äran för plats 74.

Som ni kan se på bilden blev Alex Hellid glad över att inta plats 88 tillsammans med Uffe Cederlund.
Ingen av dem hade hunnit passera 20-strecket när Entombeds första fullängdare kom ut och plötsligt var även Sverige med på kartan över länder som var att räkna med inom tyngre musik.


Alltså inte mindre än 11 svenskar, varav 9 av dem spelar Death Metal.
Dock undrar jag vart Quorthon och Jon Nödtveidt tog vägen.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
<<< Februari 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Torzul med Blogkeen
Följ Torzul med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se