Ska jag av egna erfarenheter svara på min egen fråga så blir det ett klart - Ja!
Däremot kan jag inte svara för så många fler än mig själv.

När jag drabbades 1991 verkade få fatta vad det handlade om.
En del trodde jag var sjuk på något sätt och andra trodde det var min karraktär det var fel på.
Det de hade gemensamt var att ingen av dem verkade ha en susning om vad det egentligen var.

Idag en sisådär 20 år senare verkar folk vara mer förstående.
Ingen har anklagat mig för att hitta på något och folk utgår från att det är allvar från min sida när (och om) jag nämner mina problem.
Däremot finns det folk som kan ha svårt att få grepp om omfattningen på problemet.
Speciellt när jag kan göra en del saker utan problem men inte andra.

Kanske beror det här på att samhället har blivit mer medveten om olika typer av problematik.
Man kan nog rentav påstå att numera söker man efter problem i något som börjar bli mer och mer likt Huxleys "Brave New World" där definationen av en människa är en helt problemfri tillvaro utan motgångar, stress m.m
Lustigt nog har FN en liknande defination av vad välmående är, och med allt för snäva ramar så blir ju alla automatiskt sjuka.